Folk från Norrland har talat om export till Stockholm i 30 år minst. För att betona att Stockholm har börjat köra sitt eget race och inte längre fullt ut kan anses vara en del av Sverige, utan snarare ett bihang som Sverige skulle klara sig bättre utan likt Saint Barthelemy.Z Zodde skrev:
Samma sak hörde jag folk uppe i Österdalen och Hedmark säga om Oslo.
Salpetersjudare var ett kvalificerat och högavlönat arbete. Värre var det för drängarna som skulle bära pisset in åt sjudarladan och hälla det över jordhögarna. Emellanåt skulle de pissdränkta jordhögarna skyfflas om.Kapsyl skrev:
Fast allt det där var före min tid. Dynamiten kom och förstörde marknaden för steinkrut. Det är precis så jag minns när sista sjudarladan i byn revs.
Hmmm...från SvD, https://www.svd.se/a/7lrq39/stockholms-vidrigaste-yrke-vi-at-grus
Salpetersjuderi i Hallstatt. Hur illa sjudarna en gång hade det kan vi få en känsla av tack vare ett i dag försvunnet dokument som 1890 fanns i Riksarkivet eller Krigsarkivet – där berättar kvinnliga fångar om sin situation 1772. Foto: Okänd
Att vara salpetersjudare var hemskt – Stadsarkivets Mats Hayen rankar det som tidernas vidrigaste Stockholmsyrke. Deras arbete gick ut på att samla in urinindränkt jord för att kunna ta tillvara salpeter. Krigsmakten Sverige var under många år i stort behov av salpeter för att tillverka krut. Under 1600-talet reste salpetersjudare runt riket och samlade upp gödseljord från bönderna.
Beskrivningen från kvinnliga fångar i en klagoskrift från 1772 visar hur illa det var ställt i saltpetersjuderiet nära Rålambshov på Kungsholmen. Där står bland annat att de lider ”en sådan förskräcklig nöd af hunger, svält och elände”. De beskriver också sista tiden för de 23 sjudare som har omkommit: ”En del af dessa uslingar har tuggat grus i munnen, andra åter tuggat ben och sina fingrar uti dödsångesten, somliga af vanmäktighet stupat vid deras spinnrockar å golfvet. [...] En sådan svår medfart föranlåter oss arma uslingar, som hvarken hafva att skyla oss med utan äro nakna, blott och bara som kreatur, icke heller att ligga på annat än bräder” [...] Vi hafva äfven för stor hungersnöds skull måst äta grus, hopblandadt med salt. Vi äro kristna människor, icke böra vi då hållas såsom oskäliga djur?".
De var inte särskilt välkomna hos bönderna eftersom de ofta förstörde stallgolven för att komma åt jorden. När de var klara fick bönderna själva lägga nya golv i fähusen och var dessutom tvungna att ge sjudarna mat och sovplats under besöken. Sjudarna kallades ofta föraktfullt för ”pissegubbar”.
På 1700-talet började det anläggas särskilda salpeterlador, som Kungsholmens salpetersjuderi. Där blandades kalk och jord med latrininnehåll och ruttet kött från hushållen i städerna. Komposten kokades och urlakades. Lyckligtvis är yrket inte längre aktuellt – verksamheten avvecklades 1895.
Sjudarna hörde till samhällets lägst avlönade, men exakt vad de tjänade är svårt att veta. Stadsarkivets Mats Hayen har dock tack vare kronotaxeringslängden hittat ett exempel på en saltpetersjudaredräng som bodde vid Humlegården 1785. Drängen Christopher Goltz betalade 25 skilling och tio runstycken i statlig kronoskatt per år. Som jämförelse: En skomakare, med tre anställda, i samma område betalade 6 riksdaler, 22 skilling och nio runstycken i kronoskatt per år. 25 skilling och tio runstycken år 1785 motsvaras i dag av ungefär 200 kr. De flesta arbetare fick huvuddelen av sin lön i natura och den lön som betalades ut i pengar var mycket liten.
Salpetersjudaren – ”behandlades som kreatur”
Salpetersjuderi i Hallstatt. Hur illa sjudarna en gång hade det kan vi få en känsla av tack vare ett i dag försvunnet dokument som 1890 fanns i Riksarkivet eller Krigsarkivet – där berättar kvinnliga fångar om sin situation 1772. Foto: Okänd
Att vara salpetersjudare var hemskt – Stadsarkivets Mats Hayen rankar det som tidernas vidrigaste Stockholmsyrke. Deras arbete gick ut på att samla in urinindränkt jord för att kunna ta tillvara salpeter. Krigsmakten Sverige var under många år i stort behov av salpeter för att tillverka krut. Under 1600-talet reste salpetersjudare runt riket och samlade upp gödseljord från bönderna.
Beskrivningen från kvinnliga fångar i en klagoskrift från 1772 visar hur illa det var ställt i saltpetersjuderiet nära Rålambshov på Kungsholmen. Där står bland annat att de lider ”en sådan förskräcklig nöd af hunger, svält och elände”. De beskriver också sista tiden för de 23 sjudare som har omkommit: ”En del af dessa uslingar har tuggat grus i munnen, andra åter tuggat ben och sina fingrar uti dödsångesten, somliga af vanmäktighet stupat vid deras spinnrockar å golfvet. [...] En sådan svår medfart föranlåter oss arma uslingar, som hvarken hafva att skyla oss med utan äro nakna, blott och bara som kreatur, icke heller att ligga på annat än bräder” [...] Vi hafva äfven för stor hungersnöds skull måst äta grus, hopblandadt med salt. Vi äro kristna människor, icke böra vi då hållas såsom oskäliga djur?".
De var inte särskilt välkomna hos bönderna eftersom de ofta förstörde stallgolven för att komma åt jorden. När de var klara fick bönderna själva lägga nya golv i fähusen och var dessutom tvungna att ge sjudarna mat och sovplats under besöken. Sjudarna kallades ofta föraktfullt för ”pissegubbar”.
På 1700-talet började det anläggas särskilda salpeterlador, som Kungsholmens salpetersjuderi. Där blandades kalk och jord med latrininnehåll och ruttet kött från hushållen i städerna. Komposten kokades och urlakades. Lyckligtvis är yrket inte längre aktuellt – verksamheten avvecklades 1895.
Sjudarna hörde till samhällets lägst avlönade, men exakt vad de tjänade är svårt att veta. Stadsarkivets Mats Hayen har dock tack vare kronotaxeringslängden hittat ett exempel på en saltpetersjudaredräng som bodde vid Humlegården 1785. Drängen Christopher Goltz betalade 25 skilling och tio runstycken i statlig kronoskatt per år. Som jämförelse: En skomakare, med tre anställda, i samma område betalade 6 riksdaler, 22 skilling och nio runstycken i kronoskatt per år. 25 skilling och tio runstycken år 1785 motsvaras i dag av ungefär 200 kr. De flesta arbetare fick huvuddelen av sin lön i natura och den lön som betalades ut i pengar var mycket liten.
Ang export från Kiruna till Stockholm.Z Zodde skrev:
Det finns en viss logik i att man "ute i landet" ser Stockholm som så annorlunda att det betraktas som ett annat land. Om man studerar saken lite ser man att i Stockholm använder man uttryck om Sverige som "ute i landet", "landsorten" och liknande och som något väldigt annorlunda än Stockholm.
Det finns till och med något som heter Stockhoms handelskammare. De beskriver sig såhär
Läser man deras rapport Bilden av Stockholm ser man uppdelningen tydligt. Rapporten försöker svara på frågan om hur (övriga?) Sverige ser på Stockholm. När man läst den får man en bild som förklarar uppkomsten av uttryck som "export från Kiruna till Stockholm". Rapporten visar oxo att man i Stockholm inte förstår (övriga?) Sverige. Att användningen av ordet export inte är bekant är kanske ett exempel.
Kollade upp det lite till Länk till inslagetZ Zodde skrev:
Vad jag hörde användes inte "exportera". Inslaget verkar vara producerat av personalen i Luleå. Alltså verkar ordet varken komma från Kiruna eller Stockholm. Men ändå väldigt långt från Stockholm...
Nog brukar man säga att allt är subjektivt. Även om ambitionen är att vara objektiv.
Men hur tänker "media" nu?
Ska Kiruna hjälpa den gröna trenden genom att frakta andrahandskläder till Fjollträsk?
Även fast 99% av alla nya beställda kläder hajpas upp av influensers (inte återbruk då dvs)?
Influensers köper nya kläder för varje kväll (gud förbjud om man ses med samma outfit flera gånger än 1) och använder dessa givetvis endast en kväll, sedan returnerar dom dessa för full återbäring och dessa landar sedan på ett upplag i Sydamerika där dom eldas upp, för ingen vill återköpa västs åter-returer. Visst var det Uppdrag Granskning som sydde in en airtag för att bekräfta detta?
Man baxnar av hur Kirunabor kan tro annat. Skulle detta göra skillnad för klimatet? 😞
#GRETA var är du nu? 😂
Gömmer du dig under klistret som inte fäste på asfalten i Tyskland 07/13?
Ska Kiruna hjälpa den gröna trenden genom att frakta andrahandskläder till Fjollträsk?
Även fast 99% av alla nya beställda kläder hajpas upp av influensers (inte återbruk då dvs)?
Influensers köper nya kläder för varje kväll (gud förbjud om man ses med samma outfit flera gånger än 1) och använder dessa givetvis endast en kväll, sedan returnerar dom dessa för full återbäring och dessa landar sedan på ett upplag i Sydamerika där dom eldas upp, för ingen vill återköpa västs åter-returer. Visst var det Uppdrag Granskning som sydde in en airtag för att bekräfta detta?
Man baxnar av hur Kirunabor kan tro annat. Skulle detta göra skillnad för klimatet? 😞
#GRETA var är du nu? 😂
Gömmer du dig under klistret som inte fäste på asfalten i Tyskland 07/13?
Redigerat:
Vid 00:50 säger hon "-Kommuner som inte har tillgång till last bil som de har i storstäder".O skrev:
Antar att nöden är stor norr om Dalälven, trodde annars att just lastbilar fanns i riklig mängd i Norrland.
Och hur skall känsligt stockholmare kunna klä sig i avsjälpta kläder från glesbygden? Såvida det inte är partykväll med sametema?
Kanske skulle tala om för folk att lösningen är att konstant gå omkring i BlueWear från Jula så slipper man problemet helt och hållet.
