Allemansrätten och ridning, ny huvudregel?

[datja]

60 talet började snöskotern bli allt bättre och mer välfungerande massproduktion och den blev väl allt mer var mans egendom framförallt norr om dalälven och 1975 fanns det ca 11 000 snöskotrar som var regisrerade i sverige. dock fanns det ju modeller då som inte registrerades och det var inte riktigt lika noga som idag med registreringsskyltar om man kom bort lite från dom större orterna så det finns garanterat ett rätt stort mörkertal här med både sidoimport , modeller som inte gjordes lagliga för sverige osv osv

Oj, pappas skoter hade då inget registreringsnummer vad jag minns.

 

[polaris78]

Oj, pappas skoter hade då inget registreringsnummer vad jag minns.

Väldigt vanligt den tiden.

Familjen har haft fjällstuga i ett område där det från början var rätt få turister till att sen fullständig explodera.
Väldigt vanligt med oreggade snöskotrar ända upp till 90 talet då att se en polis var en chans på miljonen eller nåt sånt.

 

[martin.sveg]

Nej inte nödvändigtvis. De definieras ju i olika lagstiftning med olika syften. Tomt är ju ett legaldefinierat begrepp i bygglagstiftningen och reglerar ansvar/befogenheter som fastighetsägaren har medan hemfridszon är ett juridiskt koncept inom straffrätten.



Naturvårdsverket har ju ingen laglig rätt att definiera allemansrätten som lagstiftaren eller HD har. De kan bara föra resonemang kring den. Och ibland hamnar de rätt och ibland är de ute och resonerar i lagens utkanter. Tyvärr är det ju en myndighet som har en del aktivistiska medarbetare och det är ju tråkigt att se hur dessa underminerar förtroendet för myndigheten i offentligheten genom svag kommunikation. Det hade varit bättre om de i de grumliga fallen svarande: "Det finns inget svar på den frågan för det har inte prövats i HD." Eller: "Kom överens med markägaren."



Med "tomtmark" åsyftas ibland inte bara tomt utan även mark som är planerad att bebyggas och senare bli tomt. Det är ett äldre begrepp för dagens "kvartersmark", alltså ett detaljplanebegrepp. Men ibland används "tomtmark" när man syftar på tomt. Och i andra fall när man syftar på den mark som har avgjorts kunna utgöra tomt i en tomtplatsbestämning enligt miljöbalken. Så begrepp som helst ska undvikas tänker jag.

Det är ju faktiskt förbjudet att färdas över tomt, det är straffbart enligt 12 kap 4 § brottsbalken.

Jag stärks i min syn att allemansrätten i princip omfattar all färd över annans mark som inte är förbjuden i lag, för även HD:s dom i "Forsränningsfallet" har stöd i lag, t.ex. i 7 kap. 1 § miljöbalken: "Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den."

Domstolarna verkar också utgå från vad som faktiskt är förbjudet, och så tillåter de resten. Som att man får utnyttja allemansrätten kommersiellt. Det står inte stadfäst i någon lag, men det är inte förbjudet, så därmed är det tillåtet.

 

[martin.sveg]

Det låter som en utmaning…

Ok, låt oss se.

Vi verkar ändå vara överens om att det saknas positivt stöd i författning eller propositionstext som medger ridning på annans fastighet i avsaknad av överenskommelse.

Låt säga att markägarna i Älmestad-fallet installerar en grind ett tiotal meter från den tidigare bommen. Man installerar även skylt ”ridning förbjuden” på båda sidor av grinden.

Kommunen får in nytt klagomål, både för grind och skylt.

Handläggaren vid kommunen påbörjar nytt tillsynsärende. Till skillnad mot tidigare inkommer handlingar från markägarna med vändande post. Handlingarna består av två propositionstexter (färdsel till fots) samt mindre utredning som beskriver skador och olägenheter orsakade av ridning på fastigheten.

I ursprungligt tillsynsärende har handläggaren genom förbiseende missat dessa rättskällor, men denna gång blir de bilagor i ärendet från start.

Utredning om vilka skador som uppstår på grusvägen finns också med i handlingarna. Man beskriver vidare att vägen är smal och att ridning på denna innebär olägenhet eftersom trafikosäkra hästar utgör en blockerande effekt. Det händer att ryttare gör polismans tecken när man kommer med bilen, och en gång har en häst kastat av en ryttare pga. skramlande bilsläp. Man uppger även för handläggaren att grind och skylt enkelt kan passeras genom färdsel till fots, i enlighet med bifogad propositionstext.

Dessa rättskällor och omständigheter blir, om jag förstår dig rätt, inte seriöst beaktade eftersom det gäller miljömål med utgångspunkt Miljöbalken?

Jag tror ju vi kan vara överens att även miljömål faller under förvaltningslagens krav på korrekt handläggning (t.ex. legalitet och objektivitet) från första instans. Av prop. 2016/17:180 s. 148-149 följer att kraven är minst lika höga hos första instans som längre upp i kedjan för att undvika onödiga överklaganden.

När material enligt ovan tillförs akten redan från start blir det inte tal om enkla förbiseenden längre. Beslutet måste nu på medveten nivå åsidosätta rättskällor tyngre än MÖD’s praxis samt omständigheter som visar på skador och olägenheter. De enkla förbiseenden och brist på material som kännetecknade handläggning hos kommun och Länsstyrelse i första ärendet måste nu övergå till medvetna åsidosättanden.

Om jag förstår dig rätt borde beslutet från första ärendet ändå bestå?

Det finns en dom i Mark- och miljööverdomstolen (MÖD 2020:36, mål nr M 11429-18) som MÖD hänvisar till i Älmestadsfallet och som liknar det scenario som du målar upp, där det fanns både hinder och skylt som förbjöd ridning. Det gick att ta sig fram till fots. Mark- och miljööverdomstolen går tillbaka till 1952 års strandlag och hänvisar till proposition 1952:187 s. 101, vilket är två decennier före allemansrätten skrevs in i lag för första gången, då i naturvårdslagen. Det som gör att stängsel blir otillåtet och att allmänhetens framkomlighet inte får hindras ligger alltså före allemansrätten i tid och lag.

Med anledning av detta anser jag att det egentligen inte är allemansrätten som sådan som hindrar att du stänger av din väg, utan det är miljöbalken. Därför når du inte framgång, för det spelar ingen roll hur framkomligheten hindras (att till fots går bra), det är ändå otillåtet att hindra framkomligheten.

Markägarna framförde följande:

”Underinstanserna har felaktigt bedömt det som uppenbart att bommar, vajrar och grindar satts upp enbart för att utestänga allmänheten, trots att länsstyrelsen i sina tidigare beslut 1992 och 1999 har ansett att framkomligheten ändå är god till fots trots vajrarna. Syftet med vajrarna är att hindra ridhästar från att, när markerna är blöta, skada den produktiva skogsmarken och skogsvägens känsliga slityta av grus och dess vägkropp. Det föreligger ett massivt överutnyttjande av skogsbilvägen och skogsmarken av fortskaffningsmedel som inte är tillåtna där – motorfordon som inte omfattas av allemansrätten, cyklister med mountainbikes samt ridhästar i synnerhet i grupp. Vägkroppen är av enkel beskaffenhet och har lägre bärighet än vägar som är byggda för kontinuerlig motorfordonstrafik. Skogsbilvägen tål när det är blött i markerna varken enstaka ridhästar eller ridhästar i grupp.”

”Allemansrätten ska inte tolkas så vidsträckt avseende tillgänglighet för barnvagnar och rullstolar som underinstanserna gjort. Det utgör en utvidgning av allemansrätten som saknar stöd i gällande rätt att utan skada färdas till fots, med vilket att färdas med sedvanlig cykel och som ryttare på ridhäst i rättspraxis har ansetts jämförbart. Att även omfatta fortskaffningsmedel som fordrar större utrymme och svängrum för passage såsom barnvagnar och rullstolar skulle samtidigt möjliggöra passage för motorfordon som medför faktisk skada på marken och vägmarken när det är blött, vid tjällossning och vid färd med tunga olovliga färdmedel.”

Länsstyrelsen vidhöll att hindren skulle tas bort i sin helhet.

Mark- och miljööverdomstolen anförde följande domskäl:

”En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett område av betydelse för friluftslivet eller i närheten av ett sådant område att ordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att allmänheten ska kunna komma till mark inom ett sådant område som omfattas av allemansrätten (26 kap. 11 § första stycket miljöbalken). Är det uppenbart att ett stängsel endast är avsett att utestänga allmänheten från området, får föreläggande meddelas om att ta bort det. Vad som nu har sagts om stängsel ska tillämpas på motsvarande sätt när det gäller diken (26 kap. 11 § andra stycket miljöbalken). Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas (26 kap. 9 § andra stycket miljöbalken).

Mark- och miljööverdomstolen konstaterar inledningsvis att den aktuella skogsbilvägen och det intilliggande skogsområdet är av betydelse för friluftslivet och allemansrättsligt tillgängligt. Det är alltså fråga om ett sådant område där allmänheten har rätt att färdas och vistas fritt. Allemansrätten kan, utöver färd till fots, omfatta färd med bl.a. häst, cykel, barnvagn och rullstol. Avgörande för vad som kan tillåtas med stöd i allemansrätten är främst risken för skada på den aktuella marken. Färd med cykel, barnvagn och rullstol innebär i normalfallet inte större skaderisk än färd till fots, medan ridning kan innebära en större risk för markskada än färd till fots. I områden där det är möjligt att ta sig fram med t.ex. barnvagn eller rullstol kan alltså ett sådant nyttjande omfattas av allemansrätten. Ett föreläggande om borttagande av eller genombrott i stängsel för att möjliggöra passage för t.ex. rullstol och barnvagn skulle i och för sig samtidigt kunna möjliggöra sådan olovlig passage som stängslet är avsett att hindra. Detta medför dock inte att allemansrättens omfattning ska bedömas annorlunda. Frågan får i stället hanteras inom ramen för den proportionalitetsavvägning av de allmänna respektive enskilda intressena som ska ske enligt 26 kap. 9 § andra stycket miljöbalken.”

”Mark- och miljööverdomstolen anser att anordningarna med bommar, delar av rullcontainrar och vajrar kan hindra tillgängligheten till skogsbilvägen och att de därmed är att jämställa med stängsel enligt 26 kap. 11 § miljöbalken. Anordningarna är möjliga att passera till fots för den del av allmänheten som har normal rörlighet och kan kliva över eller böja sig under vajrarna och bommarna. Det är också möjligt för sådana personer att passera hindren genom att gå in i skogen och gå runt dem. För en stor del av den allmänhet som kan omfattas av allemansrätten och vill använda skogsbilvägen – däribland cyklister, rullstolsburna, barnvagnsförare och ryttare – utgör anordningarna dock sådana hinder att de antingen endast med betydande svårighet kan passera eller helt utestängs från området. Detta gäller även vid hinder 2 och 4, trots de långsmala genomgångar som uppförts. Det står alltså klart att det finns behov av ett sådant föreläggande som avses i 26 kap. 11 § miljöbalken.

Frågan är om det är uppenbart att vart och ett av hinder 2–5 enbart är avsedda att utestänga allmänheten från området. Bestämmelserna i 26 kap. 11 § miljöbalken härrör från 1952 års strandlag, där det vid uppenbart utestängande av allmänheten infördes möjlighet att förelägga om borttagande av stängsel. Departementschefen uttalade i förarbetena till den lagen att ”Om det framstår såsom uppenbart, att detta stängsel icke fyller något som helst legitimt behov, synas mig övervägande skäl tala för en sådan skärpning av utredningens förslag, att det blir möjligt att borttaga stängslet.” (se prop. 1952:187 s. 101). I praxis har bl.a. att hålla inne betesdjur, att hålla ute vildsvin eller annans kor, att markera fastighetsgräns samt att skydda skogsplantering ansetts vara legitima skäl att hålla stängsel. Markägarna har uppgett att syftet med anordningarna är att skydda deras produktiva skogsmark och enskilda skogsbilväg genom att hindra motorfordon, cyklister med mountainbikes samt ridhästar från att orsaka skada i området.

Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att allemansrätten är begränsad på det sättet att nyttjande av annans mark inte får ske så att det medför nämnvärd skada eller olägenhet för fastighetsägaren eller annan rättsinnehavare. Skulle ett kollektivt nyttjande av annans mark, där var och en i och för sig håller sig inom ramen för allemansrätten, innebära påtaglig skada eller olägenhet kan det medföra att allemansrätten inte längre får utnyttjas på det sättet (se rättsfallet NJA 1996 s. 495). Detta innebär samtidigt en inskränkning av fastighetsägarens äganderätt genom att denne utan rätt till ersättning måste tåla att andra uppehåller sig på och i viss utsträckning nyttjar fastigheten på ett sätt som kan innebära viss olägenhet för fastighetsägaren eller viss ekonomisk skada, såsom förslitning av mark. Mot bakgrund av vad som framkommit genom utredningen i målet, däribland synen, anser Mark- och miljööverdomstolen att det inte finns anledning att befara att ett borttagande av anordningarna skulle medföra att skogsbilvägen nyttjas av t.ex. ryttare eller cyklister på ett sätt som överstiger vad som ur allemansrättslig synpunkt kan tolereras.”

 

[Claes Sörmland]

Det är ju faktiskt förbjudet att färdas över tomt, det är straffbart enligt 12 kap 4 § brottsbalken.

Läs också lagkommentaren, den nyanserar vad man kan tro sig läsa i lagtexten:

"Ett tagande kan ske genom att någon åker, rider, går eller använder sig av annat färdmedel över ett område som inte är väg. Att ta väg över en tomt eller en plantering som kan skadas medför ett brott mot paragrafen. Om gärningsmannen däremot endast olovligen använder annans väg kan det vara fråga om egenmäktigt förfarande 8 kap. 8 § eller om vägen går över annans tomt kan det bli fråga om hemfridsbrott 4 kap. 6 §. En tillfällig genväg över annans mark kan även utgöra skadegörelse enligt 12 kap. 1 § alternativt om denna genvägen blir permanent kan det bli fråga om egenmäktigt förfarande 8 kap. 8 § eller självtäkt enligt 8 kap. 9 §."

Domstolarna verkar också utgå från vad som faktiskt är förbjudet, och så tillåter de resten. Som att man får utnyttja allemansrätten kommersiellt. Det står inte stadfäst i någon lag, men det är inte förbjudet, så därmed är det tillåtet.

Klart inte domstol kan fälla någon för något som inte är förbjudet i lag. Hur skulle det gå till?

 

[martin.sveg]

Läs också lagkommentaren, den nyanserar vad man kan tro sig läsa i lagtexten:

"Ett tagande kan ske genom att någon åker, rider, går eller använder sig av annat färdmedel över ett område som inte är väg. Att ta väg över en tomt eller en plantering som kan skadas medför ett brott mot paragrafen. Om gärningsmannen däremot endast olovligen använder annans väg kan det vara fråga om egenmäktigt förfarande 8 kap. 8 § eller om vägen går över annans tomt kan det bli fråga om hemfridsbrott 4 kap. 6 §. En tillfällig genväg över annans mark kan även utgöra skadegörelse enligt 12 kap. 1 § alternativt om denna genvägen blir permanent kan det bli fråga om egenmäktigt förfarande 8 kap. 8 § eller självtäkt enligt 8 kap. 9 §."


Klart inte domstol kan fälla någon för något som inte är förbjudet i lag. Hur skulle det gå till?

Precis, så därför tror jag det blir svårt att finna stöd för att förbjuda ridning med hänvisning till allemansrätten när det inte finns sådant lagstöd, så länge man inte gör alltför stor påverkan och skada och så länge man inte bryter mot någon lag.

 

[Maijckel]

Det finns en dom i Mark- och miljööverdomstolen (MÖD 2020:36, mål nr M 11429-18) som MÖD hänvisar till i Älmestadsfallet och som liknar det scenario som du målar upp, där det fanns både hinder och skylt som förbjöd ridning. Det gick att ta sig fram till fots. Mark- och miljööverdomstolen går tillbaka till 1952 års strandlag och hänvisar till proposition 1952:187 s. 101, vilket är två decennier före allemansrätten skrevs in i lag för första gången, då i naturvårdslagen. Det som gör att stängsel blir otillåtet och att allmänhetens framkomlighet inte får hindras ligger alltså före allemansrätten i tid och lag.

Med anledning av detta anser jag att det egentligen inte är allemansrätten som sådan som hindrar att du stänger av din väg, utan det är miljöbalken. Därför når du inte framgång, för det spelar ingen roll hur framkomligheten hindras (att till fots går bra), det är ändå otillåtet att hindra framkomligheten.

Markägarna framförde följande:

”Underinstanserna har felaktigt bedömt det som uppenbart att bommar, vajrar och grindar satts upp enbart för att utestänga allmänheten, trots att länsstyrelsen i sina tidigare beslut 1992 och 1999 har ansett att framkomligheten ändå är god till fots trots vajrarna. Syftet med vajrarna är att hindra ridhästar från att, när markerna är blöta, skada den produktiva skogsmarken och skogsvägens känsliga slityta av grus och dess vägkropp. Det föreligger ett massivt överutnyttjande av skogsbilvägen och skogsmarken av fortskaffningsmedel som inte är tillåtna där – motorfordon som inte omfattas av allemansrätten, cyklister med mountainbikes samt ridhästar i synnerhet i grupp. Vägkroppen är av enkel beskaffenhet och har lägre bärighet än vägar som är byggda för kontinuerlig motorfordonstrafik. Skogsbilvägen tål när det är blött i markerna varken enstaka ridhästar eller ridhästar i grupp.”

”Allemansrätten ska inte tolkas så vidsträckt avseende tillgänglighet för barnvagnar och rullstolar som underinstanserna gjort. Det utgör en utvidgning av allemansrätten som saknar stöd i gällande rätt att utan skada färdas till fots, med vilket att färdas med sedvanlig cykel och som ryttare på ridhäst i rättspraxis har ansetts jämförbart. Att även omfatta fortskaffningsmedel som fordrar större utrymme och svängrum för passage såsom barnvagnar och rullstolar skulle samtidigt möjliggöra passage för motorfordon som medför faktisk skada på marken och vägmarken när det är blött, vid tjällossning och vid färd med tunga olovliga färdmedel.”

Länsstyrelsen vidhöll att hindren skulle tas bort i sin helhet.

Mark- och miljööverdomstolen anförde följande domskäl:

”En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett område av betydelse för friluftslivet eller i närheten av ett sådant område att ordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att allmänheten ska kunna komma till mark inom ett sådant område som omfattas av allemansrätten (26 kap. 11 § första stycket miljöbalken). Är det uppenbart att ett stängsel endast är avsett att utestänga allmänheten från området, får föreläggande meddelas om att ta bort det. Vad som nu har sagts om stängsel ska tillämpas på motsvarande sätt när det gäller diken (26 kap. 11 § andra stycket miljöbalken). Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas (26 kap. 9 § andra stycket miljöbalken).

Mark- och miljööverdomstolen konstaterar inledningsvis att den aktuella skogsbilvägen och det intilliggande skogsområdet är av betydelse för friluftslivet och allemansrättsligt tillgängligt. Det är alltså fråga om ett sådant område där allmänheten har rätt att färdas och vistas fritt. Allemansrätten kan, utöver färd till fots, omfatta färd med bl.a. häst, cykel, barnvagn och rullstol. Avgörande för vad som kan tillåtas med stöd i allemansrätten är främst risken för skada på den aktuella marken. Färd med cykel, barnvagn och rullstol innebär i normalfallet inte större skaderisk än färd till fots, medan ridning kan innebära en större risk för markskada än färd till fots. I områden där det är möjligt att ta sig fram med t.ex. barnvagn eller rullstol kan alltså ett sådant nyttjande omfattas av allemansrätten. Ett föreläggande om borttagande av eller genombrott i stängsel för att möjliggöra passage för t.ex. rullstol och barnvagn skulle i och för sig samtidigt kunna möjliggöra sådan olovlig passage som stängslet är avsett att hindra. Detta medför dock inte att allemansrättens omfattning ska bedömas annorlunda. Frågan får i stället hanteras inom ramen för den proportionalitetsavvägning av de allmänna respektive enskilda intressena som ska ske enligt 26 kap. 9 § andra stycket miljöbalken.”

”Mark- och miljööverdomstolen anser att anordningarna med bommar, delar av rullcontainrar och vajrar kan hindra tillgängligheten till skogsbilvägen och att de därmed är att jämställa med stängsel enligt 26 kap. 11 § miljöbalken. Anordningarna är möjliga att passera till fots för den del av allmänheten som har normal rörlighet och kan kliva över eller böja sig under vajrarna och bommarna. Det är också möjligt för sådana personer att passera hindren genom att gå in i skogen och gå runt dem. För en stor del av den allmänhet som kan omfattas av allemansrätten och vill använda skogsbilvägen – däribland cyklister, rullstolsburna, barnvagnsförare och ryttare – utgör anordningarna dock sådana hinder att de antingen endast med betydande svårighet kan passera eller helt utestängs från området. Detta gäller även vid hinder 2 och 4, trots de långsmala genomgångar som uppförts. Det står alltså klart att det finns behov av ett sådant föreläggande som avses i 26 kap. 11 § miljöbalken.

Frågan är om det är uppenbart att vart och ett av hinder 2–5 enbart är avsedda att utestänga allmänheten från området. Bestämmelserna i 26 kap. 11 § miljöbalken härrör från 1952 års strandlag, där det vid uppenbart utestängande av allmänheten infördes möjlighet att förelägga om borttagande av stängsel. Departementschefen uttalade i förarbetena till den lagen att ”Om det framstår såsom uppenbart, att detta stängsel icke fyller något som helst legitimt behov, synas mig övervägande skäl tala för en sådan skärpning av utredningens förslag, att det blir möjligt att borttaga stängslet.” (se prop. 1952:187 s. 101). I praxis har bl.a. att hålla inne betesdjur, att hålla ute vildsvin eller annans kor, att markera fastighetsgräns samt att skydda skogsplantering ansetts vara legitima skäl att hålla stängsel. Markägarna har uppgett att syftet med anordningarna är att skydda deras produktiva skogsmark och enskilda skogsbilväg genom att hindra motorfordon, cyklister med mountainbikes samt ridhästar från att orsaka skada i området.

Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att allemansrätten är begränsad på det sättet att nyttjande av annans mark inte får ske så att det medför nämnvärd skada eller olägenhet för fastighetsägaren eller annan rättsinnehavare. Skulle ett kollektivt nyttjande av annans mark, där var och en i och för sig håller sig inom ramen för allemansrätten, innebära påtaglig skada eller olägenhet kan det medföra att allemansrätten inte längre får utnyttjas på det sättet (se rättsfallet NJA 1996 s. 495). Detta innebär samtidigt en inskränkning av fastighetsägarens äganderätt genom att denne utan rätt till ersättning måste tåla att andra uppehåller sig på och i viss utsträckning nyttjar fastigheten på ett sätt som kan innebära viss olägenhet för fastighetsägaren eller viss ekonomisk skada, såsom förslitning av mark. Mot bakgrund av vad som framkommit genom utredningen i målet, däribland synen, anser Mark- och miljööverdomstolen att det inte finns anledning att befara att ett borttagande av anordningarna skulle medföra att skogsbilvägen nyttjas av t.ex. ryttare eller cyklister på ett sätt som överstiger vad som ur allemansrättslig synpunkt kan tolereras.”

Du har ju gett uttryck för att det skulle finnas någon typ av ”gräddfils-regler” som gäller miljömål hos mark- och miljödomstolarna. Den dom du hänvisar till är ett exempel på detta.

I domen hämtar MÖD yttrande från Naturvårdsverket och verket redovisar sin åsikt. Denna åsikt är att ridning kan ingå i allemansrätten.

Någon vid Naturvårdsverket har en åsikt, och MÖD använder detta som underlag i sin dom.

Det är precis detta jag menar med praxis konstruerad av MÖD/Naturvårdsverket.

En åsikt från Naturvårdsverket är emellertid ingen rättskälla, vilket ju en propositionstext är.

Vid tidpunkten för MÖD’s dom i detta ärende fanns två existerande rättskällor som förklarar att allemansrätten gäller färdsel till fots. (prop 1993/94:117 s. 18-19 samt prop 1974:166 s. 91)

Som du tidigare varit inne på ska ju MÖD självmant beakta dessa rättskällor. Men det gjorde man inte. Om MÖD struntade i dessa rättskällor genom medvetet åsidosättande eller oaktsam underlåtenhet är idag ointressant, eftersom tidsgräns för att begära resning passerat sedan länge och tidsgräns för anklagelse om tjänstefel även den passerat.

I sak hade emellertid stängselgenombrott inte gått att genomföra här om MÖD övervägt vad som framgår i ovan nämnda rättskällor. Domen var alltså ett resultat av de ”gräddfils-regler” som verkar gå att använda i miljömål.

Så i denna del har du väl rätt - det finns en dom från MÖD som säger att ridning skulle kunna ingå i allemansrätten.

Det jag inte förstår är vilken form av magisk rättskällehierarki man måste använda för att komma till denna slutsats? Eller är det så att medvetna åsidosättanden av rättskällor är okej när det kommer till miljömål?

 

[Maijckel]

Klart inte domstol kan fälla någon för något som inte är förbjudet i lag. Hur skulle det gå till?

svårt att finna stöd för att förbjuda ridning med hänvisning till allemansrätten när det inte finns sådant lagstöd,

Hur gick den här diskussionen till?

@Claes Sörmland diskuterar straffrätt och @martin.sveg drar en civilrättslig slutsats?

Det är ungefär som att be Lantmäteriet om officialservitut för avloppsanläggning på grannens mark eftersom det ju inte går att hamna i fängelse för att ha sin avloppsanläggning på grannfastigheten.

 

[Claes Sörmland]

Samtidigt är det ju straffrätten som främst begränsar allemansrätten i praktiken. Om en förbipasserande inte kan straffas för passagen finns ju inte mycket att göra för markägaren. Ja markägaren kan ju naturligtvis ta till brösttoner och försöka tillrättavisa den förbipasserande, men det är ju mer dominansbeteendets psykologi än juridik.

En annan situation uppstår när det finns grannrättsliga förhållanden och återkommande förbipassager, då kan ju även civilrätten spela roll. T ex att den ridande grannen hindras att fortsätta med det av rättsapparaten om det skadar marken.

(Tråden påminner om politiskt aktuella diskussionen om ett påstått fotoförbud kring skolor. Ett hittepå som många tydligen tror finns. Mårten Schultz redde ut det i SvD efter en kavalkad av skribenter på X hade gått vilse i frågan: https://www.svd.se/a/XjPKvr/sverigedemokraten-rashid-farivar-polisanmald )

 

[Weimik]

Du har ju gett uttryck för att det skulle finnas någon typ av ”gräddfils-regler” som gäller miljömål hos mark- och miljödomstolarna. Den dom du hänvisar till är ett exempel på detta.

I domen hämtar MÖD yttrande från Naturvårdsverket och verket redovisar sin åsikt. Denna åsikt är att ridning kan ingå i allemansrätten.

Någon vid Naturvårdsverket har en åsikt, och MÖD använder detta som underlag i sin dom.

Det är precis detta jag menar med praxis konstruerad av MÖD/Naturvårdsverket.

En åsikt från Naturvårdsverket är emellertid ingen rättskälla, vilket ju en propositionstext är.

Vid tidpunkten för MÖD’s dom i detta ärende fanns två existerande rättskällor som förklarar att allemansrätten gäller färdsel till fots. (prop 1993/94:117 s. 18-19 samt prop 1974:166 s. 91)

Som du tidigare varit inne på ska ju MÖD självmant beakta dessa rättskällor. Men det gjorde man inte. Om MÖD struntade i dessa rättskällor genom medvetet åsidosättande eller oaktsam underlåtenhet är idag ointressant, eftersom tidsgräns för att begära resning passerat sedan länge och tidsgräns för anklagelse om tjänstefel även den passerat.

I sak hade emellertid stängselgenombrott inte gått att genomföra här om MÖD övervägt vad som framgår i ovan nämnda rättskällor. Domen var alltså ett resultat av de ”gräddfils-regler” som verkar gå att använda i miljömål.

Så i denna del har du väl rätt - det finns en dom från MÖD som säger att ridning skulle kunna ingå i allemansrätten.

Det jag inte förstår är vilken form av magisk rättskällehierarki man måste använda för att komma till denna slutsats? Eller är det så att medvetna åsidosättanden av rättskällor är okej när det kommer till miljömål?

Rent generellt så tror jag att du drar sidokommentarer i propositioner och domslut alldeles för långt. Om propositioner eller domslutet kommenterar något som själva propositionen eller domslutet direkt behandlar är det naturligtvis relevant, men när det är något som bara nämns i förbifarten, i en sidokommentar, saknar det egentlig relevans för rättslig vägledning.

Fallet om meteoriten har till exempel ingenting med hästar att göra så när du drar slutsatser om att HD:s dom påverkar huruvida ridning inom allemansrätten är tillåtet eller ej känns det inte helt relevant för mig. Det finns andra domar som gäller ridning specifikt och de blir så klart mer relevanta.

 

[Maijckel]

Rent generellt så tror jag att du drar sidokommentarer i propositioner och domslut alldeles för långt. Om propositioner eller domslutet kommenterar något som själva propositionen eller domslutet direkt behandlar är det naturligtvis relevant, men när det är något som bara nämns i förbifarten, i en sidokommentar, saknar det egentlig relevans för rättslig vägledning.

Fallet om meteoriten har till exempel ingenting med hästar att göra så när du drar slutsatser om att HD:s dom påverkar huruvida ridning inom allemansrätten är tillåtet eller ej känns det inte helt relevant för mig. Det finns andra domar som gäller ridning specifikt och de blir så klart mer relevanta.

Med facit i hand var det givetvis mindre nödvändigt att hänvisa till fallet om meteoriten. Den tyngsta rättskällan är ju faktiskt den som @martin.sveg tillförde tråden, nämligen propositionstexten som skrevs i samband med allemansrättens införande i grundlagen.

Där står enligt följande:

"Det skydd som den enskildes egendom genom den föreslagna bestämmelsen tillförsäkras får inte utgöra något hinder mot att allmänheten utnyttjar naturen enligt vad som följer av den på sedvanerätt grundade allemansrätten.

Uttrycket allemansrätt förekommer redan i naturvårdslagen men är inte definierat i någon författning. Allemansrätten får sitt innehåll främst genom motsatsvisa tolkningar av vissa straffstadganden. Den kan nu sägas innebära att det är tillåtet för var och en att ta sig fram till fots över annans mark med undantag för tomtmark som ligger intill någons bostad.

Det är vidare tillåtet att tillfälligt uppehålla sig på samma mark och att där t.ex. slå upp ett tält för någon enstaka natt. Vidare har var och en rätt att på annans mark plocka bär och svamp, liksom nedfallna grenar och kvistar. Även rätten för var och en att fiska med handredskap på vissa enskilda vatten har beskrivits som en rättighet av i huvudsaklig allemansrättslig natur.

Allemansrätten kan ur markägarens perspektiv sägas innebära en inskränkning i hans äganderätt till fastigheten utan att han har rätt till någon ersättning för den. Regeringen delar därför kommitténs uppfattning att det i bestämmelsen bör göras ett uttryckligt förbehåll för allemansrätten. Den omständigheten att allemansrätten inte är direkt definierad i författning och att vissa därför kan ha en vag uppfattning om dess innebörd utgör enligt vår mening inget hinder mot att här ta in ett förbehåll för allemansrätten. På detta sätt ges också allemansrätten en grundlagsförankring.

Avsikten är dock inte att ge allemansrätten en för all framtid bestämd innebörd och därigenom låsa den till just den rörelsefrihet i naturen som i dag får anses ha sitt stöd i denna. Mot bakgrund härav och då allemansrättens gränser kan anses föränderliga är det, som vissa remissinstanser önskar, inte heller lämpligt att i detta sammanhang ange något om hänsyns- och ansvarstagande eller föreskriva begränsningar i allemansrätten.

Det bör emellertid för tydlighetens skull anmärkas att syftet med förbehållet för allemansrätten inte är att ge en längre gående rätt att nyttja naturen än enligt nu accepterade former."



Det är alltså tillåtet att ta sig fram till fots, och någon längre gående rätt än så ställs inte i utsikt.

 

[Weimik]

Med facit i hand var det givetvis mindre nödvändigt att hänvisa till fallet om meteoriten. Den tyngsta rättskällan är ju faktiskt den som @martin.sveg tillförde tråden, nämligen propositionstexten som skrevs i samband med allemansrättens införande i grundlagen.

Där står enligt följande:

"Det skydd som den enskildes egendom genom den föreslagna bestämmelsen tillförsäkras får inte utgöra något hinder mot att allmänheten utnyttjar naturen enligt vad som följer av den på sedvanerätt grundade allemansrätten.

Uttrycket allemansrätt förekommer redan i naturvårdslagen men är inte definierat i någon författning. Allemansrätten får sitt innehåll främst genom motsatsvisa tolkningar av vissa straffstadganden. Den kan nu sägas innebära att det är tillåtet för var och en att ta sig fram till fots över annans mark med undantag för tomtmark som ligger intill någons bostad.

Det är vidare tillåtet att tillfälligt uppehålla sig på samma mark och att där t.ex. slå upp ett tält för någon enstaka natt. Vidare har var och en rätt att på annans mark plocka bär och svamp, liksom nedfallna grenar och kvistar. Även rätten för var och en att fiska med handredskap på vissa enskilda vatten har beskrivits som en rättighet av i huvudsaklig allemansrättslig natur.

Allemansrätten kan ur markägarens perspektiv sägas innebära en inskränkning i hans äganderätt till fastigheten utan att han har rätt till någon ersättning för den. Regeringen delar därför kommitténs uppfattning att det i bestämmelsen bör göras ett uttryckligt förbehåll för allemansrätten. Den omständigheten att allemansrätten inte är direkt definierad i författning och att vissa därför kan ha en vag uppfattning om dess innebörd utgör enligt vår mening inget hinder mot att här ta in ett förbehåll för allemansrätten. På detta sätt ges också allemansrätten en grundlagsförankring.

Avsikten är dock inte att ge allemansrätten en för all framtid bestämd innebörd och därigenom låsa den till just den rörelsefrihet i naturen som i dag får anses ha sitt stöd i denna. Mot bakgrund härav och då allemansrättens gränser kan anses föränderliga är det, som vissa remissinstanser önskar, inte heller lämpligt att i detta sammanhang ange något om hänsyns- och ansvarstagande eller föreskriva begränsningar i allemansrätten.

Det bör emellertid för tydlighetens skull anmärkas att syftet med förbehållet för allemansrätten inte är att ge en längre gående rätt att nyttja naturen än enligt nu accepterade former."



Det är alltså tillåtet att ta sig fram till fots, och någon längre gående rätt än så ställs inte i utsikt.

Nej, när det står ”nu accepterade former” syftar det till vad som är allmänt accepterade former. Propositionen är ju tydlig med att den i sig inte utger sig för att precist definiera vad som är nu accepterade former. Det kan man se på meningen ”Även rätten för var och en att fiska med handredskap på vissa enskilda vatten har beskrivits som en rättighet av i huvudsaklig allemansrättslig natur.” Där det blir tydligt att man beskriver vad som eventuellt kan anses gälla snarare än att man ger sig på ett försök att definiera vad som gäller.

Om man går på din linje skulle allemansrätten helt och hållet vara definierad i dessa tre meningar:

Det är tillåtet för var och en att ta sig fram till fots över annans mark med undantag för tomtmark som ligger intill någons bostad. Det är vidare tillåtet att tillfälligt uppehålla sig på samma mark och att där t.ex. slå upp ett tält för någon enstaka natt. Vidare har var och en rätt att på annans mark plocka bär och svamp, liksom nedfallna grenar och kvistar.

Riktigt så enkelt är det så klart inte.

 

[Maijckel]

Nej, när det står ”nu accepterade former” syftar det till vad som är allmänt accepterade former. Propositionen är ju tydlig med att den i sig inte utger sig för att precist definiera vad som är nu accepterade former. Det kan man se på meningen ”Även rätten för var och en att fiska med handredskap på vissa enskilda vatten har beskrivits som en rättighet av i huvudsaklig allemansrättslig natur.” Där det blir tydligt att man beskriver vad som eventuellt kan anses gälla snarare än att man ger sig på ett försök att definiera vad som gäller.

Om man går på din linje skulle allemansrätten helt och hållet vara definierad i dessa tre meningar:

Det är tillåtet för var och en att ta sig fram till fots över annans mark med undantag för tomtmark som ligger intill någons bostad. Det är vidare tillåtet att tillfälligt uppehålla sig på samma mark och att där t.ex. slå upp ett tält för någon enstaka natt. Vidare har var och en rätt att på annans mark plocka bär och svamp, liksom nedfallna grenar och kvistar.

Riktigt så enkelt är det så klart inte.

Arbetar man vid myndighet eller domstol och sysslar med myndighetsutövning är det så enkelt idag. Du får inte lägga belastningar på annans fastighet som kan orsaka olägenhet eller ekonomisk skada utan tydligt stöd i propositionstext när författningsstöd saknas.

Det framgår exempelvis av 5§ förvaltningslagen, och gör man annorlunda innebär det åsidosättande av vad som gäller för uppgiften.

 

[Maijckel]

Samtidigt är det ju straffrätten som främst begränsar allemansrätten i praktiken.

Efter en stunds funderande är jag väl beredd att hålla med dig här. Med tillägget att det då handlar om den straffrätt som framgår av tjänstefelsbestämmelsen i 20 kap. 1 § Brottsbalken.

 

[Nötegårdsgubben]

En åsikt från Naturvårdsverket är emellertid ingen rättskälla, vilket ju en propositionstext är.

Det beror lite på hur åsikten är formulerad, och av vem. Naturvårdsverket har minst en skrift (kanske har/har de haft flera) baserad på akademiska resonemang. Denna, eller i alla fall akademikernas i fråga underliggande texter, kan betraktas som doktrin, vilket absolut är en rättskälla. En av de svagare förvisso, men på områden där lag, förarbeten och praxis inte tillräckligt ringar in en fråga hänvisas det flitigt till doktrin i domskäl.

Så även om förarbeten är en tyngre rättskälla så förtar det inte faktumet att doktrin också är en rättskälla i svensk tradition.

Det jag inte förstår är vilken form av magisk rättskällehierarki man måste använda för att komma till denna slutsats?

Den svenska rättskälleläran är allt annat än magisk. Den erkänner i mer eller mindre fallande ordning: lag, förarbeten, praxis, doktrin och handelsbruk. Att du inte håller med om en tolkning i doktrinen gör den inte definitionsmässigt felaktig; en akademikers tolkning väger helt enkelt tyngre än din. Därmed inte sagt att doktrinen har eller skapar rätt, det händer nu och då att HD kommer till en annan slutsats än nog så många rättskunniga gjort före dem. Men det är väldigt ovanligt.

Så tills HD tydligt sagt något annat lär e contrario-tolkningen att allemansrätten omfattar en bredd av färdsätt som inte uttryckligen är förbjudna så länge de inte uppenbart skadar kvarstå – oavsett vad du tycker om hästar.