Svenska språket

[Uffe A]

Den boken har många citat som blivit kända av generationer.
"Släpp ingen djävul över bron" och "ett dåligt huvud hade han men hjärtat det var gott".

Glöm inte Döbeln vid Jutas:
Jag måste upp det får ej prutas.....
Den är klassisk och det är därifrån vi har fått uttrycket Döbelnsmedicin

 

[Nötegårdsgubben]

När man knackade på och han öppnade sade han till exempel alltid "Komma i?"

Ja, I sa min mormor också, född på den västgötska landsbygden i början av 1900-talet.

För dem av er som inte visste det har alltså n:et i ni vandrat från att vara en pluraländelse på verbet till att inleda pronomenet.

Så ett vanligare uttryck var nog ”kommern I?”*

Med reservation för att det för mig bara är kuriosagrammatik, inte naturligt språk.

*Eller möjligen kommen i?

 

[AndersS]

Det är lustigt att nutida människor ofta helt saknar förståelse för hur dessa gamla stavningar fungerade. Man tror t.ex. att "räv" i singularis var "räfv" med gammalstavning. Men det var det inte - när v-ljudet var sist i ett ord stavades det bara med f. Men så fort det tillkom en stavelse så blev det fv. Alltså: "en räf", "två räfvar", "räfven raskar öfver isen".

Och när jag nu håller på att lätta på galltrycket, så kan jag passa på att ondgöra mig över dem som inte begripit att "äro", "voro", "blevo" o.s.v. är pluralformer. Det är således inte korrekt att säga "jag äro", men det gör icke desto mindre (när de vill uttrycka sig ålderdomligt) flera personer i min bekantskapskrets som f.ö. verkar hyggligt bildade.

Men det är också beroende av när det texten skrevs, vi fick ju ingen riktig ordbok, SAOB, förrän runt 1890 även om beslut togs 100 år tidigare. Så när man läser texter från 1800-tal använder skrivare olika sätt för "fv" så det finns här inget entydigt hur det är.😉

 

[Suvi5700]

Ja, I sa min mormor också, född på den västgötska landsbygden i början av 1900-talet.

För dem av er som inte visste det har alltså n:et i ni vandrat från att vara en pluraländelse på verbet till att inleda pronomenet.

Så ett vanligare uttryck var nog ”kommern I?”*

Med reservation för att det för mig bara är kuriosagrammatik, inte naturligt språk.

*Eller möjligen kommen i?

Kom ni! Vill jag tro.

 

[Nötegårdsgubben]

vi fick ju ingen riktig ordbok, SAOB, förrän runt 1890

Å andra sidan var ju bibeln stavningsriktare förr. Men visst, det hände i princip ingenting där mellan början av 1700-talet och början av 1900-talet och i det senare fallet var den väl inte längre språknormerande. I alla fall inte på det sätt som dåtiden språkreformatorer önskade.

 

[Nötegårdsgubben]

Kom ni! Vill jag tro.

Nej. Hon använde I som pronomen. Vänder man syntaxen kunde hon mycket väl säga ”I ska väl inte stå där!?”

 

[Suvi5700]

Nej. Hon använde I som pronomen. Vänder man syntaxen kunde hon mycket väl säga ”I ska väl inte stå där!?”

Och då menade hon Ni ska inte stå där

 

[AndersS]

Å andra sidan var ju bibeln stavningsriktare förr. Men visst, det hände i princip ingenting där mellan början av 1700-talet och början av 1900-talet och i det senare fallet var den väl inte längre språknormerande. I alla fall inte på det sätt som dåtiden språkreformatorer önskade.

Skiljer inte enbart mellan olika personers utbildningsgrad utan även var man utbildats, kyrka, militär, Lantmäteriet, osv.
Även förmågan att skriva, tar vi t.ex. husförhörslängder som är svårlästa brukar jag bläddra för att jämföra och då upptäcka "egenheter" hos skrivaren som kan vara till hjälp.

 

[Weimik]

Ja, I sa min mormor också, född på den västgötska landsbygden i början av 1900-talet.

För dem av er som inte visste det har alltså n:et i ni vandrat från att vara en pluraländelse på verbet till att inleda pronomenet.

Så ett vanligare uttryck var nog ”kommern I?”*

Med reservation för att det för mig bara är kuriosagrammatik, inte naturligt språk.

*Eller möjligen kommen i?

Fast då tänker jag än en gång på ”vi komma, vi komma från pepparkakeland”, där komma är en gammal pluralform av kommer.

”Komma i?” skulle då helt enkelt kunna vara en gammal form av ”kommer ni?”

 

[Nötegårdsgubben]

Och då menade hon Ni ska inte stå där

Hon menade normalt vad hon sa, men med nutida språkbruk skulle det kunna uttryckas så, ja.

 

[heimlaga]

Vi hade en granne till sommarstugan när jag var liten som var född 1908. Han talade med de gamla pluralformerna. När man knackade på och han öppnade sade han till exempel alltid "Komma i?"

Estlandssvensk dialekt har/hade pluralformerna kvar mer eller mindre fullständigt. Fast de yngsta modersmålstalarna av estlandssvenska börjar väl bli över 80 nu.

Vi har pluralformer bara i uppmaningar. "Kåmin in" "gaain ondan" "laain int sånder hanje"

 

[Nötegårdsgubben]

Fast då tänker jag än en gång på ”vi komma, vi komma från pepparkakeland”, där komma är en gammal pluralform av kommer.

”Komma i?” skulle då helt enkelt kunna vara en gammal form av ”kommer ni?”

Ja, men jag tror det var olika för första och andra person plural (i alla fall i många dialekter).

Så
Singular
Jag (och du, han, hon, den, det) kommer

Plural
Vi komma
I kommen

Så jag tror komma I var en udda/ovanlig/felaktig form. Men jag kan verkligen ha fel.

 

[Nötegårdsgubben]

Vi har pluralformer bara i uppmaningar. "Kåmin in" "gaain ondan" "laain int sånder hanje"

De böjningsformerna synes mer rätt i mina ögon, men mitt minne är blekt.

Jag hoppades dock att du skulle ge dig in i frågan, @heimlaga!

 

[hhallen]

Nej. Hon använde I som pronomen. Vänder man syntaxen kunde hon mycket väl säga ”I ska väl inte stå där!?”

Om hon var från Västergötland sa hon nog "I sa väl inte stå där". Det är en lustig egenhet i Västgötamålet, åtminstone i stora delar av landskapet, att k:et i "ska" faller bort.

 

[hhallen]

Men det är också beroende av när det texten skrevs, vi fick ju ingen riktig ordbok, SAOB, förrän runt 1890 även om beslut togs 100 år tidigare. Så när man läser texter från 1800-tal använder skrivare olika sätt för "fv" så det finns här inget entydigt hur det är.😉

Naturligtvis kan praxis ha skiftat, särskilt i handskrifter, och mer ju längre bak i tiden man går. På 1500- och 1600-talen var det ju inte ovanligt att man till och med stavade samma ord på olika sätt i ett och samma dokument.

Men om vi håller oss till 1800-talet, då en mer enhetlig praxis utbildades genom utgivningen av olika ordböcker (sådana fanns långt före SAOL och SAOB, fast utgivna av enskilda aktörer) så får man nog säga att "fv" i slutet av ord inte förekom alls, och att det nästan alltid användes när ord som slutade på f fick en böjningsändelse.

Jag ska f.ö. komplettera mitt tidigare inlägg med att det inte var helt korrekt att säga att f blir fv då en stavelse tillkommer. Det gäller bara när den tillagda stavelsen börjar på vokal.

T.ex. "räfven", men "räfjagt"; "djefla" men "djefvul".