Kåseri

När kavalleriet tog sig vatten över huvudet

Advokat Claes Blåe drar sig till minnes en klient som absolut inte ville förlikas. I fallet spelar såväl en pool som kavalleriet en viktig roll.

Advokat Claes Blåe drar sig till minnes en klient som absolut inte ville förlikas. I fallet spelar såväl en pool som kavalleriet en viktig roll. Foto: Dreamstime

Den äldre damen hade kryptiskt nog sagt när hon ringde till kontoret att hon hade köpt en fastighet, men att hon ”inte hittade felet.”

Nåja, tänkte jag, då fanns det ju i alla fall ett fel i fastigheten. En del klienter vill inte berätta mer än nödvändigt över telefonen så jag bokade in hennes  besök på kontoret veckan efter.

Väl vederbörligen presenterad med ögonkontakt och med benen klassiskt i kors sittande i den pösiga besöksfåtöljen, tog damen till orda. Hennes skepnad må ha framstått som något spröd och spenslig men hon var militäriskt spikrak i ryggen, och hade minsann skinn på näsan så att det räckte och blev över.

Hon var av den sorten som inte förväntade sig att bli motsagd. Allteftersom hon berättade eldade hon upp sig mer och mer, gestikulerandes ådriga händer med guldringar, och med ett ansikte som efter hand bytte färg från blekt till eldrött, vilket stod i vacker kontrast mot det blåtonade håret. 

Säljaren av den poolvilla hon köpt hade minsann lurats å det skändligaste med ”fara för hennes liv och lem!”  Sade hon spotskt och tittade uppfordrande på mig.

Jag undrade litet lamt hur en swimmingpool rimligen kunde stå henne efter livet.

– Ja, halva poolen hade ju läckt ut under natten!

Damen, som hade bott utomlands i många år, där hon smäktat i sin pool smekt av sydlig sol, med sin make vid någon tropisk beskickning, lugnade sig något och lutade sig tillbaka i fåtöljen. Efter makens bortgång hade hon så återvänt till de svenska skären, och kunde naturligtvis inte vara utan en pool. Det var därför hon för någon vecka sedan köpt villan med inomhuspoolen. Allt var frid och fröjd och säljaren lovprisade poolens och trampolinens förträfflighet.

– Redan den första morgonen efter inflyttningen höll jag på att slå ihjäl mig vid morgondoppet, sade damen och tittade strängt på mig längs smal rak näsa. Jag såg troligen ut som en fågelholk i ansiktet och ekade: – Slå ihjäl….? 

– Ja, halva poolen hade ju läckt ut under natten! 

Det var alltså felet. Poolen läckte vatten och då kanske det inte var så lämpligt för äldre damer att dyka i på huvudet från trampolinen.

– Jag har inte varit så rädd sedan jag kastades av min häst, sade damen som tydligen hade varit inbiten ryttarinna i yngre år. Nå, det förklarade åtminstone den klanderfria hållningen. Vi lade upp en fältplan tillsammans, mest hon, och det sista jag hörde när hon svepte ut genom dörren var något i stil med att ”det här skall han banne inte komma undan med!”

Den besiktningsman jag anlitat ringde bekymrad till mig.

– Visst läcker pooleländet, sa han. 

Det värsta var dock att han inte hittade själva läckan. För att göra ont värre läckte poolen olika mycket vid olika tillfällen under dygnet. Jag bad honom skriva så mycket han visste och vågade. Besiktningsmän får ju ofta senare vittna i domstolen om det de upptäckt, eller inte upptäckt, för den delen.

”Stäm säljaren, väste damen!”  ”Genast!” svarade jag, stående i givakt.

Vid den förberedande förhandlingen i tingsrätten försökte domaren på olika sätt övertyga parterna om det lämpliga att göra upp och komma till en överenskommelse i målet, utan dom. Säljaren, en man i sina bästa år, verkade vara villig att betala en del av den beräknade reparationskostnaden, som verkligen inte var lätt att beräkna då ingen visste var läckan i poolen fanns.

Jag försökte viskande för klienten framhålla lämpligheten i en förlikning med tanke på bevisläget med felet, men hon viftade bort mina förslag som man gör med en enveten fluga på smörgåsen. Vi skiljdes alltså åt utan förlikning, och det var bara att gå hem och förbereda den kommande huvudförhandlingen.

Huvudförhandlingsdagen försökte jag försiktigt på nytt föra en förlikning på tal, men damen blängde på mig; och jag bytte ämne direkt. Väl inför domaren genomgicks målet förutom bevisningen.

Franska kavalleriet
Det visade sig att alla parter i målet hade anknytning till kavalleriet och talade samma språk. Foto: Wikipedia.

I en därefter, under rådande omständigheter en lättsam paus i rättssalen, visade det sig att såväl undertecknad som motpartsadvokaten och även domaren, då det begav sig, hade gjort värnplikten vid kavalleriregementen i Sverige. Låt vara under olika år, för domaren var grånad och pensionsmässig, och han uppbar dessutom en hög militär grad som reservofficer. Detta var ändock ett sorts gemensamt guldkorn i den låsta situationen. Även min klient damen tinade upp något när hästarna kom på tal.

– Men för böfvelen, ni vet ju inte ens var  kusen är halt! 

Domaren försökte nu att lirka med parterna och grunda för en förlikning, men damen vägrade. Han försökte därefter att tala med parterna enskilt var för sig, men damen ville inte lyssna.

Med en tonårsförälders envishet samlade han parter och advokater en sista gång, och frågade om det inte gick att komma överens på något sätt, men damen gav inte med sig en tum, utan knyckte endast karskt på nacken.

Då rann sinnet på domaren som plötsligt och obehärskat  skrek till min klient:

– Men för böfvelen, ni vet ju inte ens var kusen är halt! 

Den hårt prövade tingsrättsnotarien vid hans sida hoppade åtminstone två decimeter upp över stolen.

I ilskan hade domaren tydligen fallit in i den gamla kavallerijargongen mot trilskande beväringar. Jag hukade i bänken inför det väntade sabelhugget mot domaren från damen vid min sida, men ingenting sades, och det var nu så tyst att man kunde höra en hästskosöm falla. Klienten satt som vore hon stum. Domaren, insåg med ens att han inte stod på en dammig kaserngård längre, sade i mildare ton att han menat att hon ju inte visste var läckan satt.

Klienten såg stint på domaren med förklarad blick en stund och sade sedan med hög röst: 

– Ja! Det har ju herr domaren förbaskat rätt i. 

Det jag inte förmått förklara för min klient under månader klarade domaren i en, låt vara löddrig, mening. Detta lände till eftertanke för min del. Resten var som en promenad i manegen, och saken förliktes snabbt.

 När vi efteråt gick ut till parkeringen vid tingsrätten sade damen till mig i frånvarande ton:

– Min far var ryttmästare i kavalleriet…

(Alla likheter med verkligheten beror på lyckliga tillfälligheter)

Läs mer

Advokat Claes Blåe kåserar med juridisk twist
Hunden som gick bort
Stämd för en skugga
Advokaten som föll och föll och föll