Du pratar fortfarande om saker jag inte påstått eller ens berört. Jag har bara pratat om mitt/mina barns arv och dess storlek. Dvs jag kommer inte skriva över andelar från mitt/mina barn till någon annans barn bara för det skulle vara mer rättvist, enligt sambon.sunqan skrev:
Hennes barns far kan ju vara miljonär och dör han så kommer ju hennes barn att ärva massor, är det fortfarande rättvist då? Bara att acceptera att barnen har olika föräldrar och ärver olika.
Redigerat:
Nu är du lite snabb. Jag har inte nämnt nåt om andra barn. Du kan inte tänka dig att testamentera bort någon del av ditt barns arv. Det måste rimligen innebära att du inte kan tänka dig att testamentera något till din sambo heller.DanielF skrev:
TS skrev: "Om någon av oss däremot skulle "trilla av" så innebär detta att mitt barn skulle ärva 50% och motsatt att hennes barn endast skulle ärva 25% vardera."sunqan skrev:
Huset brukar vara största delen av arvet. Jag diskuterar TS inlägg.Det finns låneskydd, åtminstone till 65års ålder. Man kan gifta sig så faller arvet ut till barnen när båda dör. Men jag skulle inte skrivit över delar av mitt arv till någon annans barn.
Diskussionen åker lite åt alla håll nu, men jag har funderat lite på en alternativ lösning!
Ägande:
Sambo1: 50%
Sambo2: 50%
Arvslott:
Sambo1,Barn1: 50%
Sambo2,Barn1: 25%
Sambo 2,Barn2: 25%
Jag och min sambo har ett låneskydd som uppgår till husets halva värde vardera, med respektive som förmånstagare. Detta innebär att medel friställs för att lösa ut särkullsbarn vid ett ev frånfälle.
I fallet att sambon med bara ett barn dör först så är det jämställt för alla, särkullsbarnet som förlorar sin förälder får 50% och den kvarlevande sambon äger 100% vilket ger 50/50 till de kvarvarande barnen.
I det andra fallet får särkullsbarnen 25% vardra och för jämlikheten borde detta vara 33%, det fattad alltså 16% av husvärdet.
Ett alternativ vore kanske att teckna en separat livförsäkring med Sambo2s barn som förmånstagare på? Detta skulle innebära att alla barn får ut ett rättvist värde vid dödsfall (vid tidpunkten för dödsfallet så att säga)...
Vettig tankegång kring det hela? Tar tacksamt emot reflektioner
Detta tillvägagångsätt skulle till viss del förenkla massa pappersexercis mm med ev trassel med testamente mm??
Ägande:
Sambo1: 50%
Sambo2: 50%
Arvslott:
Sambo1,Barn1: 50%
Sambo2,Barn1: 25%
Sambo 2,Barn2: 25%
Jag och min sambo har ett låneskydd som uppgår till husets halva värde vardera, med respektive som förmånstagare. Detta innebär att medel friställs för att lösa ut särkullsbarn vid ett ev frånfälle.
I fallet att sambon med bara ett barn dör först så är det jämställt för alla, särkullsbarnet som förlorar sin förälder får 50% och den kvarlevande sambon äger 100% vilket ger 50/50 till de kvarvarande barnen.
I det andra fallet får särkullsbarnen 25% vardra och för jämlikheten borde detta vara 33%, det fattad alltså 16% av husvärdet.
Ett alternativ vore kanske att teckna en separat livförsäkring med Sambo2s barn som förmånstagare på? Detta skulle innebära att alla barn får ut ett rättvist värde vid dödsfall (vid tidpunkten för dödsfallet så att säga)...
Vettig tankegång kring det hela? Tar tacksamt emot reflektioner
Detta tillvägagångsätt skulle till viss del förenkla massa pappersexercis mm med ev trassel med testamente mm??
Hur fungerar det där låneskyddet? Jag antar att det i grunden är en vanlig livförsäkring, som påpekats så gäller väl den inte upp till vilken ålder som helst? Alternativt att den borde bli orimligt dyr när man blir gammal?
Låneskyddet betalar (väl?) bara ut motsvarande lånesumman, inte husets värde.
Det kommer att bli ett evigt plottrande för att någorlunda koppla livförsäkringsbeloppet till husvärdet.
Låneskyddet betalar (väl?) bara ut motsvarande lånesumman, inte husets värde.
Det kommer att bli ett evigt plottrande för att någorlunda koppla livförsäkringsbeloppet till husvärdet.
Jämlikhet och rättvisa...JothaR skrev:
För det första så har barnen inte samma föräldrar som det ensamma barnet. Dessutom kommer alla barnen att ärva sin andra förälder också. Hur blir det med rättvisan då om syskonbarnen har en väldigt förmögen pappa som de ärver och det ensamma barnet har 5 syskon hos sin andra förälder att dela det arvet med?
Må man älska sin sambo/fru men ens barn är ens barn och dem bör man älska mer än något annat på jorden. Därav går arvet helt och hållet till ens barn och knappast till ens sambos barn. Jisses...
Det borde vara viktigare att se till att ens partner inte tvingas gå från hus och hem om man dör.
Mannens barn kommer ju inte att bo kvar hos kvinnan och vice versa. Däremot kommer barnet/barnen med relativ säkerhet att kräva att få ut sitt arv. Det ensamma barnet kommer dessutom att ha väldigt svårt att förstå hur den avlidne föräldern tänkte.
Är barnen omyndiga kommer arvet att hanteras av den andra föräldern, är barnen vuxna kommer de förhoppningsvis tycka att man är dum i huvet...
Mannens barn kommer ju inte att bo kvar hos kvinnan och vice versa. Däremot kommer barnet/barnen med relativ säkerhet att kräva att få ut sitt arv. Det ensamma barnet kommer dessutom att ha väldigt svårt att förstå hur den avlidne föräldern tänkte.
Är barnen omyndiga kommer arvet att hanteras av den andra föräldern, är barnen vuxna kommer de förhoppningsvis tycka att man är dum i huvet...
Jag håller verkligen inte med om det av många skäl.sunqan skrev:
Det är inte bra att sitta kvar i alla minnen av någon man älskat. Det hjälper den som lever att gå vidare i livet. Det är bara jobbigt om den personen sen hittar någon ny och den nye ska flytta in bland minnen från en avliden.
Är den överlevande ung så är det absolut viktigt att den personen går vidare, fortsätter leva och tänker framåt. För äldre människor är det inte alltid alls bra att ensam hålla på och klippa gräs och skotta snö. Det borde vara helt naturligt för alla äldre att anpassa boendet när barnen flyttat hemifrån.
För barn kan det vara viktigt att inte slitas upp och tvingas byta skola och kompisar mitt i ett sorgearbete efter en förälder men alla de här barnen har ju även ett annat hem där de har sin trygghet. Det är skillnad om man har trad könsroller och bär det större ansvaret för försörjningen. Då borde man tänka på de gemensamma barnen om man skulle gå och dö.
I det här fallet ser jag faktiskt ingen anledning alls att prioritera sin sambo istället frö sina egna barn. I det här fallet och liknande fall kanske det till och med är att hjälpa sin sambo att gå vidare genom att inte uppmuntra prioritera att hen ska ha kvar boendet.
Så det är alltså den ena parten som ska diktera villkoren för den andra.
Finns det arvsberättigade särkullsbarn, ska de ha ut sitt arv. Punkt. Är man inte gifta ska öven gemensamma barn ha sitt arv, även om det innebär att deåste ryckas upp från sin invanda miljö. Samhället har som uppgift att se till att det sker.
Det är inte en persons sak att säga till den andra hur personen ska agera om den andre går bort. Man ska komma överens gemensamt. Allt annat är bara konstigt. ..
Finns det arvsberättigade särkullsbarn, ska de ha ut sitt arv. Punkt. Är man inte gifta ska öven gemensamma barn ha sitt arv, även om det innebär att deåste ryckas upp från sin invanda miljö. Samhället har som uppgift att se till att det sker.
Det är inte en persons sak att säga till den andra hur personen ska agera om den andre går bort. Man ska komma överens gemensamt. Allt annat är bara konstigt. ..
Just detta har inte så mycket med sakfrågan. Utan mer känslor som du själv har. Vilket du har fullständigt rätt i att tycka och känna. Dock håller jag inte med dig. Många vill bo kvar, de finns inget rätt eller fel när det gäller den biten. Sorgen är olika för olika människor. det går inte att bara säga så här är det.MissMuffet skrev:
Men när det gäller särkullbarn så är problemet att de alltid har rätt att få ut sin del direkt.
Det går tyvärr inte att testamentera så att en partner bor kvar. tyvärr. JAg var nämligen hos en jurist igår med precis samma ärende.