Alternativ o billigare lösning ?
https://www.temu.com/se/bärbar-10-i...sr&refer_page_sn=13554&_x_sessn_id=031bphonbl
https://www.temu.com/se/bärbar-10-i...sr&refer_page_sn=13554&_x_sessn_id=031bphonbl
Har du någon mätdata på denna? Ikeas ska ju använda rätt ok sensorer, speciellt sett till pris, medan många andra visat stora avvikelser. Jag är själv på jakt efter bra mätare. Köpte Ikeas gamla, billigare, med bara en ljusstaken, men den var alldeles för högljudd att ha inne, hade hade funkat i ett garage, men dög inte i köket. Överröstade tom köksfläkten om jag minns rätt (vilken jag visserligen lagt mycket energi på att få riktigt tyst).D Dasher skrev:
Idag har jag gjort (fler) hål i glas; oproblematiskt men ändå lite skumt…
Det här kanske kräver lite bakgrund för att bli begripligt — min Jenny och jag har gjort många förluster av anhöriga under vår tid tillsammans. Vissa helt naturligt, andra under mer traumatiska omständigheter.
Det har lett till att vi inte tar varandra för givna och inte heller de vi har förlorat. I vår trädgård har vi en liten ”minnesplats” där vi brukar tända och ställa ljus i samband med olika årsdagar för att hedra och minnas dem vi förlorat. Kan verka konstigt för vissa men så gör vi.
Hittade en hög räfflad glasburk som vi ville använda som lykta, räfflorna skapar ett vackert ljusspel men burken var så hög att ljuset inte fick tillräckligt med syre utan dog ganska snabbt.
För att försöka avhjälpa det har jag idag borrat en serie hål nedtill i burken och förhoppningsvis sugs tillräckligt med syre in för att ljuset ska kunna brinna som det ska.
Glas-/kakelborr från Biltema skulle göra jobbet. Har ingen tidigare erfarenhet så vet inget om rpm eller tryck men upptäckte snabbt att det var klokt att börja med ett mindre borr och öka storlek efterhand samt att kyla borret i vatten relativt tätt.
Började med fyra millimeters borr och bytte till sex millimeter sedan. I botten borrade jag ett hål som till slut blev tio millimeter för att vatten inte ska bli stående i burken.
Relativt odramatiskt trots att jag hade farhågor innan; nu återstår att se om det räcker.
Vad gäller verkstaden har jag gjort en liten fix på justersågen.
Justerbordet fäster mot glidbordet med hjälp av två handvred; det ena packade ihop för några år sedan så den infästningen har jag dragit åt med en kombinationstång.
Såhär är handvreden konstruerade:
Ett vred i plast med en fastlimmad gängad mässingsbussning drar fast justerbordet mot glidbordet. Ibland var det svårt att dra till den nakna bussningen med tång så att det blev tajt vilket rimligtvis resulterar iatt kapanhållet inte blir nittio mot klingan.
Skaffade två styck kopplingsmuttrar som fick ersätta originallösningen och satte ett brickor för att fördela trycket bättre.
Nu är det enkelt att dra fast justerbordet så att det blir tajt utan att kapanhållet hamnar snett.
Så skönt!
Skaffade en dedikerad ringspärrnyckel för operationen.
Nu hänger den på sågtavlan, lättillgänglig och redo för användning.
Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig…
//Ronnie
Det här kanske kräver lite bakgrund för att bli begripligt — min Jenny och jag har gjort många förluster av anhöriga under vår tid tillsammans. Vissa helt naturligt, andra under mer traumatiska omständigheter.
Det har lett till att vi inte tar varandra för givna och inte heller de vi har förlorat. I vår trädgård har vi en liten ”minnesplats” där vi brukar tända och ställa ljus i samband med olika årsdagar för att hedra och minnas dem vi förlorat. Kan verka konstigt för vissa men så gör vi.
Hittade en hög räfflad glasburk som vi ville använda som lykta, räfflorna skapar ett vackert ljusspel men burken var så hög att ljuset inte fick tillräckligt med syre utan dog ganska snabbt.
För att försöka avhjälpa det har jag idag borrat en serie hål nedtill i burken och förhoppningsvis sugs tillräckligt med syre in för att ljuset ska kunna brinna som det ska.
Glas-/kakelborr från Biltema skulle göra jobbet. Har ingen tidigare erfarenhet så vet inget om rpm eller tryck men upptäckte snabbt att det var klokt att börja med ett mindre borr och öka storlek efterhand samt att kyla borret i vatten relativt tätt.
Började med fyra millimeters borr och bytte till sex millimeter sedan. I botten borrade jag ett hål som till slut blev tio millimeter för att vatten inte ska bli stående i burken.
Relativt odramatiskt trots att jag hade farhågor innan; nu återstår att se om det räcker.
Vad gäller verkstaden har jag gjort en liten fix på justersågen.
Justerbordet fäster mot glidbordet med hjälp av två handvred; det ena packade ihop för några år sedan så den infästningen har jag dragit åt med en kombinationstång.
Såhär är handvreden konstruerade:
Ett vred i plast med en fastlimmad gängad mässingsbussning drar fast justerbordet mot glidbordet. Ibland var det svårt att dra till den nakna bussningen med tång så att det blev tajt vilket rimligtvis resulterar iatt kapanhållet inte blir nittio mot klingan.
Skaffade två styck kopplingsmuttrar som fick ersätta originallösningen och satte ett brickor för att fördela trycket bättre.
Nu är det enkelt att dra fast justerbordet så att det blir tajt utan att kapanhållet hamnar snett.
Så skönt!
Skaffade en dedikerad ringspärrnyckel för operationen.
Nu hänger den på sågtavlan, lättillgänglig och redo för användning.
Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig…
//Ronnie
Nya små hjälpmedel i verkstaden — de där grunkorna som kan göra så stor nytta…
Igår jobbade jag vidare med att slipa av vårt gamla soffbord, det var kanterna som skall bli trärena tänkte jag.
Satte stödvinklarna på bänkens ben och ställde skivan på högkant men ville ha något skydd under den. Det fick bli ett par slipklossar av kork.
Det här i kombination med hålen jag av någon anledning gjorde i stöden gav mig en idé så när jag avslutat åkte jag till Biltema och köpte de här:
Sex stycken slipklossar. Av kork.
Nu skulle de få ett icke genomgående 20 millimters hål i sig (på den sidan som den fula loggan är).
Snabb uppriggning med stopp i pelarborren gjorde att det momentet gick fort.
Sedan kapade jag till sex bitar av rundstav i ek. (Kan köpas på Hornbach.) Där kunde jag välja mellan lite bränning av snittytan och stort urslag i bakkant på snittet, eller vice versa… Jag valde som synes mindre urslag.
Bitarna limmades sedan i korkklossarna och vips hade jag dessa:
Nästa steg var nu att håla den långa stödbalken till arbetsbänken, även detta gjordes bäst i pelarborren.
Här är balken med sprillans nya hål på plats.
Nu har jag ett antal skyddsklossar som jag kan använda:
på min arbetsbänk,
På stödbalken
Och på vinkelstöden.
På två håll beroende på behov.
De utstickande rundstavarna gör att klossarna inte kan flytta sig när jag hanterar ämnet. Nu ska jag göra en anordning för att förvara dem så är det klart.
Så skönt att ha dedikerade grejor att ta till när man behöver något!
Stort tack till dig som orkat läsa ända hit och titta på alla trista bilder; jag hoppas att du har en bra sommar!
//Ronnie
Igår jobbade jag vidare med att slipa av vårt gamla soffbord, det var kanterna som skall bli trärena tänkte jag.
Satte stödvinklarna på bänkens ben och ställde skivan på högkant men ville ha något skydd under den. Det fick bli ett par slipklossar av kork.
Det här i kombination med hålen jag av någon anledning gjorde i stöden gav mig en idé så när jag avslutat åkte jag till Biltema och köpte de här:
Sex stycken slipklossar. Av kork.
Nu skulle de få ett icke genomgående 20 millimters hål i sig (på den sidan som den fula loggan är).
Snabb uppriggning med stopp i pelarborren gjorde att det momentet gick fort.
Sedan kapade jag till sex bitar av rundstav i ek. (Kan köpas på Hornbach.) Där kunde jag välja mellan lite bränning av snittytan och stort urslag i bakkant på snittet, eller vice versa… Jag valde som synes mindre urslag.
Bitarna limmades sedan i korkklossarna och vips hade jag dessa:
Nästa steg var nu att håla den långa stödbalken till arbetsbänken, även detta gjordes bäst i pelarborren.
Här är balken med sprillans nya hål på plats.
Nu har jag ett antal skyddsklossar som jag kan använda:
på min arbetsbänk,
På stödbalken
Och på vinkelstöden.
På två håll beroende på behov.
De utstickande rundstavarna gör att klossarna inte kan flytta sig när jag hanterar ämnet. Nu ska jag göra en anordning för att förvara dem så är det klart.
Så skönt att ha dedikerade grejor att ta till när man behöver något!
Stort tack till dig som orkat läsa ända hit och titta på alla trista bilder; jag hoppas att du har en bra sommar!
//Ronnie
Ett juste anhåll kan rädda dagen i verkstaden — men ibland är de ivägen…
Har gjort ett anhåll till pelarborren som jag tycker funkar bra, det är vinkelrätt och T-spåren möjliggör stoppblock som underlättar serieborrning.
Men ibland behöver jag göra hål i en smal detalj eller nära en kant och då kan anhållet komma ivägen för chucken. Då brukar jag lägga upp en rektangulär alu-profil för att få distans till anhållet.
Kruxet är att då kan jag inte använda stopp till exempel.
Dags att göra något åt saken!
Hittade en gammal bit plywood som jag strimlade upp i fyra remsor, eller fyra bananer snarare. De blev väldigt böjda.
Nästa dag limmade jag remsorna konkavt mot konkavt och konvext mot konvext och tvingade hela paketet mot en av mina ”balkar”.
Lämnade alltihop i spänn i ett dygn.
Ämnet limmades mot ett underlägg av spånskiva med hjälp av maskeringstejp och superlim så att jag fick raka kanter att rensåga det mot.
Måste verkligen ta kontroll över spån- och dammproduktionen vid justersågen. Efter max fem minuters sågande fullkomligt skrek luftkvalitetmätaren åt mig och jag fick återigen montera utblåset och sedan evakuera verkstaden.
All time high!
Nästa steg var att fräsa ett T-spår i ämnet så jag började med att såga ett spår på justersågen för att underlätta spårfräsningen:
Spårfräsen kommer från Axminster (har två stycken eftersom jag i ett anfall av grav senilitet glömt att jag redan hade ett stål och beställde ett till, jaja…) och den är tacksam för allt som underlättar.
En sådan här fräsning görs lämpligast på fräsbordet så det gjorde jag såklart.
DW625 som jag har i bordet är en stark fräs så det här momentet gick smidigt men det var ändå med en viss dos respekt jag tog mig an jobbet.
Både limningen och rensågningen visade sig ha gått bra. När jag la rätskivan från Veritas (oväntat billig i mina ögon, skulle säga köp den om du har behov av att kolla plan-/rakhet) smet inget ljus emellan. Ibland har man tur…
Dags för stoppblock till anhållet.
Fick bli en budgetvariant som vanligt. T-spårskruv, plywoodspill och islagsmuttrar är ingredienserna. Såga, slipa på diskslipen och lite handputs så var det klart.
Stopblocken fick bitar av list som passade precis (tur igen) i anhållets spår, på så vis hålls de vinkelräta mot bordet.
Nu har jag ett lågt anhåll med stoppblock när det behövs vilket är då och då. Så glad att jag tog tag i det här!
Sista bilden här är endast för jämförelses skull; det låga anhållet är längre än det höga men det beror bara på ångest för att sätta ner foten och kapa grunkan. Jag väntar nog lite…
I övrigt följde jag grupptrycket och nöp den absolut sista på Jula i Varberg av de här:
Dewalts separator till skillnad från Alfa Lavals dito. Den förra har fått bra omdömen; den senare vet vi funkade. Min separator skall kopplas i tandem med en dammsugare till klingskyddet till justersågen, tror det blir bra.
Det var allt jag hade idag. Semestertider (inte egna) har inneburit att verkstadstiden blivit minimal och stundom ännu mindre…
Tack för visat intresse, återkommer snart med roligare inlägg tror jag.
//Ronnie
Har gjort ett anhåll till pelarborren som jag tycker funkar bra, det är vinkelrätt och T-spåren möjliggör stoppblock som underlättar serieborrning.
Men ibland behöver jag göra hål i en smal detalj eller nära en kant och då kan anhållet komma ivägen för chucken. Då brukar jag lägga upp en rektangulär alu-profil för att få distans till anhållet.
Kruxet är att då kan jag inte använda stopp till exempel.
Dags att göra något åt saken!
Hittade en gammal bit plywood som jag strimlade upp i fyra remsor, eller fyra bananer snarare. De blev väldigt böjda.
Nästa dag limmade jag remsorna konkavt mot konkavt och konvext mot konvext och tvingade hela paketet mot en av mina ”balkar”.
Lämnade alltihop i spänn i ett dygn.
Ämnet limmades mot ett underlägg av spånskiva med hjälp av maskeringstejp och superlim så att jag fick raka kanter att rensåga det mot.
Måste verkligen ta kontroll över spån- och dammproduktionen vid justersågen. Efter max fem minuters sågande fullkomligt skrek luftkvalitetmätaren åt mig och jag fick återigen montera utblåset och sedan evakuera verkstaden.
All time high!
Nästa steg var att fräsa ett T-spår i ämnet så jag började med att såga ett spår på justersågen för att underlätta spårfräsningen:
Spårfräsen kommer från Axminster (har två stycken eftersom jag i ett anfall av grav senilitet glömt att jag redan hade ett stål och beställde ett till, jaja…) och den är tacksam för allt som underlättar.
En sådan här fräsning görs lämpligast på fräsbordet så det gjorde jag såklart.
DW625 som jag har i bordet är en stark fräs så det här momentet gick smidigt men det var ändå med en viss dos respekt jag tog mig an jobbet.
Både limningen och rensågningen visade sig ha gått bra. När jag la rätskivan från Veritas (oväntat billig i mina ögon, skulle säga köp den om du har behov av att kolla plan-/rakhet) smet inget ljus emellan. Ibland har man tur…
Dags för stoppblock till anhållet.
Fick bli en budgetvariant som vanligt. T-spårskruv, plywoodspill och islagsmuttrar är ingredienserna. Såga, slipa på diskslipen och lite handputs så var det klart.
Stopblocken fick bitar av list som passade precis (tur igen) i anhållets spår, på så vis hålls de vinkelräta mot bordet.
Nu har jag ett lågt anhåll med stoppblock när det behövs vilket är då och då. Så glad att jag tog tag i det här!
Sista bilden här är endast för jämförelses skull; det låga anhållet är längre än det höga men det beror bara på ångest för att sätta ner foten och kapa grunkan. Jag väntar nog lite…
I övrigt följde jag grupptrycket och nöp den absolut sista på Jula i Varberg av de här:
Dewalts separator till skillnad från Alfa Lavals dito. Den förra har fått bra omdömen; den senare vet vi funkade. Min separator skall kopplas i tandem med en dammsugare till klingskyddet till justersågen, tror det blir bra.
Det var allt jag hade idag. Semestertider (inte egna) har inneburit att verkstadstiden blivit minimal och stundom ännu mindre…
Tack för visat intresse, återkommer snart med roligare inlägg tror jag.
//Ronnie
Transparens-meddelade: följande inlägg innehåller ohämmat skryt, en störig ”fy-fan-va-jag-e-bra!-attityd” samt visar fram för allt på ett oändligt behov av uppmärksamhet.
Dessvärre inser var och en som läser detta, att orsaken till inlägget bara handlar om bonntur…
Idag har jag gosat med min justersåg, det var dags för att posta om kapanhållet igen. Brukar vara en prövning på olika vis; inte minst för att det brukar damma något helvetiskt eftersom jag alltid använder mdf och det blir m å n g a snitt.
Den här gången skulle jag försöka jobba profylaktiskt.
Tog mitt fulsnickrade bänkutsug och ett gammalt havererat hyllprojekt och ställde på sågen som ett improviserat klingskydd med utsug.
De långa tvingarna fick agera motvikt till själva utsuget, i bortre änden av vinkeln satte jag en tving för att ytterligare hålla den på plats.
Grovdammsugare tillkopplad och alltihop ryckt i och tryckt på för att kolla stabiliteten
Dags att börja justera justersågen genom 5-skärsmetoden — det brukar bli ett antal försök.
Den här gången hände någonting; absolut noll mdf-damm smet ut i verkstaden. Luftpartikelmätaren reagerade överhuvudtaget inte alls på sågandet. Klingutsuget gjorde sitt jobb och jag får skamsen erkänna att jag måste tillverka mitt klingskydd med utsug ASAP!
Och nu träder bonnturen i kraft: vid tredje försöket mätte jag felet på femte avkapet till endast 0,04 mm, jag trodde inte att det var sant! Jag har aldrig fått sådana resultat så snabbt.
En förklaring är nog att jag moddat infästningen av justerbordet mot det glidande bordet så att det sitter bergfast.
Var tvungen att skruva en gnutta till (dumt, jag vet) och gjorde en fjärde omgång kap.
Den här gången blev felmarginalen 0,005 mm. För att kompensera något för dålig mätteknik mätte jag sammanlagt tre gånger och medelvärdet för felet är otroliga 0,003333…
Sanslös flax!!!
När jag mätte diagonalerna på skivan jag sågat blev det identiska värden, både med stållinjal och Talmeter och min största precisionsvinkel bekräftade rätvinkligheten runt om.
När jag berättade för min Jenny tittade hon bara på mig och sa ”Men det är ju fortfarande drygt tre tusendelar fel…” 😜
Jag är euforisk (tänk så lite det behövs) och hoppas att inställningen står sig länge.
Beklagar att jag störde med en lång historia om hur bra det kan bli när man har tur — ska försöka komma med något köttigare nästa gång.
Ha nu en så fin helg som det går!
//Ronnie
Dessvärre inser var och en som läser detta, att orsaken till inlägget bara handlar om bonntur…
Idag har jag gosat med min justersåg, det var dags för att posta om kapanhållet igen. Brukar vara en prövning på olika vis; inte minst för att det brukar damma något helvetiskt eftersom jag alltid använder mdf och det blir m å n g a snitt.
Den här gången skulle jag försöka jobba profylaktiskt.
Tog mitt fulsnickrade bänkutsug och ett gammalt havererat hyllprojekt och ställde på sågen som ett improviserat klingskydd med utsug.
De långa tvingarna fick agera motvikt till själva utsuget, i bortre änden av vinkeln satte jag en tving för att ytterligare hålla den på plats.
Grovdammsugare tillkopplad och alltihop ryckt i och tryckt på för att kolla stabiliteten
Dags att börja justera justersågen genom 5-skärsmetoden — det brukar bli ett antal försök.
Den här gången hände någonting; absolut noll mdf-damm smet ut i verkstaden. Luftpartikelmätaren reagerade överhuvudtaget inte alls på sågandet. Klingutsuget gjorde sitt jobb och jag får skamsen erkänna att jag måste tillverka mitt klingskydd med utsug ASAP!
Och nu träder bonnturen i kraft: vid tredje försöket mätte jag felet på femte avkapet till endast 0,04 mm, jag trodde inte att det var sant! Jag har aldrig fått sådana resultat så snabbt.
En förklaring är nog att jag moddat infästningen av justerbordet mot det glidande bordet så att det sitter bergfast.
Var tvungen att skruva en gnutta till (dumt, jag vet) och gjorde en fjärde omgång kap.
Den här gången blev felmarginalen 0,005 mm. För att kompensera något för dålig mätteknik mätte jag sammanlagt tre gånger och medelvärdet för felet är otroliga 0,003333…
Sanslös flax!!!
När jag mätte diagonalerna på skivan jag sågat blev det identiska värden, både med stållinjal och Talmeter och min största precisionsvinkel bekräftade rätvinkligheten runt om.
När jag berättade för min Jenny tittade hon bara på mig och sa ”Men det är ju fortfarande drygt tre tusendelar fel…” 😜
Jag är euforisk (tänk så lite det behövs) och hoppas att inställningen står sig länge.
Beklagar att jag störde med en lång historia om hur bra det kan bli när man har tur — ska försöka komma med något köttigare nästa gång.
Ha nu en så fin helg som det går!
//Ronnie
Medlem
· Västerbottens län
· 18 065 inlägg
Jag har hållit på länge och ganska mycket med snickerier men 5-skärsmetoden har jag inte stött på?
Hälsa Jenny att man behöver bara andas på MDF så ändras det en tusendel.
Protte
Hälsa Jenny att man behöver bara andas på MDF så ändras det en tusendel.
Protte
Jenny gillar att retas och har ett starkt begränsat intresse för matematik så hon blir inte så imponerad av tusendelar och dylikt. 😄
Googlar du på ”five cut method” får du lite info.
Ha det gott!
//Ronnie
