Husägande med särkullsbarn

[Mr B]

Jag håller verkligen inte med om det av många skäl.
Det är inte bra att sitta kvar i alla minnen av någon man älskat. Det hjälper den som lever att gå vidare i livet. Det är bara jobbigt om den personen sen hittar någon ny och den nye ska flytta in bland minnen från en avliden.

Är den överlevande ung så är det absolut viktigt att den personen går vidare, fortsätter leva och tänker framåt. För äldre människor är det inte alltid alls bra att ensam hålla på och klippa gräs och skotta snö. Det borde vara helt naturligt för alla äldre att anpassa boendet när barnen flyttat hemifrån.

För barn kan det vara viktigt att inte slitas upp och tvingas byta skola och kompisar mitt i ett sorgearbete efter en förälder men alla de här barnen har ju även ett annat hem där de har sin trygghet. Det är skillnad om man har trad könsroller och bär det större ansvaret för försörjningen. Då borde man tänka på de gemensamma barnen om man skulle gå och dö.

I det här fallet ser jag faktiskt ingen anledning alls att prioritera sin sambo istället frö sina egna barn. I det här fallet och liknande fall kanske det till och med är att hjälpa sin sambo att gå vidare genom att inte uppmuntra prioritera att hen ska ha kvar boendet.

Det är olika hur man tycker. Det kan vara jobbigt att lämna ett boende som kanske passar en bra och man dessutom har många bra minne i. Samtidigt håller jag med, det kan behövas en flytt för att börja om och få en nystart i livet. Men det kanske man inte vill göra några månader efter att man begravt sin partner, både ekonomiskt och känslomässigt kanske det är bättre att vänta något år. Då är det skönt att inte bli tvingad till det vid en viss tidpunkt.

Jag är själv änkling, jag bodde kvar 1½ år ungefär innan jag flyttade, den tiden behövde jag.

 

[Korvgubbe]

Jag råder er verkligen att boka in en tid med en jurist som är kunnig på området!

Har en mycket god vän som var sambo enligt "mina, dina och våra" konstellationen och de fick bägge besked om cancer, hon lite före honom, så det var hugget som stucket vem som skulle avlida först och då blev det plötsligt aktuellt att få ordning på papperna. Nu var alla barn vuxna med egna familjer, och kom bra överens så jag tror inte de hade haft några problem i praktiken, men de ville så klart ha allt stämplat och klart även i "teorin".
Det var visst en invecklad historia att få till det, men bra blev det och nu sitter han ensam i hemmet och sörjer henne utan att behöva oroa sig om att bli av med hemmet och behöva flytta alternativt lösa ut hennes barn genom lån med resultatet att det kanske blir mindre kvar till hans och de gemensamma barnen.

Så prata med en kunnig jurist, jag är inte säker på att det är en speciellt bra idé att sätta ditt barn i en sämre sits men se framförallt till att inte själv sätta dig (eller din sambo) i en sämre sits än det redan är om en av er går bort.
Som andra redan har varit inne på, om en av er avlider och dennes barn därefter så tillfaller arvet den kvarvarande biologiska föräldern. Nu sitter jag inte själv i en sådan sits men rent hypotetiskt hade jag inte velat lita på att min sambos ex är "en schysst kille" och låter mig bo kvar utan att betala (mer än jag kan?) i det läget. Rent hypotetiskt vill jag gärna tro att jag hade varit just "en schysst kille" om det var jag som var exet, men det är absolut inget jag kan garantera, dels för att det är en hypotetisk situation, dels för att jag inte har en aning om hur min livssituation och relation till "den nya" skulle se ut. Blir jag plötsligt ensam vårdnadshavare över två barn, plus eventuell ny familj, så finns det garanterat hål att stoppa pengarna i.

Så se till att prata med en kunnig jurist och gör det nu när ni fortfarande är kära och kommer överens!

 

[sunqan]

Det knepiga i den situation din vän hamnade i är att det i det läget kan vara svårt att få till livförsäkringar för att lösa de ekonomiskq knutar som kan uppstå om inte alla blir överens.

 

[Plupp 88753]

Just detta har inte så mycket med sakfrågan. Utan mer känslor som du själv har. Vilket du har fullständigt rätt i att tycka och känna. Dock håller jag inte med dig. Många vill bo kvar, de finns inget rätt eller fel när det gäller den biten. Sorgen är olika för olika människor. det går inte att bara säga så här är det.
Men när det gäller särkullbarn så är problemet att de alltid har rätt att få ut sin del direkt.
Det går tyvärr inte att testamentera så att en partner bor kvar. tyvärr. JAg var nämligen hos en jurist igår med precis samma ärende.

Jo du har helt rätt i att jag kanske är lite Off Topic här. Jag som är lite äldre reagerar dock på att fokus så mycket i den här tråden har varit att sambon ska kunna bo kvar och att den nuvarande familjekonstellationen ska behandlas som en trad kärnfamilj.

Du har också alldeles rätt ang att testamentera. Det är därför TS överväger att ge bort en massa till sin sambo och hennes barn redan nu när han fortfarande är ung och frisk och hans barn är så litet att barnet självt inte reagerar. Det viktiga i den typen av resonemang är att det är en åtgärd som inte går att backa. Om bägge skulle råka dö samtidigt så blir det alltså sambons biologiska barn som får en massa mer pengar att roa sig med inte TS biologiska.

Hela grunden för den här frågeställningen är fel. Sambon vill leka kärnfamilj och att det ska bli rättvis mellan dessa barn. Fakta är att de är ingen kärnfamilj och kommer aldrig bli det heller. Barnen är inte ens halvsyskon och det kommer aldrig bli "rättvist" mellan dem.

 

[xdigger]

Har läst Ts första inlägg och här kommer min kommentar. Du äger 50% och din sambo äger 50%, ditt barn ärver dig och hennes barn ärver henne dom får således dela på hennes del och ditt barn får din halva, helt korrekt och inget fel i det. En lösning är isåfall att du äger 1/3 och sambon äger 2/3 men det är hon säkert inte så sugen på.

Detta kan låta lite hårt men det är din sambo som vill, kanske omedvetet, göra det orättvist för ditt barn, jag skulle ALDRIG låta mitt eget barn få en mindre del av sitt arv för en eventuell sambos barn. Jag är sån att jag anser att mitt barn ska ärva rubb och stubb av mig den dagen jag kastar in handduken.

Tänk även på att ni kanske är överens idag och alla är nöjda och glada, men det kan drastiskt ändras vid separation eller dödsfall, och jag anser att du ska tänka på ditt barns bästa framförallt.

Min förra sambo tyckte det var orättvist att hennes egna barn inte skulle ärva mig och bara vårt gemensamma, antagligen mest för att jag hade en del tillgångar(inte rik eller så), men jag menade att dom har ju sin egen far att ärva också.

Kanske låter grymt men så är det och jag ser ingen anledning till att man ska skriva nåt annat i nåt testamente eller så.

Tänk även på att detta kan lätt bli en het potatis med din sambo och jag skulle om jag varit i dina skor(har varit) vara ganska bestämd eftersom jag misstänker att du är inne på att ditt barn ska ärva dig fullt.

 

[Nyfniken]

TS, om din sambo nu vill att hennes barn ska ärva dig såfår väl hon då fixa så att ditt barn har rätt i arvet efter hennes barns far.

Rättvist och bra.