Kåseri

Advokaten som ”gängade sig”

Advokat Claes Blåe drar sig till minnes ett fall som involverade en ridhusförening, en svåröppnad grind och bastanta killar med motorsågar.

Advokat Claes Blåe drar sig till minnes ett fall som involverade en ridhusförening, en svåröppnad grind och bastanta killar med motorsågar.

Jag blev en sensommar uppringd av en klient, som jag tidigare hjälpt inför domstol någonstans i Skåne. Han var mycket upprörd.

Saken var den att familjens mark, på vilken en herrgårdsliknande byggnad var uppförd, gränsade mot ortens ridhusförenings mark. Herrgården hade sedan tidigt 1900-tal en rättighet enligt köpekontraktet, att använda ridhusföreningens väg för att komma in och ut till sitt stall. 

Åter efter sin sommarsemester fann familjen helt överraskande, att föreningen hade satt upp en svåröppnad trägrind tvärs över den väg som familjen använde för transporter, samt ridning, till och från sitt vitrappade stall. Som om inte detta vore nog, hade föreningen dryftat sig till att i anslutning till grinden, bygga ett bastant trästaket, med två stabila horisontella träribbor mellan ett stort antal i marken regelbundet nedklubbade trästolpar. 

Detta innebar att klientfamiljen först måste öppna och stänga en tröglåst grind, för att därefter ta ner och sätta tillbaka två träribbor i staketet, för att komma in och ur sitt stall. Min klient, som är en driftig karl, fingrade redan ivrigt på motorsågen, men jag bad honom besinna sig, med tanke på att såväl grind som staket fanns på ridhusföreningens mark.

Min klient, som är en driftig karl, fingrade redan ivrigt på motorsågen, men jag bad honom besinna sig

Nåväl; ridhusföreningen framhärdade och menade genom sin advokat att man hade ”rätten helt på sin sida”. Instruktionen från min klient var välgörande enkel: ”Stäm föreningen och få bort grindeländet och staketet, så att vi kan rida och köra som vanligt, kosta vad det kosta vill! 

Nu skulle det minsann processas inför tingsrätten, och om så behövdes, även inför Hovrätt och Högsta Domstol. Alltså: Stämningsansökan; vad vill klienten och varför. Svaromål; nej från ridhusföreningen och varför. Därefter träffades klienterna inför domaren, med sina respektive advokater i tingsrätten för att säkerställa att alla, klienterna, domaren och förhoppningsvis även advokaterna, förstått vad saken gällde. 

Redan vid denna så kallade förberedande förhandling, som regelmässigt hålls i dessa mål rörande fastigheter, blottades klienternas huggtänder. Någon sorts uppgörelse var inte att tänka på, och domaren, som ångrade att han ens rest frågan om något så otänkbart som en förlikning, drog sig raskt undan klienternas morranden. Målet gick ovanligt snabbt mot huvudförhandling, och jag passade på att begära så kallad syn, som innebär att domarna, advokaterna och klienterna skall besöka och se, syna, det klienterna bråkade om, alltså i detta fall grinden och staketet.

Bråket hade uppmärksammats vida i bygden

Nu hade det blivit spröd vår i Skåne och dagen för huvudförhandlingen var inne. Alla inblandade visste vad som stod på spel. Saken gällde; grind/staket stå kvar eller, grind/staket inte stå kvar, och, för att inte tala om den segerns sötma som vinnande klient skulle få komma att åtnjuta. Bråket hade uppmärksammats vida i bygden. Eftersom alla inblandade var överens om att det bästa vore att först se det som klienterna bråkade om, det vill säga genomföra synen,  blev det så. 

Väl framme vid herrgården och lösta ur bälte och säte samlades vi vid den imponerande trägrinden, som helt stängde av ridhusvägen. I grindens ena ände satt ett bastant regellås av svart järnsmide, som reglades genom att en fyra decimeter lång järnregel sköts rätt in i grindstolpen. 

Ridhusets advokat hade genom hela målet så långt, strött lovord om hur lättöppnat det låset var

Ridhusets advokat hade genom hela målet så långt, strött lovord om hur lättöppnat det låset var. Det var upp till bevis för hans del. Advokaten närmade sig låset med bestämda kliv och fast blick. Nu skulle här öppnas lås och bom! 

Resolut greppade han låsregeln, men ingenting hände. Efter omkring 20 sekunder förstod alla att han verkligen försökte öppna låset, eftersom han hade börjat svaja fram och tillbaka längs grinden med gnisslande tänder, och när han också började pusta ljudligt var det ingen tvekan om saken. Jag såg hans desperata blick och led med kollegan. Någon hade tydligen, trots order, glömt att ta fram STORA smörjkannan.

 – Ja, det var ju lättöppnat! ropade min klient och såg sig uppfordrande omkring. 

Nu hade ridhusadvokaten fått nog av det tredskande låset, och med en svordom måttade han en kraftig spark mot låsregeln, som då motvilligt gled tillbaka och grinden gick att öppna. All heder åt en sådan rese!

Nu återstod för ridhusadvokaten att visa hur enkelt det var att ta bort de två staketribborna som horisontellt spärrade själva dörren till klientens stall, och till synes helt oberörd av det totala misslyckandet med låset tog han med fast hand tag i den översta staketribban. Den lät sig dock inte rubbas eftersom den i båda ändarna var instucken i staketstolpar. Advokaten försökte nu, alltmera irriterad, genom att vrida på ribban, få den ur staketstolparna. 

Ja, till och med den hårt prövade ridhusadvokaten väste fram ett gnisslande skratt

Nu bar det sig inte bättre än att träribban var gängad i båda ändarna, vilket naturligtvis fick till följd att när advokaten gängade ut ena änden ur stolpen, så gängade han samtidigt in den andra änden av staketribban i den andra stolpen. Följden blev att han inte fick loss ribban under de första fem minuterna, hur snabbt han än vred. Det rådde en pinsam tystnad under advokatens alltmer desperata vridanden i träribban. De enda ljud som hördes var knirkandena av trä mot trä. Det var med andra ord läge för något förlösande av typen…

Jag ser att advokaten håller på att gänga sig! undslapp det mig. 

Och plötsligt fnissade och skrattade alla runt grinden. Ja, till och med den hårt prövade ridhusadvokaten väste fram ett gnisslande skratt. Jag tror att han i det läget insåg, att målet bokstavligen talat, hade vridits ur händerna på honom. 

Så blev det också. Tingsrätten kom senare i sin dom fram till att det var orimligt att kräva att familjen skulle sparka loss låsreglar och gänga ur staketribbor varje gång de skulle använda ridhusvägen för att komma till eller ifrån sitt stall. Tingsrätten skrev i domen även att Ridhusföreningen genast skulle ta bort såväl grind som staket. Men det vägrade föreningen, så jag skickade domen till kronofogdemyndigheten för fortsatta åtgärder. Några dagar senare ringde en sprudlande glad klient.

– Kan du tänka dig, hojtade han i luren, några bastanta killar från kronofogden var här i morse med motorsågar och allt, och kapade ner hela skiten, ja jä….

Nästan varje gång klienten och jag har kontakt, kan vi inte undgå att påminna varandra om ”advokaten som gängade sig”.