Om du tror att du har rätt så pröva gärna att njuta av "allemansrätten", "strandskyddet" och allt vad det heter vid någon av de fashionabla villorna med väl tilltagna tomter ute på Djurgården... Du kan ju prova att visa STOR hänsyn och hålla dig hela tio meter från huvudbyggnaden....Mikael_L skrev:
Du får nog läsa på bättre om du vill gälla för att vara lagkunnig. Så här skriver Naturvårdsverket vid senaste årsskiftet:
"Hemfridszonen är området närmast runt ett bostads- och fritidshus där den boende har rätt till ett privat område och att få vara ostörd. Inom hemfridszonen har fastighetsägaren eller hyresgästen full rådighet över marken, och ingen får vistas där utan lov av denne. Inom hemfridszonen gäller således inte allemansrätten."
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 23 245 inlägg
Du har uppenbarligen inte förstått vad @Mikael_L skrev.
Vi kan utgå från denna definition. Men när domstolen dömer skriver de ju inte "det står i lagarna". Domen får preciseras med en specifik mening (kanske t.o.m specifika ordval) ur en viss paragraf i en viss preciserad lag.
På samma vis blir det med lokal sedvänja. När det gäller olika former av belastningar på en fastighet eller ett område av fastigheter får man utgå ifrån hur det varit på just denna plats sedan lång tid tillbaka. I t.ex. en fiskeby på västkusten har det funnits lokala sedvänjor där man passerat varandras "tomter" utan att anklagas för hemfridsbrott. Det har fungerat i många generationer. Idag blir det dock annorlunda när turister väller in och vill göra anspråk på dessa "lokala rättigheter". Belastningen på fastigheten ökar vilket kan skapa olägenhet för ägaren.
Sedan kommer frågan om bevisbörda. En skriven lag behöver du aldrig bevisa. Den finns ju att läsa innantill. Vill du åberopa sedvänja kan du inte läsa innantill. Du behöver bevisa att det är på just detta sätt den lokala sedvänjan utövats stadigvarande i minst 90 år. Du behöver sannolikt även bevisa vilka fastigheter som omfattas av denna lokala sedvänja.
Jag misstänker att det var något sådant Bertil Bengtsson insåg när han uppfann den "moderna allemansrätten" vars tillämpning sker genom att inte bli inskriven i belastningsregistret.
Ja visst är det så.
Domstolar har i uppgift att även behandla sedvänja, branschstandard och handelsbruk, dvs sånt som inte återfinns i lagtext, och har det generella namnet "Sedvanerätt", dvs rättsinstrument som inte finns i nedtecknad lag, utan är "lagar" som finns för "att så här gör vi, och har alltid gjort".
Det skulle nämligen bli rätt knöligt ifall vi var tvungen att skapa lagtext för precis allt.
T.ex. "Det är otillåtet att pissa på golvet mitt i en klädaffär".
Här har vi ett utslag från HD, och det enda de hade att avgöra var ifall anförd bevisning i form av sedvänja i branschen, och om ett branschavtal, som i detta fall inte var explicit avtalat, skulle anses haft rättsverkan.
Och HD biföll att hovrättens dom var korrekt, genom att de bedömde detta handelsbruk var att anse ha rättsverkan.
Domstolen kan rättsligt kvalificera branschpraxis som handelsbruk
eller annan sedvänja, som i sin tur kan utgöra avtalsinnehåll på grund av
utfyllnad (jfr 3 § köplagen och artikel 9 CISG1). Branschpraxis kan även få
betydelse vid tolkning av avtal och lagregler, t.ex. när en regel hänvisar till
god affärssed (jfr 31 § köplagen). Någon gång kan branschpraxis ges
betydelse också som handelsbruk som har tredjemansverkningar (jfr
”Speditörpanten” NJA 2022 s. 574)
https://www.domstol.se/globalassets...tolen/avgoranden/2024/t-5269-23-delbeslut.pdf
Domstolar har i uppgift att även behandla sedvänja, branschstandard och handelsbruk, dvs sånt som inte återfinns i lagtext, och har det generella namnet "Sedvanerätt", dvs rättsinstrument som inte finns i nedtecknad lag, utan är "lagar" som finns för "att så här gör vi, och har alltid gjort".
Det skulle nämligen bli rätt knöligt ifall vi var tvungen att skapa lagtext för precis allt.
T.ex. "Det är otillåtet att pissa på golvet mitt i en klädaffär".
Här har vi ett utslag från HD, och det enda de hade att avgöra var ifall anförd bevisning i form av sedvänja i branschen, och om ett branschavtal, som i detta fall inte var explicit avtalat, skulle anses haft rättsverkan.
Och HD biföll att hovrättens dom var korrekt, genom att de bedömde detta handelsbruk var att anse ha rättsverkan.
Domstolen kan rättsligt kvalificera branschpraxis som handelsbruk
eller annan sedvänja, som i sin tur kan utgöra avtalsinnehåll på grund av
utfyllnad (jfr 3 § köplagen och artikel 9 CISG1). Branschpraxis kan även få
betydelse vid tolkning av avtal och lagregler, t.ex. när en regel hänvisar till
god affärssed (jfr 31 § köplagen). Någon gång kan branschpraxis ges
betydelse också som handelsbruk som har tredjemansverkningar (jfr
”Speditörpanten” NJA 2022 s. 574)
https://www.domstol.se/globalassets...tolen/avgoranden/2024/t-5269-23-delbeslut.pdf
Jag ställer mig frågan om du insett att det du lyfter är huruvida något har avtalats (explicit eller genom handelsbruk/sedvänja) mellan två bestämda parter.
Jag antar du menar ditt argument går att överföra till allemansrätten? Men isåfall gäller denna endast mellan två bestämda parter. T.ex. Mikael L har rätt att till fots gena över gräsmattan på fastigheten x en gång i veckan. Detta är avtalat parterna emellan genom 90 års handelsbruk/sedvänja. Ungefär som ett oskrivet servitut.
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 23 245 inlägg
Jag tror att det är ytterst långsökt att försöka blanda in allmän sedvanerätt här (allemansrätten är förstås relevant) och därtill få det till att det gäller mellan ett par enskilda personer. Det finns en anledning till att det inte går att skapa ny hävd sen nya jordabalken infördes.
Så vi har en situation där TS antingen har ett servitut (vilket hon inte har), ett tyst medgivande (vilket dragits tillbaka) eller grannen orättfärdigt hägnat in mer än som är försvarbart som tomt (vilket är möjligt, men inte verkar sannolikt).
Att det skulle finnas ytterligare grunder för TS rätt att gå över marken ifråga känns långsökt. Man kan säkerligen hitta små obskyra exempel (som fiskelägen), men inget sådant har ju anförts, så det känns rätt mycket som att gripa efter halmstrån.
Så vi har en situation där TS antingen har ett servitut (vilket hon inte har), ett tyst medgivande (vilket dragits tillbaka) eller grannen orättfärdigt hägnat in mer än som är försvarbart som tomt (vilket är möjligt, men inte verkar sannolikt).
Att det skulle finnas ytterligare grunder för TS rätt att gå över marken ifråga känns långsökt. Man kan säkerligen hitta små obskyra exempel (som fiskelägen), men inget sådant har ju anförts, så det känns rätt mycket som att gripa efter halmstrån.
Jag menar egentligen bara att termen "sedvanerätt" inte är rätt att använda för ett enskilt fall som detta.M Maijckel skrev:
Sedvanerätt har betydelsen av ett allmänt hållet lagrum för en mängd olika situationer där det har etablerats en bred praxis över hur man brukar göra.
Det behöver inte vara lika över hela landet, det kan också vara lokala sedvanor.
Men det är inte namnet på ett icke skriftligt lagrum mellan två individer i ett unikt sammanhang.
Där är "hävd" mer passande
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 23 245 inlägg
Nej, jag menar bara att ditt försök att omtolka hävd till sedvana är fel.M Maijckel skrev:
