Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 21 905 inlägg
Lätt misstag, men just odalbönderna var nog de som behövde den medeltida allemansrätten minst, de hade ju egen mark. Men daglönare, backstusittare och olika hjon tog nog gärna glatt vad de kunde.Claes Sörmland skrev:
Ska man kritisera andras dåliga koll på historien bör man försöka vara stringent själv.
Jag tycker att kopplingen mellan en historisk allemansrätt och den moderna har ett värde. Båda bottnar i någon mån i att det finns underutnyttjade värden i skog och mark som gör att tredje man kan ges tillgång till andras mark utan att äganderätten inskränks i någon större mån.
Det är klart att den moderna rätten skulle klara sig fint utan rottrådar (eller ska vi säga mycel för att tydligare hålla kvar vid svamparna?), men jag tror ändå att den kulturella kopplingen både gillas av och ingjuter viss respekt hos många.
Känner jag dig rätt så kopplar du nog vad den kulturella referensen avsåg.
(För de som uttråkat sov genom skolans lektioner i svenska så var det en referens till Erik Gustaf Geijers nationalromantiska dikt Odalbonden.)
Underbart!
Citat, fritt Linné: "Linné konstaterar att ingenstans är naturen mer föränderlig än hos svamparna, så att vi ingenstans lättare kan ta fel."
//Gillar inte svamp.
Brukar plocka KarlJohansvamp och blev nu nyfiken varför den heter så och enligt denna påstås det
https://wgs.se/wernersvarld/karljohansvamp-en-popular-delikatess
https://wgs.se/wernersvarld/karljohansvamp-en-popular-delikatess
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 21 905 inlägg
Riktigt, den gick mig inte förbi.
Allemansrätten behöver lagstiftning
Enligt vår uppfattning bör lagstiftningen säkerställa äganderätten och markägarens rådighet över sin mark, bland annat om hur kommersiell verksamhet på marken kan bedrivas.
Naturvårdsverket är inte någon lagskrivare eller lagberedning och bestämmer inte över allemansrätten eller dess tolkning.
Det finns inga lagar som i detalj reglerar den.
Miljöbalken 7 kapitlet 1§ skriver att ”alla ska visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen”, det är vad som gäller.
Allemansrätten ger möjligen allmänheten rätt att passera privat egendom, men allemansrätten är inte svensk lag eller lagtext.
Allemansrätten är inte jämbördig eller starkare än äganderätten.
Ställs äganderättsliga intressen mot allemansrättsliga så är det de äganderättsliga som gäller.
Var gränsen går för vad som skulle medföra "nämnvärd skada eller olägenhet " är något som du själv måste förstå och ta ställning till. Det kan bero på omständigheterna, t.ex. årstid, hur blött det är i markerna, hur många som tar sig fram i ett område och avståndet till bebyggelse.
Jakt, fiske, växande gröda som skog, lavar, mossa mm ekonomisk avkastning är exempel på lagliga rättigheter som tillhör fastighetsägaren/näringsfastigheten, eller någon som ägaren har upplåtit rätten till.
Allemansrätten måste alltså alltid förhålla sig gentemot markägaren och dennes intressen, som kan vara olika beroende på markägaren.
I och med EU-medlemskap och ökad turism är det nu hög tid att vi får en adekvat lagstiftning för allemansrätten på plats. Kanske efter norsk (som lagstiftade redan 1957) eller åländsk modell?
1940 dök begreppet ”alle-mans-rätt” upp för första gången i svensk vokabulär. Detta i samband med Fritidsutredningens betänkande angående ”icke jordägande” befolknings möjligheter till friluftsliv. Tidigare var det i både 1734 års lag och 1864 års strafflag straffbart att olovligen ta annans bär och växter. Första gången som allemansrätten uttryckets direkt i lagtext var efter en ändring i naturvårdslagen 1974 (nu ersatt av miljöbalken). Naturvårdskommittén ansåg vid tillfället att allemansrätten borde uttryckas i lag, på grund av uppsvinget för friluftslivet och ökad konkurrens om naturtillgångarna, men någon vidare precisering av allemansrätten i sig blev det inte i naturvårdslagen.
Allemansrätten har trots ovanstående sedan 1994 stöd i grundlagen, i 2:a kapitlet 15§ regeringsformen, som säger ”alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”. Men det finns, som beskrivits, ingen lag eller förordning som närmare beskriver vad allemansrätten är och vad den innebär eller vad som är tillåtet. Dock: i miljöbalken 7 kapitlet 1§ står det att alla ska ”visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen” och enligt praxis som skapats genom olika domar på området, att en verksamhet inte får medföra nämnvärd skada eller olägenhet för markägare. Det vill säga allmänheten får inte ta sig sådana friheter att markägaren och andra fastighetens invånare tillfogas någon nämnvärd olägenhet eller skada; hemfriden och markägarens ekonomiska intressen får inte kränkas.
Olika tolkningar har florerat genom åren, där Naturvårdsverket haft huvudansvar. Vi har också sett tolkningar från natur- och frilutsorganisationer; exempelvis Naturskyddsföreningen och Svenska Turistföreningen. Den nu mest aktuella vägledningen om Allemansrätten utgavs 2018 av Naturvårdsverket ”Allemansrätten – en vägledning”. Grunden för vägledningen är framtagen av CNV, Centrum för NaturVägledning, som finns hos SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet.
Att på detta sätt behandla en grundlagsskyddad rättighet, måste anses som djupt odemokratiskt. Det finns alltså inga politiskt demokratiskt fattade beslut, som vägledning för myndigheten. Istället tolkas begreppet av tjänstepersoner (med sina personliga preferenser) på aktuella myndigheter: Naturvårdsverket, Länsstyrelser och SLU.
Med tiden och på grund av otydligheterna, har de så kallade rättigheterna allt mer förskjutits från markägare till nyttjares förmån. Detta är ganska uppenbart i ovan nämnda vägledning. Det har under årens lopp skrivits ett antal motioner och gjorts olika försök att bättre reglera allemansrätten, utan framgång.
I och med EU-medlemskap och förväntad ökad turism är det nu hög tid att vi får en adekvat lagstiftning för allemansrätten på plats. Kanske efter norsk (som lagstiftade redan 1957) eller åländsk modell? Enligt min uppfattning bör lagstiftningen säkerställa äganderätten och markägarens rådighet över sin mark, bland annat om hur kommersiell verksamhet på marken kan bedrivas.
Enligt vår uppfattning bör lagstiftningen säkerställa äganderätten och markägarens rådighet över sin mark, bland annat om hur kommersiell verksamhet på marken kan bedrivas.
Naturvårdsverket är inte någon lagskrivare eller lagberedning och bestämmer inte över allemansrätten eller dess tolkning.
Det finns inga lagar som i detalj reglerar den.
Miljöbalken 7 kapitlet 1§ skriver att ”alla ska visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen”, det är vad som gäller.
Allemansrätten ger möjligen allmänheten rätt att passera privat egendom, men allemansrätten är inte svensk lag eller lagtext.
Allemansrätten är inte jämbördig eller starkare än äganderätten.
Ställs äganderättsliga intressen mot allemansrättsliga så är det de äganderättsliga som gäller.
Var gränsen går för vad som skulle medföra "nämnvärd skada eller olägenhet " är något som du själv måste förstå och ta ställning till. Det kan bero på omständigheterna, t.ex. årstid, hur blött det är i markerna, hur många som tar sig fram i ett område och avståndet till bebyggelse.
Jakt, fiske, växande gröda som skog, lavar, mossa mm ekonomisk avkastning är exempel på lagliga rättigheter som tillhör fastighetsägaren/näringsfastigheten, eller någon som ägaren har upplåtit rätten till.
Allemansrätten måste alltså alltid förhålla sig gentemot markägaren och dennes intressen, som kan vara olika beroende på markägaren.
I och med EU-medlemskap och ökad turism är det nu hög tid att vi får en adekvat lagstiftning för allemansrätten på plats. Kanske efter norsk (som lagstiftade redan 1957) eller åländsk modell?
1940 dök begreppet ”alle-mans-rätt” upp för första gången i svensk vokabulär. Detta i samband med Fritidsutredningens betänkande angående ”icke jordägande” befolknings möjligheter till friluftsliv. Tidigare var det i både 1734 års lag och 1864 års strafflag straffbart att olovligen ta annans bär och växter. Första gången som allemansrätten uttryckets direkt i lagtext var efter en ändring i naturvårdslagen 1974 (nu ersatt av miljöbalken). Naturvårdskommittén ansåg vid tillfället att allemansrätten borde uttryckas i lag, på grund av uppsvinget för friluftslivet och ökad konkurrens om naturtillgångarna, men någon vidare precisering av allemansrätten i sig blev det inte i naturvårdslagen.
Allemansrätten har trots ovanstående sedan 1994 stöd i grundlagen, i 2:a kapitlet 15§ regeringsformen, som säger ”alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”. Men det finns, som beskrivits, ingen lag eller förordning som närmare beskriver vad allemansrätten är och vad den innebär eller vad som är tillåtet. Dock: i miljöbalken 7 kapitlet 1§ står det att alla ska ”visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen” och enligt praxis som skapats genom olika domar på området, att en verksamhet inte får medföra nämnvärd skada eller olägenhet för markägare. Det vill säga allmänheten får inte ta sig sådana friheter att markägaren och andra fastighetens invånare tillfogas någon nämnvärd olägenhet eller skada; hemfriden och markägarens ekonomiska intressen får inte kränkas.
Olika tolkningar har florerat genom åren, där Naturvårdsverket haft huvudansvar. Vi har också sett tolkningar från natur- och frilutsorganisationer; exempelvis Naturskyddsföreningen och Svenska Turistföreningen. Den nu mest aktuella vägledningen om Allemansrätten utgavs 2018 av Naturvårdsverket ”Allemansrätten – en vägledning”. Grunden för vägledningen är framtagen av CNV, Centrum för NaturVägledning, som finns hos SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet.
Att på detta sätt behandla en grundlagsskyddad rättighet, måste anses som djupt odemokratiskt. Det finns alltså inga politiskt demokratiskt fattade beslut, som vägledning för myndigheten. Istället tolkas begreppet av tjänstepersoner (med sina personliga preferenser) på aktuella myndigheter: Naturvårdsverket, Länsstyrelser och SLU.
Med tiden och på grund av otydligheterna, har de så kallade rättigheterna allt mer förskjutits från markägare till nyttjares förmån. Detta är ganska uppenbart i ovan nämnda vägledning. Det har under årens lopp skrivits ett antal motioner och gjorts olika försök att bättre reglera allemansrätten, utan framgång.
I och med EU-medlemskap och förväntad ökad turism är det nu hög tid att vi får en adekvat lagstiftning för allemansrätten på plats. Kanske efter norsk (som lagstiftade redan 1957) eller åländsk modell? Enligt min uppfattning bör lagstiftningen säkerställa äganderätten och markägarens rådighet över sin mark, bland annat om hur kommersiell verksamhet på marken kan bedrivas.
Vilka är ni?S Supermyra skrev:
Den finns till och med i en av Sveriges grundlagar.S Supermyra skrev:
Inte "vår uppfattning" längre?S Supermyra skrev:
Finns ingen lagtext som säger vad som gäller.Alfredo skrev:
Finns bara en massa olika tolkningar som saknar lagstöd!
Det finns inga lagar som i detalj reglerar allemansrätten.
Men, allemansrätten är icket definierad i lag.
Inte heller framgår dess innebörd genom någon av principerna inom den internationella rätten
Allemansskyldigheten finns reglerad i Miljöbalken 7 kap 1§ angerr att ”alla ska visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen”, det är vad som gäller
Sveriges grundlag (2 kap.19 § RF) stadgar att ingen lag eller föreskrift får meddelas i strid mot Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter (EKMR).
Samma konvention har också införts direkt som svensk lag i sin engelska lydelse genom inkorporeringslagen - Lag (1994:1219).
I dessa mänskliga rättigheter ingår Artikel 1, protokoll 1, som reglerar det inom EU gemensamma egendomsskyddet.
Egendomsskyddet är alltså både en grundlagsskyddad mänsklig rättighet genom 2 kap. 15 § RF, och är gällande genom sin engelska formulering i Lag (1994:1219)/EKMR, artikel 1, protokoll 1.
Sverige har alltså ett grundlagsskyddat egendomsskydd både på svenska och engelska språket.
Egendomsskyddets definition genom EKMR’s engelska lydelse är:
Every natural or legal person is entitled to the peaceful enjoyment of his possessions. No one shall be deprived of his possessions except in the public interest and subject to the conditions provided for by law and by the general principles of international law.
Konflikter om vad den ska innebära har vid några tillfällen prövats av domstolar. Bland annat 1996 slog Högsta domstolen fast att ett villkor för vårt utnyttjande av mark och vatten som ägs av någon annan är att det inte medför "nämnvärd skada eller olägenhet för fastighetsägaren eller annan rättsinnehavare".
Vitmossa, trädstölder samt olaga bosättningar är andra domar.
Redigerat:
Det finns ju lagar som förbjuder en olika agerande och som därmed i praktiken motsatsvis definierar stora delar av allemansrätten.S Supermyra skrev:
Källa på det!A AndersS skrev:
Har två gamla källor ute i skogen med klart vatten och ingen har visat sådana fobier för allemansrätten.😎😇S Supermyra skrev:
Men var i landet finns du med sådana problem?
Här har vi bara en arrendator i trakten som ställer till problem för grannar, jakträttsinnehavare och allmänheten.😂