Här måste jag protestera. Att ta bilen till krogen är ju helt meningslöst och respektlöst mot sommeliern.K Kallens skrev:
Ja syftet är ju att det ska vara gång eller cykelavstånd. Sätter man sig i bilen för att köra en kort sträcka kan man lika gärna köra 10 km.K Kallens skrev:
Det jag beskrev i min närhet är inom en km radie så det är inom tio minuters promenad.
Lättsålt?H Hybro skrev:
Sjukt nöjd med min bostad. Bor 30 minuter med bil från stan och väldigt lantligt.Viktor.J skrev:
Jag har samma månadskostnad som i lägenheten.
Betalade 200.000 mer än jag fick betalt för lägenheten
Köpte för tre år sen.
Det har alltid gått att fynda och göra smarta affärer om man kan anpassa sina krav
Nu är jag ju iofs extra nöjd när priserna här gått upp 100% på just min typ av hus
(Så de som köper NU är kanske lite bittrare)
Men för att prata om det som tråden handlade om
Första lägenheten. Första jobbet. Jobbade dag och natt i 6 månader och tog inte ens en öl med kollegorna. Sparade allt. Räckte till en insats tille n lägenhet i Stadshagen på Kungsholmen som då ansågs vara ghetto.
Andra lägenheten Hade sparat 30% av disponibla inkomsten till just lägenhet. Letade i två år och fick förmånen att köpa 2009 precis när priserna hade rasat klart efter Lehman. Fick lägga en del mellan för att uppgradera från första lägenheten.
Huset. Letade i 6 år. Kanske gått på 150 visningar. Sparat undan så att jag hade en miljon tillgängligt kapital. Behövde inte det till insatsen men har använt en del av de pengarna till renoveringarna.
Men jag har aldrig sparat mindre än 30% av disponibel inkomst. Och jag har aldrig tackat nej till arbete.
Har nog itne tackat nej till roligheter heller. Utan jag har alltid lagt ner tid på att ha koll på vardagsekonomin.
Men att tro att man får ett hus "som alla andra" utan att jobba som fan för att få pengar. Och lägga ner tid på att leta efter det objekt som man trivs med. Det är naivt. Iaf i storstäderna.
I "hembyn" i norrbotten får man idag ett renoveringsobjekt för 1,5 miljon nära stan. 3 miljoner om det är renoverat till modern standard. Stad med 40.000 innevånare.
Du får hus på landet där för under miljonen. Där främsta nackdelen är att om man renoverar får man inte tillbaka pengarna på kort sikt.
Du kan bo inom en timmes pendling från Luleå för under miljonen. Svårare om man får jobb på Northvolt i Skellefteå men om man vet var man ska leta så går det att göra fynd inom en timme (med fyrhjulsdrift och dubbat) från det med. Northvolt som många gånger erbjuder Stockholmslöner.
Iaf, en intressant observartion. Många som inte har hus (eller bra jobb eller andra saker) verkar tycka att de flesta som har något har haft "tur" i livet.
Men ser jag på de vänner och bekanta som "haft tur". Så har nog alla jobbat och offrat en hel del för sin "tur".
Tur är inget man får. Tur är något man skapar.
Men ser jag på de vänner och bekanta som "haft tur". Så har nog alla jobbat och offrat en hel del för sin "tur".
Tur är inget man får. Tur är något man skapar.
Ja, jag läste det men det är kanske lättsålt nu men om priserna dyker kanske det inte är det. Eller det spelar ingen roll för det inte är värt så mycket?H Hybro skrev:
Här är det inte fråga om att i s f kränga ett hus för 4 - 5 miljoner.Kristian Ask skrev:
Sen om det är värt mycket beror ju på vad man har eller får för pengarna.
Alltid intressant med uppvärmningskostnader i sammanhanget.
Behövs heller inga långa resor till fashionabla skidanläggningar
o s v. Finns nästgårds.
Och flyg går dagligen till hufudstaden om det finns ärende dit.
Så, ja. Det är lättsålt om det skulle bli aktuellt i framtiden.
Redigerat:
Säg inte det, jag vill nog påstå att jag hade tur. Träffade min dåvarande 1985 som hade fått en lägenhet av kommunen, dock bara på 19 kvm, så man fick bara bo en person i den. Hon ringde till kommunen och berättade att vi var 2 nu. En månade senare kom erbjudande om att köpa ett nyproducerat BR radhus för 25.000:-Appendix skrev:
Vi lånade 25" var och köpte möbler för resten. Precis innan kraschen i början på 90 talet sålde vi radhuset för 380" och köpte en villa för 600" 13 år senare såldes den för 2,3 milj. Bytte sambo och köpte en villa för 3,3 milj, sålde den 3 år senare för 4,7 milj. Köpte ett radhus själv för 2,4 milj. det är nu 4 år senare värt 3 milj.
BR radhuset för 25" var ren tur vill jag påstå. Insatsen var på tok för låg, så efter vi flyttat när kraschen kom, gick föreningen i KK, flera som bodde där skänkte bort sina hus då de fick betala extra insats för att få bo kvar, och avgiften höjd till det dubbla.
Tur då att inflationen har snittat under 1,5% senaste 10 åren!B b8q skrev:
Isakare skrev:
Undantaget som bekräftar reglen Självklart finns det då som har tur. Men det ser jag inte som en lösning på ursprungliga frågeställningen. Jah förstår och håller med Appendix, för de som ställer sig den frågan så är svaret till stor del att folk ”kämpat”. Är man inte född med silversked i mun så är det det bästa man kan göra.
Jag kämpade i gymnasiet för att komma in på högskolan. Kämpade på högskolan för att lyckas ta en bra examen. Kämpade för att få ett bra jobb. I början så bodde jag hos svärföräldrarna, hade 2h enkel väg till jobbet. Gick upp 05:00 och var hemma 19:00 varje vardag tills vi sparar ihop 300k. Det blev sedan kontantinsats till en lgh på Kungsholmen för 2,6 mkr. Den renoverade jag och vi sålde med 1,2 Mkr vinst när första barnet kom. Andra lägenheten blev en 3:a för 5,3 Mkr som jag också renoverade under 6 mån medans jag var pappaledig och jobbade, den sålde vi för 6,3mkr och typ 600k i vinst när barn nr2 kom. Hela tiden har vi sparat och amorterat, avsevärt mer än vad min sambo velat. Tillslut var det dags för hus, vi ville verkligen bo i en bra kommun för barnensskull. Jag kommer själv från en av Sveriges fattigaste och sämsta kommuner så för mig var det hög prio. Lyckades tillslut köpa ett hus i nacka för 7mkr. Ett litet ruckel som var till stor del orört sedan 1945. För tredje gången flyttade alla hem till svärföräldrarna. Jag var pappaledig/jobbade till 17 och körde sedan till huset för renovering. Parallellt så amorterar vi och sparar för den som är snabb på matte förstår att det finns en del lån. Målet är att renovera/bygga ut och parallellt amortera så att vi sedan kan värdera om bostaden och få ner belåning så vi i egen takt kan amortera eller spara på annat håll.
Så ska man summera så har vi försökt få bra utbildning och bra jobb, alltid sparar pengar, gjort uppoffringar för att kunna spara pengar. Sedan tagit risker både i form av dyra bostäder (med stora lån) men också via renovering som jag gjort allt själv. Det sliter på kropp och psyke så efter varje tur är det reparation av sig själv och sin relation
så ja, ”många har råd för de har kämpat”
vill också tillägga att jag vid varje bostadsaffärer fått kompromissa med mycket och att jag trivs ”i en storstad” (även om nacka inte är city)