188 805 läst ·
2 816 svar
189k läst
2,8k svar
Svenska språket
Det går inte att använda Småland för en dialekt, bara i Kalmar län har vi olika skillnader på en resa från Blekingegränsen upp till Östergötland, samt gränser innåt landet och då inte glömma Öland.
Allt har ändrats över tid och de gamla teoretiska modellerna är nog inte....😉
Allt har ändrats över tid och de gamla teoretiska modellerna är nog inte....😉
Redigerat:
...som blev titeln på William Holdings bok från 50-talet.B Bitterhetsakademin skrev:
Jag läste boken i min ungdom men förstod nog inte budskapet till fullo då. Boken beskriver en sönderfallande moral som så småningom övergår till våldshandlingar hos en grupp unga pojkar som blivit isolerade på en ö.
Det är en berättelse om hur vi människor dras till starka ledare som ger oss enkla lösningar på komplexa problem även om det innebär våld och övergrepp.
Bokens obehagliga budskap illustrerar i mångt och mycket det som händer i vår värld idag.
Funderade lite kring hur man pratade förr med dialekter och det är nästan så att man kan följa det här i länet utifrån socknar, inte så att varje socken var unik, Visst flyttade man ofta i det gamla bondesamhället men vanligtvis höll man sig inom en socken eller i grannsocken på landsbygden här nere.
Så jag kan fortfarande höra från vilken kommun vissa personer kommer/växt upp.
Så jag kan fortfarande höra från vilken kommun vissa personer kommer/växt upp.
I norra Tornedalen som jag härstammar ifrån pratar man en väldigt grammatiskt korrekt svenska utan några dialektala inslag. Däremot pratar man lite brett med en finlandssvensk brytning.
Den regionen har ju bara haft svenska som förstaspråk i knappt 100 år, så man har aldrig utvecklat någon egen variant av språket som folk länge söderut.
Den regionen har ju bara haft svenska som förstaspråk i knappt 100 år, så man har aldrig utvecklat någon egen variant av språket som folk länge söderut.
Ja hela Tornedalen och övre delen av Kalix älvdal var ju fink/meankieli-språkig av gammalt. Det är rent sorgligt hur de blev påtvingade ett främmande språk och tappade sitt eget. Med språket försvinnner också mycket av den egna kulturen och med den försvinner en del av självkänslan och drivkraften.
Samma sak skedde i motsatt riktning med finlandssvenskarna i Satakunda. Av gammalt var hela kusten ned till Euraåminne (Eurajoki söder om Björneborg) svenskpråkig. Norrmark, Södermark, Ufsby, Vittisbofjärd, Sastmola och så vidare. De nordligaste byarna i Sastmola var Trolls, Risby, Långfors, Kasaböle och Timmerheden.
Nu är allt det där finskt. I många fall är gamlingarna bara andra eller tredje generationen med finska som modersmål.
Samma sak skedde i motsatt riktning med finlandssvenskarna i Satakunda. Av gammalt var hela kusten ned till Euraåminne (Eurajoki söder om Björneborg) svenskpråkig. Norrmark, Södermark, Ufsby, Vittisbofjärd, Sastmola och så vidare. De nordligaste byarna i Sastmola var Trolls, Risby, Långfors, Kasaböle och Timmerheden.
Nu är allt det där finskt. I många fall är gamlingarna bara andra eller tredje generationen med finska som modersmål.
Husägare
· Småländska höglandet
· 5 622 inlägg
Det här upplägget med en stat - en kultur - ett språk är ett kulturnationalistiskt 1800-talspåhitt. Innan dess var det ingen som tyckte att det var varken konstigt eller problematiskt med en flerspråkig befolkning.
Hur kan du veta att ingen tyckte det var problematiskt?SågspånPappspikEternit skrev:
Husägare
· Småländska höglandet
· 5 622 inlägg
Det kan jag inte vara säker på, men för att ta ett exempel: när svenskarna koloniserade Finland införde man svenska som administrationsspråk, men i övrigt pratades det finska. Ett exempel till: De finskspråkiga som efter kungligt påbud i slutet av 1500-talet odlade upp det som skulle kallas finnmarkerna i den västra rikshalvan, behöll både sitt språk och sin kultur i århundraden.F fribygg skrev:
När jag hävdar att "ingen" ansåg detta problematiskt, avser jag rikets styrande. Vad övriga tyckte kan vi inte veta med säkerhet, men det faktum att det fortfarande talas svenska i Finland och olika finska och samiska språk i både Sverige och Norge, tyder på att människor i allmänhet stått emot de mer moderna försöken att skapa enspråkliga stater.
Fanns väl heller inte så mycket av välfärdssamhället att ta del av, i form av skola och vård, så gjorde kanske inte så mycket om man inte förstod vad som kommunicerades, och sen fanns ju inte heller allmänna val där man behövde sätta sig in i frågor
I städerna där tyskarna dominerade handeln kan nog flerspråkigheten varit problematisk, människor med språkkunskap och möjligheter att bosätta sej nån annan stans var nog inte så lätta att kontrollera och styra.
"Herran" (herrarna, överheten) har försökt införa nya språk mer än en gång men innan storsamhället riktigt nådde fram till vanligt folk i byarna så nådde inte heller "herrans" språk ända fram.
Ännu i dag heter det i Österbotten att man "dänskar" eller "danskar" om man talar högsvenska eller överhuvudtaget någon sorts svenska som inte uppfattas som riktig dialekt.
Ett minne från unionstiden när "herran" åtminstone försökte tala danska för att anpassa sig till maktens språk. Medan vanligt folk höll på sitt.
Ännu i dag heter det i Österbotten att man "dänskar" eller "danskar" om man talar högsvenska eller överhuvudtaget någon sorts svenska som inte uppfattas som riktig dialekt.
Ett minne från unionstiden när "herran" åtminstone försökte tala danska för att anpassa sig till maktens språk. Medan vanligt folk höll på sitt.
Faktum är ju att det, bortsett från vissa mikronationer, finns minoritetsspråk i samtliga europeiska stater utom möjligen Albanien. Detta trots ivriga försök från nationalister och andra politiska aktörer att skapa rena etniska stater, antingen - från majoritetsfolkens sida - genom fördrivning av minoriteter, eller - från minoritetsfolkens sida - utbrytning av delar av en större stat.SågspånPappspikEternit skrev:
Det kan jag inte vara säker på, men för att ta ett exempel: när svenskarna koloniserade Finland införde man svenska som administrationsspråk, men i övrigt pratades det finska. Ett exempel till: De finskspråkiga som efter kungligt påbud i slutet av 1500-talet odlade upp det som skulle kallas finnmarkerna i den västra rikshalvan, behöll både sitt språk och sin kultur i århundraden.
När jag hävdar att "ingen" ansåg detta problematiskt, avser jag rikets styrande. Vad övriga tyckte kan vi inte veta med säkerhet, men det faktum att det fortfarande talas svenska i Finland och olika finska och samiska språk i både Sverige och Norge, tyder på att människor i allmänhet stått emot de mer moderna försöken att skapa enspråkliga stater.
Att klaga på att många idag inte vet hur folk talade förr och samtidigt använda räven raskar även isen som exempel förtjänar ett lol.H hhallen skrev:Det är lustigt att nutida människor ofta helt saknar förståelse för hur dessa gamla stavningar fungerade. Man tror t.ex. att "räv" i singularis var "räfv" med gammalstavning. Men det var det inte - när v-ljudet var sist i ett ord stavades det bara med f. Men så fort det tillkom en stavelse så blev det fv. Alltså: "en räf", "två räfvar", "räfven raskar öfver isen".
Och när jag nu håller på att lätta på galltrycket, så kan jag passa på att ondgöra mig över dem som inte begripit att "äro", "voro", "blevo" o.s.v. är pluralformer. Det är således inte korrekt att säga "jag äro", men det gör icke desto mindre (när de vill uttrycka sig ålderdomligt) flera personer i min bekantskapskrets som f.ö. verkar hyggligt bildade.