Kommunalrådet köpte dement kvinnas hus medan sonen låg nedsövd

[karlmb]

Fairlane skrev:

Nog kan vi väl dra slutsatsen att en försäljning vi mäklare hade kostat mer, garanterat?

Hur kan du spekulera så friskt om just det?

 

[SågspånPappspikEternit]

Om vi antar att det gick till som du skriver, tycker du verkligen att den gode mannen har betett sig ok?

Under förutsättning att den gode mannens uppgift om att han försökt få sonen att ta över fastigheten i fyra år är sanning, så tycker jag att det var rätt att försöka sälja till en utomstående när inte sonen velat köpa fastigheten under denna tid. Jag lyssnade på intervjun med gode mannen igen, och han säger t o m att sonen sagt nej.

Fastigheten har använts som fritidshus. Sonen har sagt att familjen inte har bott där men de har varit där på somrarna osv och han ser det som sitt hemställe. Planen har förmodligen varit att sonen ska ta över fastigheten så småningom. Eftersom familjen inte bodde permanent i huset måste kvinnan ha haft en annan bostad. De inblandade har accepterat status quo för fastigheten som det här gäller.

Hon bor enligt uppgifter i media på särskilt boende.
"De inblandade har accepterat status quo" - eller har de det? Det var ju smidigt för sonen att ha tillgång till ett fritidshus som hans dementa mamma betalade alla driftskostnaderna för. Men inte lika bra för mammans ekonomi, och det är den gode mannens uppgift att sköta på det sätt som är bäst för henne.

Så får kvinnan en god man som vill att sonen ska köpa fastigheten. Kvinnan börjar bli dement och kan inte fatta några beslut. Den gode mannen pratar med sonen som av någon anledning inte kan/vill ta över fastigheten just då.

Om den gode mannen talar sanning hade sonen fyra år på sig, och sa nej till att ta över fastigheten.

Sonen blir sjuk och kan inte uttala sig eller agera. Just då sätter den gode mannen igång en försäljning. Han vet att sonen är sjuk men han ser till att försäljningen går igenom inom 2-3 månader, utan att avvakta om sonen ska komma till medvetande. Om sonen hade fått veta att det fanns en annan potentiell köpare hade han kanske bestämt sig för att själv köpa fastigheten. Det går bara att spekulera om men det hade varit en möjlig utveckling.

Vi kan som sagt bara spekulera, men vad hade ett yttrande från sonen inneburit i överförmyndarnämndens beslutsprocess? ÖFN ska (om möjligt) få in yttrandet, men de behöver inte rätta sig efter det.

Dessutom kompliceras det hela av att sonen själv också har god man (sin halvbror) efter sin stroke...

 

[SågspånPappspikEternit]

Varför inte? Varför tror du en anhörig som kan ärva måste köpa? Har du hittat någon lag som kräver det?

Det var du som tyckte att den gode mannen kunde skänka bort huset till sonen, då får du också ge en källa som stöder påståendet att en god man får göra så.

 

[Weimik]

Det var du som tyckte att den gode mannen kunde skänka bort huset till sonen, då får du också ge en källa som stöder påståendet att en god man får göra så.

Jag tänkte först att möjligheten borde finnas om det finns fog för att anse att det vore det bästa för huvudmannen samt i linje med dennes önskemål, men det finns visst ett uttryckligt förbud:

Bortgivande av egendom​

12 § En förordnad förmyndare, god man eller förvaltare får inte ge bort den enskildes egendom, om det inte är fråga om personliga presenter vars värde inte står i missförhållande till den enskildes ekonomiska villkor.

Med överförmyndarens samtycke får den enskildes inkomster användas till understöd åt anhöriga eller andra som står den enskilde nära.
Lag (1994:1433).

 

[HusMedHistoria]

Under förutsättning att den gode mannens uppgift om att han försökt få sonen att ta över fastigheten i fyra år är sanning, så tycker jag att det var rätt att försöka sälja till en utomstående när inte sonen velat köpa fastigheten under denna tid. Jag lyssnade på intervjun med gode mannen, och han säger t o m att sonen sagt nej.

Hon bor enligt uppgifter i media på särskilt boende.
"De inblandade har accepterat status quo" - eller har de det? Det var ju smidigt för sonen att ha tillgång till ett fritidshus som hans dementa mamma betalade alla driftskostnaderna för. Men inte lika bra för mammans ekonomi, och det är den gode mannens uppgift att sköta på det sätt som är bäst för henne.

Om den gode mannen talar sanning hade sonen fyra år på sig, och sa nej till att ta över fastigheten.

Vi kan som sagt bara spekulera, men vad hade ett yttrande från sonen inneburit i överförmyndarnämndens beslutsprocess? ÖFN ska (om möjligt) få in yttrandet, men de behöver inte rätta sig efter det.

Dessutom kompliceras det hela av att sonen själv också har god man (sin halvbror) efter sin stroke...

I scenariot accepterade kvinnan uppenbarligen att ha kvar fastigheten och sa till den gode mannen att hon ville att sonen skulle ta över. Baserat på alla äldre människor på landet som jag känner ville hon mest troligt att sonen skulle ärva fastigheten. Pengar brukar inte vara det viktigaste.

Sonens yttrande skulle ha betydelse för överförmyndarnämnden. Lagen är restriktiv när det gäller försäljning av fast egendom. Det finns ingen presumption för att en försäljning ska godkännas, försäljningen får endast godkännas om den är lämplig med hänsyn till egendomens natur och personens framtida behov och samlade tillgångar. För lös egendom säger lagen tvärtom att den ska säljas om huvudmannen inte använder den, men om egendomen har affektionsvärde kan det vara skäl att behålla den. Motsvarande bör gälla för fast egendom. I det här fallet hade fastigheten förmodligen affektionsvärde för kvinnan och sonen hade kunnat berätta det.

Huvudmannen är dement men vad händer om hon har en klar dag och får veta att familjens hus är sålt till en utomstående och hennes son inte har haft en chans att stoppa det?

 

[gaidin]

Varför inte? Varför tror du en anhörig som kan ärva måste köpa? Har du hittat någon lag som kräver det?

Det får de inte.

jag gjorde själv något liknande med farsans sommarstuga när han dog, min demente mor ägde den efteråt och hade god man.
Jag fick betala marknadspris för huset men betalade med en revers, d v s jag var skyldig mamma pengar och betalade ränta varje månad.

 

[karlmb]

Det var du som tyckte att den gode mannen kunde skänka bort huset till sonen, då får du också ge en källa som stöder påståendet att en god man får göra så.

Du har ju själv skrivit att en god man i princip får göra allt som en huvuman får göra. Så det är upp till dig att berätta varför han inte får göra ngt som huvudmannen själv får göra.

 

[karlmb]

Det får de inte.

jag gjorde själv något liknande med farsans sommarstuga när han dog, min demente mor ägde den efteråt och hade god man.
Jag fick betala marknadspris för huset men betalade med en revers, d v s jag var skyldig mamma pengar och betalade ränta varje månad.

Har du några andra arvingar som måste tas hänsyn till? Eller varför inte?

 

[skogaliten]

Om vi antar att det gick till som du skriver, tycker du verkligen att den gode mannen har betett sig ok?

Fastigheten har använts som fritidshus. Sonen har sagt att familjen inte har bott där men de har varit där på somrarna osv och han ser det som sitt hemställe. Planen har förmodligen varit att sonen ska ta över fastigheten så småningom. Eftersom familjen inte bodde permanent i huset måste kvinnan ha haft en annan bostad. De inblandade har accepterat status quo för fastigheten som det här gäller.

Så får kvinnan en god man som vill att sonen ska köpa fastigheten. Kvinnan börjar bli dement och kan inte fatta några beslut. Den gode mannen pratar med sonen som av någon anledning inte kan/vill ta över fastigheten just då.

Sonen blir sjuk och kan inte uttala sig eller agera. Just då sätter den gode mannen igång en försäljning. Han vet att sonen är sjuk men han ser till att försäljningen går igenom inom 2-3 månader, utan att avvakta om sonen ska komma till medvetande. Om sonen hade fått veta att det fanns en annan potentiell köpare hade han kanske bestämt sig för att själv köpa fastigheten. Det går bara att spekulera om men det hade varit en möjlig utveckling.

Jag förstår inte varför en äldre, strokedrabbad person, skulle vilja ha ett fritidshus? Varför skulle denne inte lika gärna vilja ha pengarna som man få från en försäljning när det blir dags för arvskifte?
Hur ska en äldre strokedrabbad person sköta och underhålla fritidshuset?

Vi har ett sådant fall här där jag bor: jag ser huset från mitt köksfönster. Ägaren är en äldre fysiskt sjuk person, och huset förfaller sakta men säkert. Sonen bor i Stockholm och besöker aldrig (ingen gång de senaste 10 åren) huset. I höstas föll ett träd över taket i en storm. Trädet är kvar än, med hål i taket.
Ja, vi har både skrivit brev till ägaren, och faktiskt besökt ägaren på boendet i den närbelägna centralorten för att berätta om det fallna trädet, men sonen verkar inte bry sig.

Sedan så glömmer ni spekulanter i tråden en sak:

Det kostar pengar att bo på särskilt boende, (Demensboende) pengar som tas från den boendes inkomster. Många äldre-familjer vittnar om hur kostnaderna för särskilt boende på sikt "äter upp" de mindre sparkapital som "vanligt folk" oftast har.
Elpriserna har gått upp även i Norra Sverige på senaste tiden, så det kan vara så att inkomsterna inte längre täcker (täckte) kostnaderna för det särskilda boendet samt driftskostnaderna för fritidshuset.

Vem skulle förresten göra jobbet med att kallställa fritidshuset? Om fritidshuset inte är förberett för kallställning (enkelt att tappa av vatten etc), och den sjukliga sonen inte kan (pga sjukdom) eller vill göra det, så behöver den gode mannen leja för det. Det kostar också pengar, som då kanske inte finns.

Ur ett moraliskt perspektiv, så anser jag inte att det är självklart att barn ska få lägga in någon form av veto runt en husförsäljning när god man finns.

Om en gåva till sonen varit något som modern övervägde på allvar, hade detta kunnat ske innan modern blev så dålig att särskilt boende var enda lösningen.

Eftersom det spekuleras friskt här, så kan vi ju också spekulera i om det var så att sonen var en slarver, och modern faktiskt ansåg att sonen inte var kapabel att sköta ett hus.

 

[karlmb]

I scenariot accepterade kvinnan uppenbarligen att ha kvar fastigheten och sa till den gode mannen att hon ville att sonen skulle ta över. Baserat på alla äldre människor på landet som jag känner ville hon mest troligt att sonen skulle ärva fastigheten. Pengar brukar inte vara det viktigaste.

Sonens yttrande skulle ha betydelse för överförmyndarnämnden. Lagen är restriktiv när det gäller försäljning av fast egendom. Det finns ingen presumption för att en försäljning ska godkännas, försäljningen får endast godkännas om den är lämplig med hänsyn till egendomens natur och personens framtida behov och samlade tillgångar. För lös egendom säger lagen tvärtom att den ska säljas om huvudmannen inte använder den, men om egendomen har affektionsvärde kan det vara skäl att behålla den. Motsvarande bör gälla för fast egendom. I det här fallet hade fastigheten förmodligen affektionsvärde för kvinnan och sonen hade kunnat berätta det.

Huvudmannen är dement men vad händer om hon har en klar dag och får veta att familjens hus är sålt till en utomstående och hennes son inte har haft en chans att stoppa det?

Uj, va du spekulerar!

 

[karlmb]

Jag förstår inte varför en äldre, strokedrabbad person, skulle vilja ha ett fritidshus? Varför skulle denne inte lika gärna vilja ha pengarna som man få från en försäljning när det blir dags för arvskifte?
Hur ska en äldre strokedrabbad person sköta och underhålla fritidshuset?

Vi har ett sådant fall här där jag bor: jag ser huset från mitt köksfönster. Ägaren är en äldre fysiskt sjuk person, och huset förfaller sakta men säkert. Sonen bor i Stockholm och besöker aldrig (ingen gång de senaste 10 åren) huset. I höstas föll ett träd över taket i en storm. Trädet är kvar än, med hål i taket.
Ja, vi har både skrivit brev till ägaren, och faktiskt besökt ägaren på boendet i den närbelägna centralorten för att berätta om det fallna trädet, men sonen verkar inte bry sig.

Sedan så glömmer ni spekulanter i tråden en sak:

Det kostar pengar att bo på särskilt boende, (Demensboende) pengar som tas från den boendes inkomster. Många äldre-familjer vittnar om hur kostnaderna för särskilt boende på sikt "äter upp" de mindre sparkapital som "vanligt folk" oftast har.
Elpriserna har gått upp även i Norra Sverige på senaste tiden, så det kan vara så att inkomsterna inte längre täcker (täckte) kostnaderna för det särskilda boendet samt driftskostnaderna för fritidshuset.

Vem skulle förresten göra jobbet med att kallställa fritidshuset? Om fritidshuset inte är förberett för kallställning (enkelt att tappa av vatten etc), och den sjukliga sonen inte kan (pga sjukdom) eller vill göra det, så behöver den gode mannen leja för det. Det kostar också pengar, som då kanske inte finns.

Ur ett moraliskt perspektiv, så anser jag inte att det är självklart att barn ska få lägga in någon form av veto runt en husförsäljning när god man finns.

Om en gåva till sonen varit något som modern övervägde på allvar, hade detta kunnat ske innan modern blev så dålig att särskilt boende var enda lösningen.

Eftersom det spekuleras friskt här, så kan vi ju också spekulera i om det var så att sonen var en slarver, och modern faktiskt ansåg att sonen inte var kapabel att sköta ett hus.

Det var en väldigt negativ spekulation. Just pga det kostar en massa så kan man faktiskt ytterligare ifrågasätta varför huset inte gavs som gåva eller förtida arv till sonen. Då kommer man ju undan de hutlösa pengarna som kommunerna debiterar för boenden av detta slag.
Nu kommer det in ett par hundra på mammans konto och de kommer att vara förbrukade av Åsele kommun (och den gode mannens arvode icke att förglömma!) inom nåt år eller 2 ifall mamman fortsätter att leva o kosta pengar.
Bra affär för en liten kommun!

 

[HusMedHistoria]

Jag förstår inte varför en äldre, strokedrabbad person, skulle vilja ha ett fritidshus? Varför skulle denne inte lika gärna vilja ha pengarna som man få från en försäljning när det blir dags för arvskifte?
Hur ska en äldre strokedrabbad person sköta och underhålla fritidshuset?

Vi har ett sådant fall här där jag bor: jag ser huset från mitt köksfönster. Ägaren är en äldre fysiskt sjuk person, och huset förfaller sakta men säkert. Sonen bor i Stockholm och besöker aldrig (ingen gång de senaste 10 åren) huset. I höstas föll ett träd över taket i en storm. Trädet är kvar än, med hål i taket.
Ja, vi har både skrivit brev till ägaren, och faktiskt besökt ägaren på boendet i den närbelägna centralorten för att berätta om det fallna trädet, men sonen verkar inte bry sig.

Sedan så glömmer ni spekulanter i tråden en sak:

Det kostar pengar att bo på särskilt boende, (Demensboende) pengar som tas från den boendes inkomster. Många äldre-familjer vittnar om hur kostnaderna för särskilt boende på sikt "äter upp" de mindre sparkapital som "vanligt folk" oftast har.
Elpriserna har gått upp även i Norra Sverige på senaste tiden, så det kan vara så att inkomsterna inte längre täcker (täckte) kostnaderna för det särskilda boendet samt driftskostnaderna för fritidshuset.

Vem skulle förresten göra jobbet med att kallställa fritidshuset? Om fritidshuset inte är förberett för kallställning (enkelt att tappa av vatten etc), och den sjukliga sonen inte kan (pga sjukdom) eller vill göra det, så behöver den gode mannen leja för det. Det kostar också pengar, som då kanske inte finns.

Ur ett moraliskt perspektiv, så anser jag inte att det är självklart att barn ska få lägga in någon form av veto runt en husförsäljning när god man finns.

Om en gåva till sonen varit något som modern övervägde på allvar, hade detta kunnat ske innan modern blev så dålig att särskilt boende var enda lösningen.

Eftersom det spekuleras friskt här, så kan vi ju också spekulera i om det var så att sonen var en slarver, och modern faktiskt ansåg att sonen inte var kapabel att sköta ett hus.

Ska den gode mannen bestämma vad sonen ska göra? Sonen har kanske i sin tur barn, alltså kvinnans barnbarn.

 

[SågspånPappspikEternit]

I scenariot accepterade kvinnan uppenbarligen att ha kvar fastigheten och sa till den gode mannen att hon ville att sonen skulle ta över. Baserat på alla äldre människor på landet som jag känner ville hon mest troligt att sonen skulle ärva fastigheten. Pengar brukar inte vara det viktigaste.

Jo, det är ju ofta så att di gamle vill att fastigheter ska gå vidare i släkten. Jag uppfattar det som att det varit huvudmannens vilja att sonen skulle köpa fastigheten, och därför försökte den gode mannen få sonen att göra det. När sonen (kanske upprepade gånger) sa nej, gick han vidare med att sälja till en utomstående.

Sonens yttrande skulle ha betydelse för överförmyndarnämnden. Lagen är restriktiv när det gäller försäljning av fast egendom. Det finns ingen presumption för att en försäljning ska godkännas, försäljningen får endast godkännas om den är lämplig med hänsyn till egendomens natur och personens framtida behov och samlade tillgångar. För lös egendom säger lagen tvärtom att den ska säljas om huvudmannen inte använder den, men om egendomen har affektionsvärde kan det vara skäl att behålla den. Motsvarande bör gälla för fast egendom. I det här fallet hade fastigheten förmodligen affektionsvärde för kvinnan och sonen hade kunnat berätta det.

Ett vattentätt sätt att förhindra försäljning till utomstående hade varit om sonen själv köpt fastigheten.
Det finns mycket riktigt inget som säger att ÖFN måste godkänna en fastighetsförsäljning, men i det här fallet hade troligen gode mannens argument att fastigheten kostade huvudmannen pengar (eluppvärmning, enligt g m) vägt tyngre än sonens önskan att mamman skulle behålla fastigheten som han själv sagt nej till att köpa.

Huvudmannen är dement men vad händer om hon har en klar dag och får veta att familjens hus är sålt till en utomstående och hennes son inte har haft en chans att stoppa det?

Man kan alltid tänka kontrafaktiskt. Vad hade hänt om gode mannen bestämt att hon skulle behålla fastigheten, och hon hade en klar dag och han var tvungen att meddela henne att elräkningen var på 7 000, och resten av pensionen gick till avgiften för särskilda boendet - så det blev visst inga nya kläder den här månaden, du får slita på de gamla en månad till. Hoppas elpriserna sjunker snart.

Fast generellt brukar man försöka undvika att konfrontera dementa med chockbesked överhuvudtaget. Det blir många sorger för dem då, eftersom de ofta glömmer bort att de redan fått beskedet fem gånger den här veckan, och varje gång blir en ny sorg.

 

[HusMedHistoria]

Jag förstår inte varför en äldre, strokedrabbad person, skulle vilja ha ett fritidshus? Varför skulle denne inte lika gärna vilja ha pengarna som man få från en försäljning när det blir dags för arvskifte?
Hur ska en äldre strokedrabbad person sköta och underhålla fritidshuset?

Vi har ett sådant fall här där jag bor: jag ser huset från mitt köksfönster. Ägaren är en äldre fysiskt sjuk person, och huset förfaller sakta men säkert. Sonen bor i Stockholm och besöker aldrig (ingen gång de senaste 10 åren) huset. I höstas föll ett träd över taket i en storm. Trädet är kvar än, med hål i taket.
Ja, vi har både skrivit brev till ägaren, och faktiskt besökt ägaren på boendet i den närbelägna centralorten för att berätta om det fallna trädet, men sonen verkar inte bry sig.

Sedan så glömmer ni spekulanter i tråden en sak:

Det kostar pengar att bo på särskilt boende, (Demensboende) pengar som tas från den boendes inkomster. Många äldre-familjer vittnar om hur kostnaderna för särskilt boende på sikt "äter upp" de mindre sparkapital som "vanligt folk" oftast har.
Elpriserna har gått upp även i Norra Sverige på senaste tiden, så det kan vara så att inkomsterna inte längre täcker (täckte) kostnaderna för det särskilda boendet samt driftskostnaderna för fritidshuset.

Vem skulle förresten göra jobbet med att kallställa fritidshuset? Om fritidshuset inte är förberett för kallställning (enkelt att tappa av vatten etc), och den sjukliga sonen inte kan (pga sjukdom) eller vill göra det, så behöver den gode mannen leja för det. Det kostar också pengar, som då kanske inte finns.

Ur ett moraliskt perspektiv, så anser jag inte att det är självklart att barn ska få lägga in någon form av veto runt en husförsäljning när god man finns.

Om en gåva till sonen varit något som modern övervägde på allvar, hade detta kunnat ske innan modern blev så dålig att särskilt boende var enda lösningen.

Eftersom det spekuleras friskt här, så kan vi ju också spekulera i om det var så att sonen var en slarver, och modern faktiskt ansåg att sonen inte var kapabel att sköta ett hus.

Apropå huset och ekonomin.

Huset var eluppvärmt. Den gode mannen hade kunnat anlita en lokal hantverkare eller allt-i-allo för att kallställa huset (stänga huvudkranen och tappa ur vatten i kranarna).

Äldre personer med låg pension har rätt till bostadstillägg utöver pensionen. Men om man har inkomst till exempel från en husförsäljning så kommer man ofta över gränsen för att ha rätt till bostadstillägg så det är inte säkert att en husförsäljning är en bra affär.

 

[HusMedHistoria]

Uj, va du spekulerar!

Utgångspunkten måste vara vad de flesta människor i den situationen vill. Baserat på vad jag vet om äldre människor på landet så prioriterar de flesta att ett hus eller en gård ska stanna i släkten, de prioriterar inte pengar. Det är minst lika mycket spekulationer att säga att kvinnan ville ha pengar.