Om advokatfiske från bil

Föga känt är att Gotland har ett av världens bästa havsöringfiske på vårarna, vilket lockar storfiskare inte minst från Tyskland, England och Frankrike, vilkas idoga fiskare träget återvänder vår efter vår. Om någon skulle kalla denna händelse för en skröna, kan jag blott säga att detta verkligen har hänt, och att det finns ett flertal vittnen till det inträffade, varav de flesta är i livet.

Just denna vår stod även ett eventuellt samgående mellan min advokatbyrå och min Gotlandskollegas byrå på tapeten. Våra byråer hade samma inriktning och eftersom jag alltid älskat havet, liksom i och för sig även öknen och fjällen, var en sammanslagning nära nog.

Jag och min Visbykollega diskuterade förutsättningarna för en sammanslagning på hans kontor, helt nära Wisby hotell. Det visade sig att Visbykollegan hade stämt fiske med en tysk vid namn Dieter, ständigt och punktligt återkommande varje april. Han var en pensionerad postmästare från Hamburg och levde för havsöringsfiske. Visbykollegans fru förmanade oss allvarligt i dörröppningen på morgonen:

– Och kom nu inte hem utan fisk!

Ställda inför detta ultimatum begav vi oss något slokörade till en bekant fiskevik, med lämplig sandstrand och några fiskehoddor nära inpå. Med våra sjöstövlar uppdragna till armhålorna såg vi närmast ut som dagisbarn i galonkläder under snösmältningen.

Jag satte mig med ryggen mot bilen med en kall öl i solen och iakttog slött mina mot elementen kämpande fiskebröder.

Det blev klent med fångsten under förmiddagen, vinden kom från norr och vattnet var grumligt och alltför varmt vatten strömmade in i viken. Jag drog mig sakta tillbaka upp till min bil, som jag hade kört ner helt nära strandkanten. Jag satte mig med ryggen mot bilen med en kall öl i solen och iakttog slött mina mot elementen kämpande fiskebröder.

Som jag satt där och filosoferade över Frödings ”Stänk och flikar” kom en flakmoped med en plasttunna på flaket körandes längs strandkanten. Flickan som körde tänkte passera mellan min bil och havet, vilket var trångt. Det bar sig inte bättre än att ena framhjulet på flakmopeden skar ner så att mopeden välte i strandkanten och lasten i tunnan, som visade sig vara ett tjugotal vita rensade spättor, rann ut i sanden.

– Nu blir min bror jättearg! Jag måste kasta dem, sa flickan uppgivet.

– Nej nej, sa jag. Jag tar dem!

Som du vill sa hon, tog den tomma tunnan och vände tillbaka till den väg hon kom.

Jag sköljde spättorna i havet och lade dem i medhavd plastkasse i bagaget på min bil.

Efter lunch kom mina två hårt prövade fiskebröder upp ur havet och kunde bara konstatera att det var skralt med fångsten. Nåväl, sa tysken; det drabbar oss alla.

– Nein, sa jag, och pekade stolt på den öppna plastkassen i bagaget.

– Vad i… ?, sa min kollega.

Dieter väste fram något som närmast lät som - ”Blitz und Donnern”.

Vid hemkomsten tog Visbykollegans fru tacksamt emot min fångst med orden:

-Ja, Claes kan man då lita på i alla fall…

Dieter och min kollega suckade djupt.

Under påföljande utsökta spättamiddag med en fin Riesling slog det mig. Kunde fiskegåvan vara någon form av muta?