Rent generellt så tror jag att det är väldigt få som inte funderar på om man klarar av räntor på 7% när man tar lån.
Men sen så är det också väldigt lätt att prata om att inte ta så stora lån i förhållande till sin inkomst om man bor i en del av landet där ett hus på 3,5 miljoner räknas som dyrt eller om man kom in på bostadsmarknaden för några år sedan när man kunde köpa och sälja med stora vinster på väldigt kort tid och därigenom få loss pengar till allt större kontantinsatser.
När jag tog examen och började arbeta (2007) var vi 8 stycken nyexade som började samtidigt. Vi var alla i liknande situationer med studentrum som vi skulle bli av med inom ett halvår, korta andrahandskontrakt, svarta tredjehandskontrakt och absolut inga möjligheter att få ett förstahandskontrakt då vi inte varit förutseende och ställt oss i bostadskön för 10 år sedan (vi kommer inte från Stockholm). Ingen av oss hade egentligen några sparade pengar till insats då vi levt på studiemedel de senaste 4-5åren.
Vi som har köpt lägenheter av oss har alla lån hos banken på 85% och hos våra föräldrar på 15%, alltså sammanlagt 100% i lån. Jag köpte i Uppsala tillsammans med min sambo (som jobbade i Gävle) och kom undan med en kostnad på 1,1 miljon för 42 kvm. Men till detta tillkom då resekostnader på sammanlagt 5500 kr/månad och ca 2,5-3 timmars restid/dag. En annan fick betala 1,8 miljoner för sin etta inne i stan, som hon köpte ensam.
Min undran är då egentligen. Vad skulle vi gjort annars? Vart skulle vi bott medan vi sparade ihop till handpenningen? För visst betalade vi handpenning till banken, men vi har ändå 100% i lån. 3 av oss 8 har också fått barn och då vill man ju inte så gärna ha osäkra andrahandskontrakt.
Men sen så är det också väldigt lätt att prata om att inte ta så stora lån i förhållande till sin inkomst om man bor i en del av landet där ett hus på 3,5 miljoner räknas som dyrt eller om man kom in på bostadsmarknaden för några år sedan när man kunde köpa och sälja med stora vinster på väldigt kort tid och därigenom få loss pengar till allt större kontantinsatser.
När jag tog examen och började arbeta (2007) var vi 8 stycken nyexade som började samtidigt. Vi var alla i liknande situationer med studentrum som vi skulle bli av med inom ett halvår, korta andrahandskontrakt, svarta tredjehandskontrakt och absolut inga möjligheter att få ett förstahandskontrakt då vi inte varit förutseende och ställt oss i bostadskön för 10 år sedan (vi kommer inte från Stockholm). Ingen av oss hade egentligen några sparade pengar till insats då vi levt på studiemedel de senaste 4-5åren.
Vi som har köpt lägenheter av oss har alla lån hos banken på 85% och hos våra föräldrar på 15%, alltså sammanlagt 100% i lån. Jag köpte i Uppsala tillsammans med min sambo (som jobbade i Gävle) och kom undan med en kostnad på 1,1 miljon för 42 kvm. Men till detta tillkom då resekostnader på sammanlagt 5500 kr/månad och ca 2,5-3 timmars restid/dag. En annan fick betala 1,8 miljoner för sin etta inne i stan, som hon köpte ensam.
Min undran är då egentligen. Vad skulle vi gjort annars? Vart skulle vi bott medan vi sparade ihop till handpenningen? För visst betalade vi handpenning till banken, men vi har ändå 100% i lån. 3 av oss 8 har också fått barn och då vill man ju inte så gärna ha osäkra andrahandskontrakt.
Vill ju också påpeka att MEDEL-räntan inte är den viktiga utan maxräntan eftersom det är den man tidvis ska kunna betala, om vi nu har en ränta på 2% och räknar på ett snitt på 5% betyder det ju att vi lika lång tid ska ha en ränta på 8%!!
På 3 milj då 240 000/12=20 000 i månaden vilket blir en ganska markant skillnad mot 10 000kr
Sedan är det en amortering på ytterligare 10 000 som ska betalas med såklart även om man betalar den "till sig själv" så ska pengarna ut varje månad iaf.
Ok den som har diciplin nog att spara undan 5000 i månaden under lågräntetiden klarar sig ju med men handen på hjärtat hur mga gör det eg?
På 3 milj då 240 000/12=20 000 i månaden vilket blir en ganska markant skillnad mot 10 000kr
Sedan är det en amortering på ytterligare 10 000 som ska betalas med såklart även om man betalar den "till sig själv" så ska pengarna ut varje månad iaf.
Ok den som har diciplin nog att spara undan 5000 i månaden under lågräntetiden klarar sig ju med men handen på hjärtat hur mga gör det eg?
Redigerat:
Man köper väl inte hus utan att spara pengar till sämre tider? Jag sparade 2000 kr/mån när min sambo hade nystartat företag och 0 kr i inkomst samtidigt som jag hade föräldrapenning. Räknar med att vi tillsammans kommer spara 10-15 000 i månaden under det närmaste halvåret.
Känns som en självklarhet att nu när jag börjar jobba igen och hans firma kommit igång ordentligt öppna ett sparkonto som vi varje månad sätter in ca 10 000 kr var på som vi sen betalar räkningarna ifrån. Och sä länge räkningarna understiger 20 000kr/mån så blir det då ett automatiskt sparande.
Fast jag kanske är naiv som tror att alla med ett jobb sparar pengar inför framtiden.
Känns som en självklarhet att nu när jag börjar jobba igen och hans firma kommit igång ordentligt öppna ett sparkonto som vi varje månad sätter in ca 10 000 kr var på som vi sen betalar räkningarna ifrån. Och sä länge räkningarna understiger 20 000kr/mån så blir det då ett automatiskt sparande.
Fast jag kanske är naiv som tror att alla med ett jobb sparar pengar inför framtiden.
Självbyggare
· Stockholm
· 8 592 inlägg
Då har ni ju "bara" 85% lån.byggankan skrev:
Lån hos vänner/släkt är en annan sak - ganska troligt så behöver ni tex inte betala tillbaka dom om ni blir av med jobbet, ni får troligen en rätt rimlig ränta osv
men framförallt - det är inte banken som tar den risken då om värdet på bostaden sjunker - i deras papper finns fortfarande en marginal...
F.ö 2007 kunde man få en etta på 35-55 kvm i tex Järfälla (20 min med pendeltåg - SL månadskortet kostade då 600 kr) för mellan 400 000 - 600 000 kr.
Visst har man inte ngn insats så får man fortfarande låna lite från tex föräldrarna, men det går ganska snabbt sen att amortera ned lånet med iaf ett par procent (eller betala av privatlånet)
Sen är det, återigen, inte ngn rättighet att köpa stora lägenheter, man kanske kan vänta med att skaffa barn tills man har sparat ihop en insats och köpt en lägehnet ?
Det stora problemet som jag ser det, i tex Stockholm, är bristen på relativt billiga hyresrätter i förorterna runtomkring - speciellt 2-3or borde det finns fler av utan "sjöutsikt" osv - och inte i "dåliga områden" - utan vanliga bostäder som man kan bo i om man inte har råd att köpa eller medans man sparar till ett eget boende, eller varför inte för att man inte riktigt vet vart man vill bo och det funkar bättre att hyra så länge ?
Jag undrar om inte mer marknadsanpassade hyror är en väg att gå där - bättre lägen ger högre hyror, lite sämre lägre: det ger ett incitament att bygga hyresrätter och inte bara Br - och det kommer finnas fler olika alternativ som påassa olika preferenser och plånböcker...
/K
Redigerat: