En giftig klient och en advokat som inte begrep ett barr

Allting är ju relativt så jag bad klienten närmare berätta om vem som krävde pengarna och varför. 

– Det är min granne, kved klienten. 

– Han påstår att jag dödat hans träd!

Grannen var tydligen på krigsstigen och hans advokat hade en löddrig stämningsansökan liggande klar, frankerad med dubbelt porto och allt. Jag insåg att ett möte på ort och ställe var av nöden. Jag ringde motpartsadvokaten och vi bokade möte hos grannarna ett par dagar senare.

Någon halvtimme innan det bestämda mötet satt jag på klientens furuterrass och blickade ut över havet. Klienten, nu pensionerad och något grånad, såg beklämd ut, ungefär som en skolpojke som ertappats med handen i kakburken. 

– Det är de förbaskade tallarna, sade klienten och blängde vildsint på ett par höga barrträd på andra sidan häcken helt i närheten av en naturlig smal öppning i densamma.

Jag förstod nu att det var en speciell sorts tallar, ursprungligen från sydligare breddgrader, och med extremt långa barr. 

– Se här, sade den anklagade och höll upp ett barrpar som mätte åtminstone 15 cm. 

– Jag får hängrännorna och tomten fylld av detta elände varje höst när stormarna kommer. Flera säckar, skrek han och fäktade med armarna som ville han vifta bort de anfallande barren. 

– Tjurskallen till granne har under alla år vägrat göra något åt saken, och jag som har svagt hjärta!

Under det att klienten tvingades hämta luft under ett par sekunder påpekade jag litet försynt att det var svårt att komma åt saken juridiskt, och att någon sorts överenskommelse kanske var att föredra. Vid närmare eftertanke var det kanske för sent för en uppgörelse, eftersom tallarna stod spretande döda och gula mot den blå sommarhimlen. 

– Han skyller på mig, sade klienten, med en uppgiven gest. 

Det var dags att gå över till grannen och det bokade mötet. 

– Min klient kräver som sagt 100 000 kronor i ersättning för dessa rara träd som din klient så brutalt har mördat! 

Motpartsadvokaten gick på som rörde det sig om ett kungamord. Jag sade då lugnt att min klient förnekade all skuld till det inträffade, och att han inte ville betala ett öre. Jag efterfrågade, något för självsäkert skulle det visa sig, de bevis som rimligen kunde anföras mot min klient. 

– Om det bara hänger på det, så skall ni nog få ert lystmäte, triumferade motpartsadvokaten och styrde med bestämda steg mot tallarna. 

Detta var illavarslande. Fanns det fotobevis eller rent av någon avslöjande videoupptagning på dödandet?  Väl framme vid de döda tallarna pekade advokaten på det gulbleka och döda gräset vid tallrötterna. 

– Helt klart ett starkt växtgift, sade han dovt, anbringat i lönn någon mörk natt medan min klient sov den oskyldiges sömn.

Jag invände att detta inte bevisade något. 

– Nej, men detta kanske gör det, sade advokaten och pekade på marken bakom tallarna. 

Från träden löpte ett smalt vingligt gult spår av dött gräs mot min klients häck. Vad värre var så löpte spåret vidare genom passagen i häcken rakt fram till dörren på min klients uthus, där det slutade vid dörren. 

Det var nu dags för klienten att öppna dörren till uthuset och därinne, strax innanför dörren, stod en påse tyskt växtgift av mycket välkänt märke. Redan namnet på giftet förutskickade vad det var frågan om. Ena hörnet på påsen var sönder och litet gift hade runnit ut på golvet. De flesta villaägare vet att detta ämne är ett kraftigt och mycket snabbt verkande gift. 

Min klient såg nu ut som om han inte hade blott handen i kakburken, utan även huvudet. Motpartsadvokaten lutade sig nöjt mot uthusväggen och avvaktade mitt nästa drag. Jag tittade förebrående på min klient och drog honom burdust in bakom uthuset. Han var nu blekare i hyn än det döda gräset. 

– Du har inget förhandlingsläge alls, väste jag. Om det blir polisanmälan blir du dessutom förmodligen dömd för skadegörelse. 

Klienten nickade stumt med tom blick. Saken gjordes upp i uthuset helt nära giftpåsen. Mot en summa i storleksordningen några ordentliga Thailandssemestrar var parterna överens, och ingen polisanmälan skulle följa.

När jag efter denna nesliga uppgörelse satte mig i bilen för att diskret glida iväg mot kontoret i Lund, stack det till häftigt i ryggen. Jag slängde mig ur bilen i tron att det var en geting, eller något ännu värre. När jag med en svordom slet upp skjortan ramlade ett nålvasst 15 centimeters barr ut på marken. Med ens förstod jag min klient mycket bättre…

Läs mer

Advokat Claes Blåe kåserar med juridisk twist
Hunden som gick bort
Stämd för en skugga
Advokaten som föll och föll och föll
När kavalleriet tog sig vatten över huvudet