H heimlaga skrev:
Redan nu är bönderna för få för att långsiktigt kunna hålla igång produktionen.
Nej, men vi är många som av kostnadsskäl hellre importerar. Då (med efterfrågan) sjunker förstås den inhemska produktionen.

Man kan argumentera för att det är en säkerhetsrisk, men i övrigt är det en relativ ickefråga. Vissa saker producerar vi ett överskott av och exporterar, andra ett underskott och importerar.
H heimlaga skrev:
Om man dessutom skall slå ihjäl alla andra landsbygdsnäringar så blir det slut på en stor del av den inhemska industriella produktionen också.
Det första är det väl ingen som förespråkar, men det gör väl inte det andra sant ens om det skett? Huvuddelen av industriproduktionen är storskalig. ca 90 % är från företag med mer än tio anställda, 70–80 % från företag med mer än 50 anställda.
H heimlaga skrev:
Det är praktiskt taget omöjligt att dra igång en producerande småindustri i eller nära en storstad i dag. På grund av de höga fastighetskostnaderna.
Ok. Är det något många försöker med? Jag känner många småföretagare i Stockholm. Alla i tjänstesektorn.
H heimlaga skrev:
Om man inte längre möjliggör småindustri så finns det heller ingenting som kan växa till framtidens storindustri.
Sverige utan både jordbruk och industri blir fattigt............
Sverige är större än Stockholm, eller ens universitetsstäderna. Och vi saknar varken jordbruk eller industri. Men det är inte där den stora tillväxten sker.
H heimlaga skrev:
Det är förresten inte så länge sedan som det var hungersnöd.
Jo. Senast var möjligen under första världskriget. Över hundra år sedan.
H heimlaga skrev:
Min farfars farfar var en av många som dog i hungertyfusen 1868. En epidemi som dräpte nästan enbart svårt undernärda men som välnärda i stort sett klarade utan problem. Han lämnade efter sig änka och oförsörjda barn.
Det är förstås djupt sorgligt, men också över 150 år sedan.
H heimlaga skrev:
Både 1917-1919 och 1944-48 var finland på yttersta gränsen mot verklig hungersnöd men klarade sig med ett nödrop.
Ja, och i Sverige led vi (kanske mindre) 1917. Men det är som sagt länge sen.
 
Nötegårdsgubben Nötegårdsgubben skrev:
(....)
Ok. Är det något många försöker med? Jag känner många småföretagare i Stockholm. Alla i tjänstesektorn.
(....)
Det finns väldigt mycket småindustri. Fabriker med någon eller några man som tillverkar väldigt mycket både för lokalt bruk och för export.
Här i Österbotten är den branschen ganska stor och mycket viktig för landsbygden och arbetsmarknaden. Den sysselsätter mycket folk och inverkar påtagligt på utrikeshandelsbalansen.

I och omkring storstäderna finns den branschen överhuvudtaget inte. I Sverige är småindustrin allmänt svagare än här. Till stor del verkar det bero på att landsbyden i Sverige är mindre livskraftig.
 
Nötegårdsgubben Nötegårdsgubben skrev:
Ok. Vad är din principiella invändning?
Ytterst sett handlar det om detta: att jag som har förutsättningar ska se till att leva aningens under min inkomstförmåga för att ha sparade resurser för egen del - eller för att kunna hjälpa människor omkring mig. Det ger större trygghet än aldrig så mycket stöd från statliga bidrag (och med barn med särskilda behov är jag ganska medveten om hur det kan vara - huvudsakligen positivt och ibland mindre positivt
att ha med exempelvis försäkringskassan att göra) och ger också möjlighet att hjälpa andra. De enskilt roligaste episoderna jag och min fru gjort med våra pengar under alla våra år tillsammans har handlat om när vi gett bort till andra. Inte när vi själva sparat eller konsumerat... även om det också kan vara kul!
 
J
A ajn82 skrev:
Fast ökar inte bara markpriserna för att möta efterfrågan då?
Om man är villig att betala 5 MSEK för ett nybyggt hus på en viss adress, där huset kostade 4 MSEK att bygga, och tomten resten. Om man då kan bygga huset för 3 MSEK misstänker jag värdet på tomten ökat och äter upp det mesta så att priset fortfarande landar strax under 5 MSEK.
Helt enkelt som det är vad målgruppen har råd och är villiga att betala för den typen av boende.
Det är här som tex tomträtter och arrenden skulle kunna göra nytta. En privatperson får köpa en tomträtt, som kan bebyggas med en av kommunen från början satt husstorlek, vägar, avlopp, el mm finns vid tomtgräns. En fördel om husen kan varieras så det inte blir områden med exakt lika hus, utan det är variation men ändå sammanhållet i form, storlek osv. Byggloven ges frikostigt om man håller sig inom ramarna, så att man kan sätta igång och bygga direkt.

Man får tomten med ett kontrakt, man har säg 1 år på sig att börja bygga och 2 år till att slutföra för att få behålla rätten, det kan vara på säg 10 år. Vill man sälja innan så äger man inte tomten, och kan således inte göra vinst på själva tomten, utan då kan en ny ägare få arrendera på 10 år och sen köpa loss. Troligen behöver kommunen inte förlora speciellt mycket mot att sälja till bolag. Den som bygger huset vet utköpspriset och vet sin arrendekostnad. Slipper lån och räntor mot denna avgift.

Då kan inte byggföretag skörta upp, då DE inte kan lägga vantarna på tomterna.

Nu verkar processen så lång, mark bara säljas till stora bolag. Konkurrensen blir obefintlig.

Med detta upplägg skulle områdena bebyggas av många olika villatyper från många olika byggföretag. Områdena bli mindre likartade och sterilt uppbyggda. Troligen kostnaderna hållas nere.
 
  • Gilla
TommyC
  • Laddar…
H heimlaga skrev:
Det finns väldigt mycket småindustri.
Ja, men dess andel av produktionen är blygsam.
H heimlaga skrev:
Fabriker med någon eller några man som tillverkar väldigt mycket både för lokalt bruk och för export.
Nja. Det håller inte för granskning.
H heimlaga skrev:
Här i Österbotten är den branschen ganska stor och mycket viktig för landsbygden och arbetsmarknaden. Den sysselsätter mycket folk och inverkar påtagligt på utrikeshandelsbalansen.
Ok. Jag kan inte Österbotten, men nyss skrev du om Sverige och det stämde inte.
H heimlaga skrev:
I och omkring storstäderna finns den branschen överhuvudtaget inte.
Det tror jag du har relativt rätt i.
H heimlaga skrev:
I Sverige är småindustrin allmänt svagare än här. Till stor del verkar det bero på att landsbyden i Sverige är mindre livskraftig.
Ja, eller att vi är ett rikare land.
 
J JavelinX skrev:
Ytterst sett handlar det om detta: att jag som har förutsättningar ska se till att leva aningens under min inkomstförmåga för att ha sparade resurser för egen del - eller för att kunna hjälpa människor omkring mig. Det ger större trygghet än aldrig så mycket stöd från statliga bidrag (och med barn med särskilda behov är jag ganska medveten om hur det kan vara - huvudsakligen positivt och ibland mindre positivt
att ha med exempelvis försäkringskassan att göra) och ger också möjlighet att hjälpa andra. De enskilt roligaste episoderna jag och min fru gjort med våra pengar under alla våra år tillsammans har handlat om när vi gett bort till andra. Inte när vi själva sparat eller konsumerat... även om det också kan vara kul!
Ok. Så du har praktiska, inte principiella, invändningar.
 
Klicka här för att svara
Vi vill skicka notiser för ämnen du bevakar och händelser som berör dig.