189 039 läst ·
2 816 svar
189k läst
2,8k svar
Svenska språket
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 23 203 inlägg
För att vi inte kan jobba med releaser och versioner i mänskligt språk, det utvecklas organiskt.C claym skrev:
Processen att sluta böja pronomen olika i ackusativ och dativ tog hundratals år (och lever exempelvis kvar i stockholmskt talspråk). Att sluta böja verb i plural eller en enkel sak som att gå från rave och mail till rejv och mejl gick inte heller i en handvändning eller på kommando.
Mänskligt språk funkar inte så. Inte ens esperanto.
Edit: Jag menar inte att förändringen av språk alltid är bra, men att tro att vi nu har, eller nyss hade, ett rent språk som långsamt förflackas, det är ohistoriskt och fel.
Redigerat:
Sure, jag håller med dig i ditt resonemang! Dock kvarstår problemet: Otydlighet i språk (eller andra saker) skapar brus för människan.Nötegårdsgubben skrev:
För att vi inte kan jobba med releaser och versioner i mänskligt språk, det utvecklas organiskt.
Processen att sluta böja pronomen olika i ackusativ och dativ tog hundratals år (och lever exempelvis kvar i stockholmskt talspråk). Att sluta böja verb i plural eller en enkel sak som att gå från rave och mail till rejv och mejl gick inte heller i en handvändning eller på kommando.
Mänskligt språk funkar inte så. Inte ens esperanto.
Edit: Jag menar inte att förändringen av språk alltid är bra, men att tro att vi nu har, eller nyss hade, ett rent språk som långsamt förflackas, det är ohistoriskt och fel.
Tittar man bara på de svar som skrivits i denna tråd så finns det ett antal som säger: "jag blir galen/tokig/irriterad/... när jag hör X eller Y"
Dvs förändringen i språket (oavsett om det är en snabb förändring eller långsam) skapar en irritation hos mottagaren, vilket gör att mottagaren inte uppfattar budskapet i meddelandet då personens hjärna har fullt fokus över irritationen som har skapats
Sen verkar ju som att folk kan vilja briljera och göra sig lite mer intellektuell och använder utländska ord som man försvenskar istället för att använda det svenska originalet, t ex kontext som lätt kan ersättas av sammanhang.
Diversearbetare
· Göteborg
· 11 174 inlägg
No shit! (sv. övers. "Det har du helt rätt i!")K Kurtivan skrev:
Sitter själv med snorvalpar i IT-branschen som saknar grundläggande svensk vokabulär och följaktligen försvenskar samtliga facktermer, trots att de har funnits översatta i över 30 år. De blir helt förvirrade av normal svenska och det är lka roligt varje gång.
managera = hantera
monitorera = övervaka
enrollera = registera, inregistrera
Ni ser mönstret. Jätteenkelt att applicera på vilken svensk text som helst.
Magnus E K
Husägare
· Östergötland
· 4 602 inlägg
Magnus E K
Husägare
- Östergötland
- 4 602 inlägg
Jag kom på ett annat sätt att undvika detta problem. Det finns sällan anledning att använda ordet "barn" annat än i plural eller "oräknelig" form (t ex "jag har barn"). Har man bara ett barn vet man (förhoppningsvis) om det är en pojke eller flicka. Så det blir helt enkelt "en rädd pojke", "en rädd flicka", "en rädd systerson" etc.B b8q skrev:
Vad vi stör oss på tror jag bara utgår från två saker:
1. Hur är vi vana att ord och uttryck låter eller ser ut i text?
2. Hur låg tröskel för att bli störd har vi?
Mycket under 1 handlar om dialekter, begreppsvärldar (exv beroende på yrke) och vilken generation vi tillhör. Jag stör mig som 40+ inte på ”hen”, tycker tvärtom att det är användbart ibland för att hålla en text kortare. Stör mig däremot fett på ”en” istället för ”man/jag/någon”, både i tal och text. Har också svårt för dem som skriver dem i fel sammanhang (skriv dom istället, stör mig inte alls, men störde min morfar något gruvligt).
2:a punkten tror jag handlar om dels hur långt ifrån ens egen begreppsvärld ett uttryck kommer, och definitivt en åldersfråga (guilty as charged).
Observera att alla ord och uttryck jag använt mig av och som ni eventuellt stör er på, har jag skrivit med vilje...
1. Hur är vi vana att ord och uttryck låter eller ser ut i text?
2. Hur låg tröskel för att bli störd har vi?
Mycket under 1 handlar om dialekter, begreppsvärldar (exv beroende på yrke) och vilken generation vi tillhör. Jag stör mig som 40+ inte på ”hen”, tycker tvärtom att det är användbart ibland för att hålla en text kortare. Stör mig däremot fett på ”en” istället för ”man/jag/någon”, både i tal och text. Har också svårt för dem som skriver dem i fel sammanhang (skriv dom istället, stör mig inte alls, men störde min morfar något gruvligt).
2:a punkten tror jag handlar om dels hur långt ifrån ens egen begreppsvärld ett uttryck kommer, och definitivt en åldersfråga (guilty as charged).
Observera att alla ord och uttryck jag använt mig av och som ni eventuellt stör er på, har jag skrivit med vilje...
Apropå IT-svengelska; min favorit är "supportera". Kan det bli värre?Johan Gunverth skrev:
No shit! (sv. övers. "Det har du helt rätt i!")
Sitter själv med snorvalpar i IT-branschen som saknar grundläggande svensk vokabulär och följaktligen försvenskar samtliga facktermer, trots att de har funnits översatta i över 30 år. De blir helt förvirrade av normal svenska och det är lka roligt varje gång.
managera = hantera
monitorera = övervaka
enrollera = registera, inregistrera
Ni ser mönstret. Jätteenkelt att applicera på vilken svensk text som helst.
Medlem
· Blekinge
· 12 220 inlägg
Jaja, men det gäller alla ord i neutrum. Marsvin, rådjur, osv.Magnus E K skrev:
Jag kom på ett annat sätt att undvika detta problem. Det finns sällan anledning att använda ordet "barn" annat än i plural eller "oräknelig" form (t ex "jag har barn"). Har man bara ett barn vet man (förhoppningsvis) om det är en pojke eller flicka. Så det blir helt enkelt "en rädd pojke", "en rädd flicka", "en rädd systerson" etc.
Diversearbetare
· Göteborg
· 11 174 inlägg