Husägande med särkullsbarn
Hej,
jag och min sambo har nyligen köpt ett hus av vilket vi äger lika stora delar var (50/50). Så långt är inget konstigt eller oklart!
Det intressanta i frågan är att jag har ett barn sedan tidigare och hon har två, i min värld så är inte detta något märkligt vi äger fortfarande vardera 50% av huset. Om någon av oss däremot skulle "trilla av" så innebär detta att mitt barn skulle ärva 50% och motsatt att hennes barn endast skulle ärva 25% vardera. Viss orättvisa i fördelningen mellan våra barn föreligger ju som ni ser?!
Min sambo för ibland upp detta på tal och undrar om det går att reglera detta på något sätt?
Vi lever ju som en familj och det är våran huvudsakliga inställning att det är så det skall vara, detta skulle innebära en fördelning till barnen på 33% vardera alltså att jag skulle avstå mitt barns rätt med 17% till fördel för hennes. Rätt eller fel, jag vet inte?
Vi är inte intresserade av att omfördela ägandet av huset i sig, det skall fortsatt vara 50/50.
Så min fråga är: Går det att hantera frågan på detta sätt och är det ett vettigt synsätt?
jag och min sambo har nyligen köpt ett hus av vilket vi äger lika stora delar var (50/50). Så långt är inget konstigt eller oklart!
Det intressanta i frågan är att jag har ett barn sedan tidigare och hon har två, i min värld så är inte detta något märkligt vi äger fortfarande vardera 50% av huset. Om någon av oss däremot skulle "trilla av" så innebär detta att mitt barn skulle ärva 50% och motsatt att hennes barn endast skulle ärva 25% vardera. Viss orättvisa i fördelningen mellan våra barn föreligger ju som ni ser?!
Min sambo för ibland upp detta på tal och undrar om det går att reglera detta på något sätt?
Vi lever ju som en familj och det är våran huvudsakliga inställning att det är så det skall vara, detta skulle innebära en fördelning till barnen på 33% vardera alltså att jag skulle avstå mitt barns rätt med 17% till fördel för hennes. Rätt eller fel, jag vet inte?
Vi är inte intresserade av att omfördela ägandet av huset i sig, det skall fortsatt vara 50/50.
Så min fråga är: Går det att hantera frågan på detta sätt och är det ett vettigt synsätt?
Går? Ja.
Vettigt? Det är ju en åsiktsfråga. Vi behöver nog fler detaljer.
Finns det fler föräldrar med i bilden? Gör det inte det så tycker jag att ni kan adoptera varandras barn så är allt klart. Ni kan också skriva testamente.
Men om det finns fler föräldrar så kan de teoretiskt ärva sina barn. Många såna hypotetiska situationer får man fundera över.
Vettigt? Det är ju en åsiktsfråga. Vi behöver nog fler detaljer.
Finns det fler föräldrar med i bilden? Gör det inte det så tycker jag att ni kan adoptera varandras barn så är allt klart. Ni kan också skriva testamente.
Men om det finns fler föräldrar så kan de teoretiskt ärva sina barn. Många såna hypotetiska situationer får man fundera över.
Ett sånt upplägg tror jag bara kommer leda till osämja den dagen det inträffar....
Skulle din sambo tycka att det vore okej om du hade 4 barn och hon 2?
Skulle din sambo tycka att det vore okej om du hade 4 barn och hon 2?
Så om sambon har 20 barn så får TS barn 5% var av huset?
Jag tror nog att lagstiftaren har tänkt till här. Det är knappast rättvist att TS barn går miste om sitt arv bara för att sambon har en drös ungar sedan tidigare.
Jag tror nog att lagstiftaren har tänkt till här. Det är knappast rättvist att TS barn går miste om sitt arv bara för att sambon har en drös ungar sedan tidigare.
Jag är själv ensamt särkullsbarn i ett liknande fall, då min fars fru har 2barn...min rätt i fars "arv" består i hans privata/personliga egendomar.....deras gemensamma egendomar, typ huset har dom skrivit testamente om att "sitta i orört bo"..så den dagen båda är borta delas den gemensamma egendomen på 3...dvs 33%....det är väldigt invecklat...men en del har avhandlats HÄR
Beror i min mening på hur pass nära du är din sambos barn är. Har ni träffats när de är små, ingen annan förälder finns i bilden och du betraktar de som dina och vice versa. Visst då kan man dela upp det på en tredjedel var.
Har ni träffats när barnen är lite äldre, och/eller att de har en andra familj. Tycker jag er nuvarande situation är den mest logiska.
Enklast vore att adoptera som någon sa längre upp. Är det inte möjligt eller inte känns rätt, av någon anledning. Är det väl en indikation att arvsbiten är rätt just nu också.
Har ni träffats när barnen är lite äldre, och/eller att de har en andra familj. Tycker jag er nuvarande situation är den mest logiska.
Enklast vore att adoptera som någon sa längre upp. Är det inte möjligt eller inte känns rätt, av någon anledning. Är det väl en indikation att arvsbiten är rätt just nu också.
Som sagt om det är vettigt eller ej beror ju helt på situationen i övrigt.
Men det är ju ett par olika scenarior man bör tänka på. Särkullsbarnen har rätt att få ut sitt arv direkt om en av er dör. Dvs den kvarlevande kan tvingas lösa ut barnen med ev. pengar eller lån. Samtidigt så är det ju då bara ena sidans särkullsbarn som ärver. Barn till den efterlevande får vänta tills den förälderna avlider. Då kanske det inte finns något arv kvar att få.
Man bör då också ta i beaktande att OM ex. först den med två barn dör. Barnen ärver, strax efter avlider ett eller båda barnen, då kan det vara så att det blir deras biologiska mamma som ärver. Kanske inte känns helt OK för den efterlevande att ha behövt låna upp pengar som sedan hamnar hos makens ex? Som extra problem i en situation som redan är förtvivlad.
Jag skulle nog personligen försöka få till en situation mha. testamenten som så långt som möjligt ger den efterlevande så orubbat bo som det är möjligt (man kan inte hindra att särkullsbarn får ut sin laglott, halva deras "riktiga" arv). Och att man sedan ser till att testamentet är så formulerat att alla barnen till slut skall ha fått ut så lika andelar som möjligt när båda föräldrarna är döda. Dvs. att man eftersträvar en situation som om alla barnen vore gemensamma.
Detta då framförallt om barnen växer upp under syskonlika former.
Det gäller att komma ihåg att uppdatera lösningen om det blir fler barn.
En möjlig komplikation som jag inte har funderat så mycket över är om resonemanget även måste ta hänsyn till vad som händer ifall den efterlevande bildar ny familj.
Lagstiftningen ger ju särkullsbarn en särställning genom att de får ut sitt arv direkt när föräldern avlider, medan gemensamma barn får vänta tills båda föräldrarna avlider. Jag skulle tro att detta är för att ta hänsyn till situationer där de efterlevande kanske gifter om sig med någon som är mycket yngre. Om barnen skulle få vänta på sitt arv tills även den nya maken/makan avlider så kan det rent teoretiskt gå mer än en generation. Den nya partnern kan ju vara yngre än barnen.
Men det är ju ett par olika scenarior man bör tänka på. Särkullsbarnen har rätt att få ut sitt arv direkt om en av er dör. Dvs den kvarlevande kan tvingas lösa ut barnen med ev. pengar eller lån. Samtidigt så är det ju då bara ena sidans särkullsbarn som ärver. Barn till den efterlevande får vänta tills den förälderna avlider. Då kanske det inte finns något arv kvar att få.
Man bör då också ta i beaktande att OM ex. först den med två barn dör. Barnen ärver, strax efter avlider ett eller båda barnen, då kan det vara så att det blir deras biologiska mamma som ärver. Kanske inte känns helt OK för den efterlevande att ha behövt låna upp pengar som sedan hamnar hos makens ex? Som extra problem i en situation som redan är förtvivlad.
Jag skulle nog personligen försöka få till en situation mha. testamenten som så långt som möjligt ger den efterlevande så orubbat bo som det är möjligt (man kan inte hindra att särkullsbarn får ut sin laglott, halva deras "riktiga" arv). Och att man sedan ser till att testamentet är så formulerat att alla barnen till slut skall ha fått ut så lika andelar som möjligt när båda föräldrarna är döda. Dvs. att man eftersträvar en situation som om alla barnen vore gemensamma.
Detta då framförallt om barnen växer upp under syskonlika former.
Det gäller att komma ihåg att uppdatera lösningen om det blir fler barn.
En möjlig komplikation som jag inte har funderat så mycket över är om resonemanget även måste ta hänsyn till vad som händer ifall den efterlevande bildar ny familj.
Lagstiftningen ger ju särkullsbarn en särställning genom att de får ut sitt arv direkt när föräldern avlider, medan gemensamma barn får vänta tills båda föräldrarna avlider. Jag skulle tro att detta är för att ta hänsyn till situationer där de efterlevande kanske gifter om sig med någon som är mycket yngre. Om barnen skulle få vänta på sitt arv tills även den nya maken/makan avlider så kan det rent teoretiskt gå mer än en generation. Den nya partnern kan ju vara yngre än barnen.
Barnen har varsin förälder på annat håll och bor hos oss varannan vecka, så adoption är uteslutet.
Barnen är fortfarande tämligen små, 5-8 år och var 2-5år när vi träffades. Giftemål, vet jag inte riktigt om jag ser som en lösning när jag är osäker på om jag vill göra det eller ej, trivs bra i samboskapet så att säga
Men på vilket sätt skulle giftemål förenkla, blir barnen per automatik berättigade till var sin del då?
Barnen är fortfarande tämligen små, 5-8 år och var 2-5år när vi träffades. Giftemål, vet jag inte riktigt om jag ser som en lösning när jag är osäker på om jag vill göra det eller ej, trivs bra i samboskapet så att säga
Men på vilket sätt skulle giftemål förenkla, blir barnen per automatik berättigade till var sin del då?Nej, det ändrar inte särkullsbarnens rätt att ärva "sin" förälder, dvs den här obalansen att ena sidans barn ärver 50%, de andra får 25% var.Totem skrev:
Hempularen har rätt, arvsrätten för särkullsbarn är reglerad i lag. Det är inte möjligt att kringgå denna lag genom att upprätta ett testamente. Särkullsbarn har rätt att få ut sin arvslott när föräldern avlider. Att avtala så att den nya maken/makan/partnern/sambon sitter säker i boet är inte lätt, för att inte säga omöjligt. (Familjen Bonnier lyckades dock)
Svaret på den ursprungliga frågan är att det inte går att reglera så att samtliga 3 barn får en tredjedel var. Sen kan ju barnen själva alltid komma överens om en annan lösning men det blir i så fall på frivillig basis.
Svaret på den ursprungliga frågan är att det inte går att reglera så att samtliga 3 barn får en tredjedel var. Sen kan ju barnen själva alltid komma överens om en annan lösning men det blir i så fall på frivillig basis.
Jag vet inte om jag riktigt ser det som att ditt barn skulle få 50% och hennes 25% var... Eller ja, om ni BÅDA dör så blir det ju så, men annars så är det ju så att om hon dör så får hennes barn 25% var och ditt barn 0%. Om du dör så får ditt barn 50% och hennes 0%. Blir det rättvist bara för att man ändrar procentfördelningarna? Det är ju ändå så att den ena partnerns barn får ingenting och den andra (döda) partnerns barn får ut ett arv.