Om ofantliga försvårare

Då liksom nu benämndes chefen på en tingsrätt för lagman, och på den här sydskånska tingsrätten var lagmannen en bestämd karl som inte direkt var känd för att beundra advokater.

Vid en huvudförhandling i ett brottmål vid den tingsrätten var vi två offentliga försvarare som hade var sin olycklig klient att försvara. Förhandlingen drog ut på tiden, vittnena var många och åklagaren onödigt långrandig, tycktes det mig.

Det var dags för avslutande pläderingar och åklagaren pläderade som vanligt först. Därefter var det min tur och eftersom ordförandena i domstolarna, till skillnad från nämndemännen, var gediget rättsutbildade, brukade jag inte ha för vana att plåga rätten med att upprepa det som varje vittne sagt. Jag förväntade mig ju att rätten uppfattat och antecknat det vittnena berättat.

Detta synsätt delades inte av min kollega, som pläderade sist. Han drog igång med att säga:

– Först hörde vi det vittnet berätta, och sedan hörde vi det andra vittnet framföra, och så vidare...

Jag tittade på lagmannen under pläderingen och han verkade håglöst blicka ner i papperen, med huvudet tungt vilande i högerhanden.

Pang! Alla i salen hoppade till vid det höga ljudet. Lagmannen sträckte på sig. Han hade tydligen nickat till och slagit pannan i bordet med en smäll. Han fann sig dock snabbt i situationen och tog uppenbart uttråkad till orda:

– Advokaten, advokaten... Klockan är kvart i fem en fredagseftermiddag. Måste vi sitta här och lyssna på detta? Kan vi inte bara få gå hem?

Kollegan som endast var halvvägs in i sin plädering mumlade förläget fram några slutord och därefter gick vi alla, vissa av oss småleende, hem och tog helg.