Att supa ner examinatorn är en god strategi om man misslyckas med provet.
Nej, det är det inte. Att klara en salstenta på en given tid samvarierar med dels kunskaperna i ämnet, dels förmågan att planera sitt arbete. Två saker som är väldigt viktiga i arbetslivet. Åtminstone en hel del olika akademiska arbeten.mrsnhp skrev:
Ja. Kostnadseffektivitet är också helt nödvändigt om vi inte bara tänker oss att vi ska applicera principen om den oändliga pengasäcken med skatteintäkter (vilket debattörer på ffa vänsterflygeln gärna gör).
Absolut. Men som sagt, kostnadseffektivitet i detta är helt nödvändigt. Kunskap som massprodukt är fundamentet för vårt samhälle. Rikingarna, med privata tutorer, klarar sig finfint ändå.
Och förvånansvärt många misslyckas med detta när de måste göra det formellt och inte bara får ordbajsa i en konversation. "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta" är ett favoritcitat...
Om jag ska spekulera så tror jag på nedvärdering av faktakunskap, utan vilken man svårligen kan föra resonemang om något som dagens läroplaner kräver. Jag ser det själv när jag jämför min skolgång med mina barns. Kraven på att kunna fakta verkar vara lägre, men förmågan att paketera det man (inte) vet väger mycket tungt. Kombinera detta med en påtagligt försämrad studiero och mycket större klasser samt smartphones som reducerar ner koncentrationsförmågan till ett minimum så har vi en synnerligen toxisk brygd.pacman42 skrev:
En analogi för forumet skulle kanske vara att det är väldigt svårt att bygga ett hus på kvicksand. Speciellt om man blir avbruten i byggandet mellan varannan regel man försöker spika upp.
Förmodligen inte. Examinatorn anmäler jäv och det kan ta månader innan de hittar en ersättare som kan examinera dig. Och den är förmodligen hårdare än ursprungliga examinatorn då man måste vara på den säkra sidan för att sätta betyg.Unikt namn skrev:
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 23 182 inlägg
Jag tror ärligt talat inte att jag behöver göra det för att du eller någon annan ska förstå min poäng. Vi tycker helt enkelt fundamentalt olika du och jag, och det är inte för att vi inte förstår varandras argument.
Du får en anekdot istället.
Jag minns fortfarande förundrat hur en studiekamrat på universitetet fick hela föreläsningar teckenspråkstolkade för sig. Två tolkar per föreläsning för att en person av kanske 200 skulle kunna tillgodogöra sig kunskapen på sitt sätt. Jag minns det som något fint att vi som samhälle har råd att låta även den utan egna förutsättningar att ta in kunskapen som alla andra få så mycket hjälp, men jag levde inte med idén att det var något som skulle funka livet ut för att förtjäna pengar.
Och då pratar vi ändå om någon som ”bara” var döv – hen hade ju kunnat strunta i föreläsningarna och bara läst litteraturen och förvärvat samma kunskap så. Historiskt sett är faktiskt högre utbildnings föreläsningars ursprung att någon högläste ur en bok så dyr att inte alla kunde ha sitt eget ex; en kunskapsfabrik som @tommib var inne på – redan på medeltiden.
***
Att motsvarande studiehjälp ska utsträckas till många för att de på olika sätt har svårt att lära må låta fint, men jag tror som sagt att vi i så fall utbildar dem för något annat än arbetslivet. Det må vara lovvärt som social insats för några få, men att skuldsätta dessa och lägga utbildningsresurser på dem som de svårligen kommer kunna dra nytta av måste någonstans tåla granskning om varför och till vilket pris?
Även här har vi nog främst olika syn på vad det innebär. Jag kan skriva under på meningen som sådan, men dissekerar vi den tror jag vi ser den olika.
För mig är målet att tidseffektivt självständigt kunna ta in och ta till sig kunskap eller generera kunskap ur information.
Åter en anekdot.
Jag minns en barndomskamrat som efter inskrivningstestet på den militära mönstringen fick som kommentar av mönstringsförrättaren att det hade varit intressant att se hur han hade klarat sig om han hunnit klart med provet.
Även detta förundrade mig. Hans välkända omständlighet var ju i sig ett bevis på att det fanns saker han inte klarade av, som snabbhet i informationsinhämtning och beslut. Det gjorde rimligen att han även var usel på högskoleprovet (jag minns inte) medan han kunde skaffa sig skapliga betyg genom hårt och framför allt mycket pluggande.
Han kunde alltså själv kompensera vissa saker genom ansträngning och på så sätt göra bra ifrån sig. I arbetslivet tror jag dock att hans brister när det gäller intellektuella färdigheter än lär visa sig, även om jag inte vet då vi inte längre har kontakt.
Men även om min barndomskamrat nog haft svårt att göra karriär så är han kanske en habil handläggare någonstans. Eller jobbar som säljare på Elgiganten med några hundra tusen i studieskulder.
***
Är det något jag tror att dagens föräldrar borde få höra mer av så är det ändå värdet av att traggla saker deras barn har svårt för snarare än att söka ursäkter.
”Läskoden” är knäckbar för de allra flesta och även om den är lättare för vissa än andra att begripa så är jag övertygad om att man hjälper barn mer genom att kämpa igenom dåliga förutsättningar än att runda dem.
Vissa kommer ha svårare än andra att uppnå samma resultat och jag menar inte att vi ska förvägra dem chansen att tävla om akademisk eller annan framgång, men jag tycker att det är rimligt att i stort mäta detta på ett konsekvent sätt, även om det skulle finnas nytta med att någon dansar fram en avhandling om kvantmekanik snarare än skriver den.
För att återvända till skolorättvisa så är exempelvis ADHD överdiagnostiserat hos pojkar födda sent på året. En pojke född i december har helt enkelt svårare att klara skolan än en flicka född i januari för att denne är yngre vid skolstart av den ödets nyck som bestämt när vi bryter året och utveckas senare. (Just det här hade vi enkelt kunnat förbättra genom skolintag två gånger om året och låta flickor börja lite före pojkar.) På motsvarande sätt har de svårare att lyckas inom lagidrott (jämfört med andra pojkar).
Men hjälper vi en på året sent född pojke som fortfarande äter kritor snarare än formar bokstäver med dem vid skolstart genom att anpassa undervisningen och ändra förväntningarna? Det tycker jag inte.
Nu stannar jag här. Ska frågan dryftas långt längre behöver den en egen tråd.
Ja, det är riktigt. Tyvärr så är det också så att om man saknar annan kunskap så tenderar det att gå sämre för företaget man klättrar i. Jfr "The Peter principle".
Bäst är att ha båda, och att ha olika kompetenser inom ett företag (eller land). Efterfrågan är dock mindre på dem som bara är bra på att snacka.
Bäst är att ha båda, och att ha olika kompetenser inom ett företag (eller land). Efterfrågan är dock mindre på dem som bara är bra på att snacka.
Ja kunskap är bra. Det ifrågasätter jag inte. Det jag ifrågasätter är att tentor skulle vara det enda och rätta sättet att mäta kunskap eller ”intellektuell förmåga”, samt att sitta tyst i klassen och läsa böcker från pärm till pärm skulle vara det enda och rätta sättet att inhämta kunskapen.tommib skrev:
Höga betyg visar ofta att man har kunskaperna och eventuellt även att man är ”smart”. ”Korkade” personer får ofta låga betyg, och saknar man kunskaperna ska man inte ha höga betyg. Men låga betyg bevisar inte att man saknar kunskaper eller intellektuell förmåga, och varken höga eller låga betyg visar hur bra man kan göra ifrån sig i arbetslivet.
Även detta är helt korrekt. Betyg är inte ett mått på ens intellektuella förmåga (men det korrelerar tungt), de är ett mått på lämplighet för vidare studier.
Ingen har påstått att tentor är det enda sättet att mäta kunskap men de är det mest effektiva sättet och i dessa AI-tider är salsskrivningar också betydligt bättre än t.ex. hemuppgifter. Om inte uppgiften handlar om mest effektiv användning av AI vilket är en förmåga i sig.
Ingen har heller påstått att det enda sättet att hämta in kunskap är att läsa böcker tyst, även det är en fråga om effektivitet. Den är också kopplad till vad jag sa tidigare, nämligen att de flesta jobb idag kräver en relativt hög språklig förmåga. Ingen har tid att visa och låta någon gå bredvid för att lära sig att mekaniskt utföra arbetsuppgifter. Det finns en skriven instruktion och den måste man kunna förstå. Jag tänkte på det bara här om dagen på jobbet när jag såg en av våra försörjningstekniker som fyller på skåpen. Det är ett sk. "enkelt jobb" men det är egentligen inte så enkelt. Man måste förstå vad som står på hyllorna och vad som ska fyllas på där. Man måste förstå när en grunka är felsorterad även om man inte vet exakt vad grunkan gör. Man måste kunna förstå instruktionerna i vad som ska fyllas på och när.
Ingen har påstått att tentor är det enda sättet att mäta kunskap men de är det mest effektiva sättet och i dessa AI-tider är salsskrivningar också betydligt bättre än t.ex. hemuppgifter. Om inte uppgiften handlar om mest effektiv användning av AI vilket är en förmåga i sig.
Ingen har heller påstått att det enda sättet att hämta in kunskap är att läsa böcker tyst, även det är en fråga om effektivitet. Den är också kopplad till vad jag sa tidigare, nämligen att de flesta jobb idag kräver en relativt hög språklig förmåga. Ingen har tid att visa och låta någon gå bredvid för att lära sig att mekaniskt utföra arbetsuppgifter. Det finns en skriven instruktion och den måste man kunna förstå. Jag tänkte på det bara här om dagen på jobbet när jag såg en av våra försörjningstekniker som fyller på skåpen. Det är ett sk. "enkelt jobb" men det är egentligen inte så enkelt. Man måste förstå vad som står på hyllorna och vad som ska fyllas på där. Man måste förstå när en grunka är felsorterad även om man inte vet exakt vad grunkan gör. Man måste kunna förstå instruktionerna i vad som ska fyllas på och när.
Jag vet inte vilken tråd du har läst, men jag har sett argument mot att förlänga tiden för prov eller förmedla kursinnehållet på andra sätt för dem som inte kan läsa hela böcker, och det är dessa argument jag vänder mig mot. Om man kan förbättra någons chanser att inhämta och påvisa kunskaper genom att göra anpassningar i undervisning och examination så ska man göra det. Sen kan folk vara korkade och inte fatta ändå, men en person ska inte klassas som korkad för att hen inte klarar skolan som den ser ut, och hens framtid ska inte begränsas av påhittade regler bara för att någon vuxen tycker att det är fusk om barnen idag får anpassningar som de själva inte fick.
Jag var bäst i klassen i grundskolan och gymnasiet och har två universitetsexamina från diametralt olika ämnen. Jag har till och med papper på ”högt IQ”. Ändå har jag dessa åsikter. Eller kanske till och med just därför.
Och jag vänder mig mot detta:
Jag är definitivt för att ge stöd till människor att lära sig läsa, skriva och räkna. Är man dyslektiker så ska man absolut få hjälp och man bör kunna få mer tid med läs/skrivuppgifter. I grundskolan. Kanske i någon mån i gymnasiet också. Har man inte lärt sig kompensera tills dess så är jag inte alls säker på att man bör anpassa fortsatt utbildning, utan snarare rekommendera att söka sig till yrken där man inte har lika stort behov av att snabbt läsa och förstå text.
Jag tycker inte att det är fusk att något barn får anpassningar som andra inte fick. Personligen har jag aldrig haft behov av någon anpassning men jag kan förstå dem som har det och har också sådana individer i min absoluta närhet. Frågan är bara hur långt den anpassningen ska drivas.
För min egen del är jag läkare. Ett yrke som kräver väldigt mycket förmåga att läsa och memorera stora mängder fakta samt att kunna sammanfatta komplexa förlopp till det som är väsentligt. Jag ser på mina yngre kollegor att den språkliga förmågan av och till brister. Det handlar inte om yrkesspecifik kunskap, det är förståeligt att man är ny och behöver träna, utan rent språkligt hur man skriver. Oftast är det harmlöst (men irriterande, för mig) men ibland är det direkt fel och farligt. Hur mycket ska man anpassa här? Ska alla andra anpassa sig?
Min uppfattning är att alla inte kan bli allt och det är framför allt inte en rättighet att kunna bli vad som helst. Vissa har lätt för sig, andra inte. Det är orättvist och så är livet.
Det är inte alls givet att man ska. Det beror helt på.
Jag är definitivt för att ge stöd till människor att lära sig läsa, skriva och räkna. Är man dyslektiker så ska man absolut få hjälp och man bör kunna få mer tid med läs/skrivuppgifter. I grundskolan. Kanske i någon mån i gymnasiet också. Har man inte lärt sig kompensera tills dess så är jag inte alls säker på att man bör anpassa fortsatt utbildning, utan snarare rekommendera att söka sig till yrken där man inte har lika stort behov av att snabbt läsa och förstå text.
Jag tycker inte att det är fusk att något barn får anpassningar som andra inte fick. Personligen har jag aldrig haft behov av någon anpassning men jag kan förstå dem som har det och har också sådana individer i min absoluta närhet. Frågan är bara hur långt den anpassningen ska drivas.
För min egen del är jag läkare. Ett yrke som kräver väldigt mycket förmåga att läsa och memorera stora mängder fakta samt att kunna sammanfatta komplexa förlopp till det som är väsentligt. Jag ser på mina yngre kollegor att den språkliga förmågan av och till brister. Det handlar inte om yrkesspecifik kunskap, det är förståeligt att man är ny och behöver träna, utan rent språkligt hur man skriver. Oftast är det harmlöst (men irriterande, för mig) men ibland är det direkt fel och farligt. Hur mycket ska man anpassa här? Ska alla andra anpassa sig?
Min uppfattning är att alla inte kan bli allt och det är framför allt inte en rättighet att kunna bli vad som helst. Vissa har lätt för sig, andra inte. Det är orättvist och så är livet.
Självklart kan inte alla bli allt, det har jag heller inte sagt. Vissa av de yrken som kräver kunskaper på postgymnasial nivå kräver även djupt fokus av den sorten som universiteten examinerar, men långt ifrån alla. Det är kapitalförstöring att begränsa folks möjligheter på artificiella sätt som inte har något med verkligheten att göra.