Jag skrev fel, jag menar självklart lånet.Anna_H skrev:
Intressant hur olika man kan se på saker och ting. Och att de flesta som uttalar sig är män (?). För mig är det en självklarhet att man, när man bestämmer sig för att leva med varandra, verkligen GÖR det. Om man vill hålla sin ekonomi separerad i händelse att något kan hända, då tror man ju inte på förhållandet till 100%... Visserligen kan man aldrig vara säker på något, men att från början planera för att någonsla ske, är inte positivt för förhållander. Men det är som sagt min inställning.
En viktigare, om än generaliserade, sak att ha i åtanke är att det vanligen är mannen som tjänar mer än kvinnan, kvinnan tenderar atr köpa mer förbrukningsvaror (mat odyl) för sina pengar och mannen köper kapitalvaror. Kvinnan är också den som tar mer föräldraledighet och VAB, vilket påverkar hennes lön och framtida pension negativt.....
Trots att kvinnan investerar icke-monetärt i förhållandet, så får hon inte del av de monetära fördelarna hennes bidrag inbringar, om man lever med delad ekonomi - om man inte gör speciallösningar där man tar hänsyn till inkomst, föräldraledigheter, VAB etc.
Jag förstår att många tycker detta kan vara provocerande, men om man kopplar bort "tyckade" och bara ser objektivt på verkligheten, är det oftast så det ser ut.....
Ett förhållande där man lever tillsammans men har delad ekonomi är alltså i de flesta fall en förlustaffär för kvinnan, speciellt om man är sambos (gifta har lite bättre skydd). Och i detta fall, vill TS (intentionen är god men det kan bli fel för det), att hans sambo, blivande mamman till hans barn ska vara skyldig honom 1,1 miljon, samtidigt som hon sannolikt tjänar mindre, tar ut mer VAB etc..... Som sagt, grundtanken är mycket god och vittnar om omtänksamhet, men det blir en väldigt konstig maktbalans i det förhållandet, och jag skulle personligen aldrig kunna bortse från det helt (möjligt att andra kan).
Situationen blir självklart annorlunda och oerhört mycket mer komplicerad, om man har särkullsbarn etc, men eftersom så inte var fallet här kan vi bortse från det.....
Detta är inte ett direkt svar på TS fråga, utan mer ett försök att nyansera diskussionen och föra fram ett perspektiv som hittills inte synts. Mitt råd till TS är att diskutera frågan väldigt noga med sin sambo och vara mycket lyhörd för hennes inställning och känslor inför detta.
En viktigare, om än generaliserade, sak att ha i åtanke är att det vanligen är mannen som tjänar mer än kvinnan, kvinnan tenderar atr köpa mer förbrukningsvaror (mat odyl) för sina pengar och mannen köper kapitalvaror. Kvinnan är också den som tar mer föräldraledighet och VAB, vilket påverkar hennes lön och framtida pension negativt.....
Trots att kvinnan investerar icke-monetärt i förhållandet, så får hon inte del av de monetära fördelarna hennes bidrag inbringar, om man lever med delad ekonomi - om man inte gör speciallösningar där man tar hänsyn till inkomst, föräldraledigheter, VAB etc.
Jag förstår att många tycker detta kan vara provocerande, men om man kopplar bort "tyckade" och bara ser objektivt på verkligheten, är det oftast så det ser ut.....
Ett förhållande där man lever tillsammans men har delad ekonomi är alltså i de flesta fall en förlustaffär för kvinnan, speciellt om man är sambos (gifta har lite bättre skydd). Och i detta fall, vill TS (intentionen är god men det kan bli fel för det), att hans sambo, blivande mamman till hans barn ska vara skyldig honom 1,1 miljon, samtidigt som hon sannolikt tjänar mindre, tar ut mer VAB etc..... Som sagt, grundtanken är mycket god och vittnar om omtänksamhet, men det blir en väldigt konstig maktbalans i det förhållandet, och jag skulle personligen aldrig kunna bortse från det helt (möjligt att andra kan).
Situationen blir självklart annorlunda och oerhört mycket mer komplicerad, om man har särkullsbarn etc, men eftersom så inte var fallet här kan vi bortse från det.....
Detta är inte ett direkt svar på TS fråga, utan mer ett försök att nyansera diskussionen och föra fram ett perspektiv som hittills inte synts. Mitt råd till TS är att diskutera frågan väldigt noga med sin sambo och vara mycket lyhörd för hennes inställning och känslor inför detta.
Redigerat:
Jag är ett typexempel på de faktorer KristinaRT tar fram. Skiljer mig då barnen är små, ensam vårdnadshavare, halva lönen i jämförelse med exet, mindre än halva pensionen pga alla års barntillsyn. Det har visserligen gått bra för mig - men utgångspunkten har varit väldigt mycket sämre.
Fortfarande har kvinnolönerna inte nått upp till motsvarande för männen (skall inte vinkla tråden till ett jämställdsperspektiv) men när det gäller förutsättningen för den kvinnliga skiljsmässoparten är den mycket sämre idag, än till exempel för ca 30 år sedan.
KristinaRt har påtalat den sidoeffekt som väldigt sällan kommer fram i TS' - och regelbundet återkommande frågeställningar i detta forum - .
Fortfarande har kvinnolönerna inte nått upp till motsvarande för männen (skall inte vinkla tråden till ett jämställdsperspektiv) men när det gäller förutsättningen för den kvinnliga skiljsmässoparten är den mycket sämre idag, än till exempel för ca 30 år sedan.
KristinaRt har påtalat den sidoeffekt som väldigt sällan kommer fram i TS' - och regelbundet återkommande frågeställningar i detta forum - .
@KristinaRT: nästan hälften av alla gifta skiljer sig. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Skilsmassor-vanliga-efter-nagra-ar/
Jag tycker att det är naivt att inte tro att man själv kan drabbas av att en relation kan ta slut. Det är klokt att tänka efter ibland och inte bara köra på när känslorna är som starkast. I övrigt håller jag helt med dig om att kvinnor ofta är förfördelade i många relationer. Men där har kvinnorna själva ett ansvar att tänka efter och säga ifrån. Man skall inte acceptera vad som helst i ett förhållande.
Jag tycker att det är naivt att inte tro att man själv kan drabbas av att en relation kan ta slut. Det är klokt att tänka efter ibland och inte bara köra på när känslorna är som starkast. I övrigt håller jag helt med dig om att kvinnor ofta är förfördelade i många relationer. Men där har kvinnorna själva ett ansvar att tänka efter och säga ifrån. Man skall inte acceptera vad som helst i ett förhållande.
Det är bara inom den absoluta finanseliten du kan hitta en genomgående obalans mellan män och kvinnors lön. Att män i genomsnitt tjänar mer än kvinnor är ett roligt argument som ständigt blir överkört med att män också i genomsnitt jobbar mer timmar och tar ut mindre föräldrapenning.yonna skrev:
Jag och min sambo delade föräldraledigheten 50% för våran dotter. Hon tjänar snäppet mer än mig men har även 2 barn sen tidigare. Jag gjorde klart för henne när hon ville bli sambo från första början att jag inte är intresserad av att ta ekonomiskt ansvar för hennes barn, det är hon helt med på.
Vi har ett gemensamt konto där vi sätter in en lika stor summa varje månad, detta ska gå till våra gemensamma saker. Sen resten av pengarna lägger vi på det vi vill, hon har såklart mer utgifter i form av 2 barn till, men det har jag aldrig haft dåligt samvete för.
Jag tycker att Kristina har skrivit ett mkt bra inlägg ovan. Som tillägg tycker jag man ska fundera på hur viktiga är pengarna vs förhållandet. Är det pengar som är det viktiga ja skriv då skuldebrev och dela upp allt i mitt och ditt. Är förhållandet och tillit till varandra kanske man gör en annan prioritering.
Det är också så att en ev bodelning och dragkamp vid en separation påverkas av hur man löst frågor om mitt/ditt/vårt under förhållandet. En part som alltid varit rädd för att "bli lurad" under förhållandet, ja en sån vill den andra sällan gå till mötes heller. Fullt förståeligt.
Det är också så att en ev bodelning och dragkamp vid en separation påverkas av hur man löst frågor om mitt/ditt/vårt under förhållandet. En part som alltid varit rädd för att "bli lurad" under förhållandet, ja en sån vill den andra sällan gå till mötes heller. Fullt förståeligt.
Jag skulle ha gjort så att jag betalade av hela skulden sen om ni ev separerar och säljer huset så får du ta dina 1,1 miljoner mer då pengarna ska delas.
Men att sambon ska ha nån sorts skuld som ska avbetalas låter i mina öron galet och en start för att det snart kommer gå åt skogen.
Förövrigt tycker jag delat ekonomi och sen börjar dra fram statistik på att förhållanden spricker osv är inget man ska syssla med.
Men jag antar att detta med delade enonomier osv är ett fenomen i dagens överb elånade ego samhälle.
Men att sambon ska ha nån sorts skuld som ska avbetalas låter i mina öron galet och en start för att det snart kommer gå åt skogen.
Förövrigt tycker jag delat ekonomi och sen börjar dra fram statistik på att förhållanden spricker osv är inget man ska syssla med.
Men jag antar att detta med delade enonomier osv är ett fenomen i dagens överb elånade ego samhälle.
Just för att undvika kvinnofällan har vi ett konto där alla pengar kommer in och där allt betalas från.
Vi kan inte urskilja hennes utgifter från mina.
Vi förväntar oss dock inte några miljoner i arv, och jag respekterar om man vill hålla dom vid sidan om en gemensam ekonomi. Själv hade jag dock sätt arvet som gemensamma pengar.
Så i mina inlägg har jag inte resonerat utifrån mina egna val, men de förutsättningar ts gav
Vi kan inte urskilja hennes utgifter från mina.
Vi förväntar oss dock inte några miljoner i arv, och jag respekterar om man vill hålla dom vid sidan om en gemensam ekonomi. Själv hade jag dock sätt arvet som gemensamma pengar.
Så i mina inlägg har jag inte resonerat utifrån mina egna val, men de förutsättningar ts gav
Självklart kan en relation ta slut, det var inte så jag menade eller skrev.-RB- skrev:
Det jag menar är att om man går in i en relation med inställningen att man ska hålla på sitt så att man inte råkar illa ut NÄR det tar slut, då har relationen 0% chans.
Fråga vilken idrottare eller idrottspsykolog som helst, för att lyckas måste man ha rätt mentala inställning - det ska gå. Sedan kan det så klart ändå misslyckas i slutänden, men då är det inte för att man inte försökt. Självklart ska man tänka efter före, men man riskerar helt klart ett mycket ojämnlikt maktförhållande i relationen om man håller benhårt på sin rätt och inte tänker på att man i ett förhållande är två personer.
@SueCia jag vet inte vad du anser är normala löner eller finanselit, men i min verklighet är det inte ovanligt att mannen tjänar 10-20 000 mer än kvinnan, och då ligger även hon en bra bit (15-20) över maxbeloppet för SGI (som väl är på runt 20 000?). Jag tycker iaf 120 000 per år är ganska mycket pengar, och absolut en summa som spelar stor roll.
Vad gäller föräldraledighet och ersättning: För en person som tjänar 30 i månaden, blir det en väldigt stor skillnad till att få ut 80% av 20 (vilket i sin tur är ca 66% av lönen). Det blir en ännu större skillnad om man har en månadslön på 40, vilket inte är en orimlig summa i många yrken. Säger sig själv då att en familj måste välja hur mycket pengar de ska förlora, och för de flesta (som har hus, lån och behov av mat på bordet) väljer man då att den som tjänar minst är hemma mest, vilket ofta är kvinnan. Självklart skall alla familjer ha rätt att välja vad som passar just dem bäst, men vi ska inte blunda för det faktum att i verkligheten är lönesättningen sällan jämnställd.
Det absolut sämsta för en kvinna måste vara att vara sambo med en man som tjänar mer, ha barn och ha tagit det mesta av föräldraledigheten och dessutom ha delad ekonomi.
Som gift har man iaf visst skydd, eftersom det i lagstiftningen förutsätts att båda bidrar till den gemensamma ekonomin, om än på olika sätt i olika grad, och man därför ska dela rättvist vid ett uppbrott. Som sambo har man inte detta skydd.
Vad gäller särkullbarn skrev jag redan innan att det komplicerar ekvationen, men eftersom det inte var fallet med TS är diskussioner om detta ganska irrelevant...
Vad gäller arvet förstår även jag om man vill hålla detta som enskild egendom, men att sätta in dem i huset och sedan ska sambon vara "skyldig" sin sambo pengar kan vara oerhört känsligt och skapa problem i ett förhållande.
Redigerat:
Vill man vara ihopp med någon som har barn, får man acceptera hela paketet och ta konsekvenserna. Att säga: Jag vill vara ihopp med dig men dina barn får du sköta själv, finns inte i min värld
Det är ett faktum att kvinnor VÄLJER yrken med lägre löner. Man kan inte säga att "kvinnors löner ligger efter männens" om man jämför två olika yrken/titlar. En kvinlig elektriker tjänar lika mycket som en manlig i samma företag, däremot kan hon välja att vara hemma mer med barn, än en gång handlar det om ett aktivt val kvinnor gör i större utsträckning än män.KristinaRT skrev:
Då är det isåfall bättre att säga att kvinnor än idag väljer bort pengar för ungänge med barn, det är inte konstigt att de då också tjänar mindre pengar genom livet.
Vem är du att bestämma det? Jag och min sambo kom överens om att hennes barn är hennes ekonomiska ansvar. Båda är nöjda med det så varför skulle jag "acceptera hela paketet" och börja betala för hennes barn?harry73 skrev:
Jag finns där och hjälper ungarna om dom behöver hjälp, betalar bio om dom vill på bio, tankar och lagar mopeder. Men jag har inget uttalat ekonomiskt ansvar utan betalar om jag känner att jag vill.
Inget av det du påstår här är några FAKTUM, tvärtom är det som regel så att kvinnor har lägre löner just för samma arbete på samma företag. Det är heller inte alltid några aktiva val, utan ofta passiva, där kvinnorna är styrda av andra saker i sin omgivning, inte sällan män, och då inte sällan män med högre lön.SueCia skrev:
Det är ett faktum att kvinnor i större grad än män väljer låglöneyrken. I övrigt får du nog komma med källa på att kvinnor tjänar mindre än män på samma jobb i samma företag.thomasx skrev: