Renovera

Varför så många bits?

Per-Henriks samling av bits.

Per-Henriks samling av bits. Foto: Per-Henrik Lundblom

Den här artikelns föddes ur frågan "varför behöver jag så många bits?". Jag tycker frågan är befogad med tanke på alla de sorters bits som hänger i butikernas hyllor. Därför följer här en beskrivning av vanliga bitstyper samt lite historik för den vetgirige.

Ett bit är en kort, utbytbar skruvmejselspets som du sätter i någon form av bitshållare, antingen i ett speciellt skruvmejselskaft eller i en skruvdragare.

Per-Henrik Lundblom

Per-Henrik Lundblom

Men låt oss börja med bitsens maka, nämligen skruven. Alla skruvar behöver någon form av fattning för att de ska gå att skruva i och ur. För enkelhetens skull kallar jag fattningen för skruvens spår, även om det ofta inte är ett rakt spår. Syftet med spåret är att ge ett så bra grepp som möjligt, att kunna överföra ett högt moment. Utöver detta spelar en mängd andra aspekter in.

En av dem är att bitset bör centrera sig själv i skruvskallen. Om det inte gör det är det näst intill omöjligt att använda en skruvdragare.

En annan aspekt är att det är bra om skruven sitter fast och kan styras av bitset utan annan hjälp. Det underlättar när man håller något med ena handen och skruvar med den andra.

I vissa fall spelar till och med utseendet en roll, skruvskallar fyller ibland en dekorativ funktion.

Dessa egenskaper, och många fler, kan kombineras och i slutändan är det uppenbart att inget skruvspår uppfyller alla önskemål.

Även om skruvspåren utvecklats de senaste hundra åren, vill jag ändå påstå att de vanligaste spåren i ett svenskt hem är Phillips, Pozidriv, Torx samt rakt spår. Inkluderar vi även modern elektronik samt möbler tillkommer det ytterligare några spårtyper.

Phillips bits

Phillips

Phillips är ett spår som är väldigt vanligt på spånskive- och gipsskruv. Spåret hittas även i en del billigare möbler. Dess nackdel att det gärna "hoppar över" om du kör oförsiktigt med skruvdragaren. Phillips förkortas PH på bitsen.

Pozidriv

Pozidriv

Pozidriv är en förbättrad version av Phillips. Spåret känns igen av det "dubbla korset" och har mycket bättre grepp än Phillips. Detta spår lämpar sig bra att köra med skruvdragare, och förkortas PZ.  

Torx

Torx

Torx är en variant av ett sexkantigt skruvspår. Spårets stora fördel är att det ger ett mycket bra grepp utan att du behöver trycka bitset mot skruven. En av få nackdelar är att torxskruvar inte sitter helt tight på bitset vilket gör att du behöver hålla och styra skruven. Detta gör det svårt att skruva med en hand. Torx förkortas T på bitsen.

Rakt spår

Rakt spår

Rakt spår är ett väldigt beprövat spår. Egentligen har det inga fördelar förutom att spårskruvar kan vara dekorativa. Använder du ett bits med fel tjocklek skadas skruven. Det är dessutom i princip omöjligt att skruva skruvar med rakt spår med skruvdragare.

Sexkantigt insexspår

Sexkantigt insexspår

Utöver dessa fyra spårtyper är du troligtvis bekant med det sexkantiga insexspåret, vilket ju kommit att bli IKEAs signum. Insex har egenskaper liknande torx. Bygger du IKEA-möbler kan det vara värt att även ha Pozidrivbits nära till hands då denna typ av spår är vanligt i deras möbler.

Skruvspår, och därmed bits, finns i olika storlekar. Storlekarna är standardiserade, ett Pozidrivspår storlek 2 är alltid samma oavsett skruvar, bits och mejslar. Bitsen märks med spårtyp samt storlek, exempelvis PZ2.

Rekommendation av bits

Min minimirekommendation av nödvändiga bits är som följer:

  • PH1, PH2
  • PZ1, PZ2
  • T10, T20, T25
  • Spårskruvmejslar av olika bredd, rakt spår går inte att köra i skruvdragare

Generellt tycker jag det är värt att köpa lite bättre och dyrare bits. Du kan dock börja med ett billigare set med bits och komplettera med exempelvis PH2, PZ2 och T20 av bra kvalitet.

Tänk på det här när du skruvar

När du skruvar finns det ett många saker att tänka på. Den viktigaste är att använda rätt bits till spåret i den aktuella skruven. Fel bitstyp eller fel storlek förstör garanterat skruvskallen och sliter mycket på bitset. Om du är osäker, ta ett löst bits och testa i skruven. Bitset ska glida ner helt i skruvspåret och inte glappa.

Ett slitet bits ger sämre grepp och riskerar att "hoppa över" och därmed förstöra skruven. Skruvar med raka spår och torx är lätta att känna igen, svårare är det med Phillips och Posizdriv. Känner man inte till skillnaden mellan dessa spårtyper är det lätt att benämna dem som "stjärna" vilket ofta brukar leda till att fel bits används.

Det enklaste sättet att identifiera Pozidrivskruvar är att leta efter det "andra krysset". Jämför bilderna på Phillips och Pozidriv, motsvarande skillnad syns också tydligt på skruven. Även testet med ett löst bits fungerar bra.

Skruvspårens historia

Låt mig runda av texten med lite skruvspårshistoria.

Maskinellt tillverkade skruvar med standardiserade storlekar och gängor introducerades i början på 1800-talet. Skruvarna fick ofta utvändiga kvadratiska grepp eller ett enkelt rakt spår då dessa är enkla att tillverka.

I början av 1900-talet introducerades Robertsonspåret på den amerikanska marknaden. Det är ett kvadratiskt spår, som ett insexsspår fast kvadratiskt. I modern tid i Sverige har jag endast sett dessa på skruvar till listverk samt plåtarbeten. Robertsonspåret tål ett förhållandevis lågt moment och det är lätt att förstöra bits och skruvspår i de mindre storlekarna.

Under 1930-talet patenterades Phillipsspåret. Detta lämpade sig bra vid industriell tillverkning, vilket exempelvis anammades av Ford i deras modell T. Värt att notera är att Phillipsspår medvetet är utformade för att "hoppa över" när momentet blir för stort. Med andra ord kan det vara väldigt svårt att lossa Phillipsskruvar som sitter hårt, det kräver ett högt tryck med bitset mot skruven.

I takt med en allt mer automatiserad tillverkning har en mängd nya skruvspår utvecklats. Både Insex och Torx är utformade för att inte kräva ett högt tryck med bitset mot skruven vilket passar bra i en monteringslina.

De flesta skruvspårtyperna är framtagna av skruvtillverkare och är ofta patenterade. Tillverkarna licensierar sedan ut rättigheterna till spåret i de fall det är möjligt. Samtidigt försöker konkurrenter ta fram kompatibla spår för att slippa licenskostnader. Det finns exempelvis ett flertal Torxliknande spår där vissa är kompatibla med Torx medans andra inte är det.