Stämd för en skugga …

Nåväl, kvinnan i luren var samlad och beskrev en situation där grannens garage tydligen spelade huvudrollen, och hon menade att det var lika bra att jag kom och såg ”eländet”, som hon uttryckte det. 

Väl på ort och ställe blev jag varmt mottagen av klienten i det nybyggda villaområdet. Maken arbetade tydligen mycket och var inte hemma. Det visade sig att det stora byggbolaget på entreprenad just hade uppfört ett tjugotal småhus i utkanten av den skånska staden. I början av sommaren stod parets hus färdigt och övriga byggen i området befann sig på olika stadier i utvecklingskedjan. Klienterna älskade solen och hade verkligen satsat på en stor solterrass i terrakottasten mot söder, fixerad mot södergrannens gräns, och på den askrosa stenen ståtade en exklusiv oljad teakgrupp, sorgfälligt sufflerad av ett parasoll i bambuträ täckt av smärtingväv. Kronan på verket var en smal rosenrabatt mellan terrakotta och granngräns, där en mängd djupröda rosor värdigt vajade sina kronor i den ljumma vårvinden, halvannan meter ovan den feta skånska matjorden. Med denna aptitliga bild på näthinnan lämnade paret sitt nybygge för en längre sommarsemester.

Grannen hade åtminstone själv tänkt på solen för garaget hade stora panoramafönster.

– Och titta nu hur det ser ut, sa hon med hög röst medan hon pekade mot solterrassen. Man fick numera utesluta ordet ”sol” eftersom terrassen låg i djup och oåterkallelig slagskugga, och rosorna slokade torra bortom all räddning ned mot marken. Detta var i sanning en tragisk syn. Orsaken till eländet var ett garage med nästan fyra meter i taknock och byggbolaget hade uppfört det åt grannen mot södergränsen till klienternas tomt. På den terrassen skulle det bli klent med solbrännan, den saken var klar. Vi hade inte en aning, sa klienten och slokade med huvudet mot marken även hon. Här hade det tydligen brustit i samordningen och informationen mellan entreprenaderna. Grannen hade åtminstone själv tänkt på solen för garaget hade stora panoramafönster, liksom takfönster, mot söder. På mina klienters sida av garaget fanns däremot inga fönster, men väl flera fula nätventiler vid grunden. 

Jag stämde det stora byggbolaget för klienternas räkning, och de begärde ersättning för kostnaden att anlägga en ny solterrass, döda rosor samt värdeminskning på fastigheten, med tanke på att den nu verkade felplanerad vad gällde ”skuggterrassen”. Dessutom skulle de ju få en längre sträcka att gå för att ta sig till och från den nya terrass de nu tvingades nyanlägga. 

Vid den förberedande förhandlingen tittade domaren strängt på mig och tog till orda:
– Uppfattar jag saken rätt när jag säger att grunden för skadeståndstalan är en skugga? 

Saken blev knappast bättre av att tidningarna dagen efter skrev att ”advokat stämmer skugga”.

Byggbolagets advokat, i den klanderfria kritstrecksrandiga kostymen, på andra sidan bordet flinade brett och fingrade uppmuntrande på sin guldpenna. Det är riktigt svarade jag. Ja, så kan man ju yrka! Utropade domaren. Man kan ju i stort sett yrka hur som helst, fortsatte han med en introvert suck. Den medelålders domaren berättade att han en gång haft ett nästan lika ”konstigt” mål. En husägare stämde grannen för att denne inte vattnat hans päronträd, som utlovat var, under semestern, vilket fick till följd att trädet dog. I det målet hade vi i alla fall ett dött träd muttrade domaren och blängde stint på mig, men detta...

Saken blev knappast bättre av att tidningarna dagen efter skrev att ”advokat stämmer skugga”. Gliringarna från kollegorna på advokatbyrån kände inga gränser. Likt dolkar satt skämten om Gäckande Skuggan med flera i min rygg. Byggbolaget insåg nu att pressen skulle följa detta mål noga, och det blev en förlikning. Bolaget bekostade en ny terrass utan skugga, med valfritt material och hela arbetet.

Fru klienten ringde mig när terrassen väl var klar och ville att jag genast skulle komma för att ”se något”. Inte ännu en skugga tänkte jag och slängde mig i bilen beredd på det värsta. I ytterdörren såg hon sorgsen ut och jag frågade vad som hänt. Ordlös förde hon mig till husets baksida, och pekade med ett av rörelse darrande finger mot den olycksaliga garageväggen, och där stod den! En ensam, stor och frisk ros. Solen lyste in genom garagets stora fönster på ena sidan och ut genom nätventilen på den andra, ner på den självgroende rosen i klienternas öde rabatt. Mot byggbolag och domare kämpar gudarna inte förgäves. Den är gul, viskade hon. Som solen. Ja, svarade jag med bruten röst…

Läs mer

Hunden som gick bort
Claes Blåe kåserar med juridisk twist