Skånelängans arkitektur

Vad är definitionen av en skånelänga och hur kommer det sig att den ser ut som den gör? Om detta tvistar de lärda, här går vi igenom ursprung, influenser och typiska kännetecken.

Många av karaktärsdragen för skånelängan har sitt ursprung i begynnelsen av vår tideräkning. Detta vet vi tack vare fynd i form av husrester på olika platser i Skåne som visar att kunskap om den här typen av byggnadskonstruktion har funnits i trakten sedan järnåldern.

Typiska kännetecken för dessa längor såsom husens avlånga form, korsvirke och halmtak bidrar alla till en särskild estetik som många av nutidens människor älskar för just sitt utseende. Men anledningen till att husen ser ut som de gör har helt andra förklaringar än att människor började bygga hus på det här viset för att det skulle se vackert ut. Skånelängan är snarare ett kulturarv som minner om våra förfäders levnadsvillkor och materialtillgångar.

De äldsta fynden från hus som liknar skånelängor har 6-7 meters bredd, ofta minst dubbelt så långa med en bostadsdel och en ladugårdsdel. De byggdes av stolpar som var satta direkt i marken, med naturligt vuxna klykor upptill för åsar och trädgrenar som bar upp halmtaket. Väggar byggde man av lera på flätade kvistar och halm eller trä och torv. Mitt i bostadsdelen på det stampade jordgolvet innanför en ring av stenar fanns en öppen härd för ljus och värme. Röken fann sin väg ut ur huset genom ett hål i taket eller delvis öppna gavlar och längs väggarna runtom fanns bänkar att sitta på.

Vikingarnas resor i Europa under folkvandringstiden omkring år 500 efter vår tid lär ha fört med sig inspiration för utveckling av träbyggnadskonst. Den här tiden dominerades av knuttimrade hus i länder med mycket skog, medan platser med endast lövskog fick nöja sig med virke som inte gav samma längd och därför använde sig av skiftesverksteknik.

I Skåne dominerade skiftesverk fram tills dess att marken blev uppodlad under 1600- och 1700-talet. Bristen på virke och samtidig tillgång till bra lera gjorde att man vid den här tiden återgick till korsvirkestekniken just i Skåne, medan husen på platser i landet med god tillgång till virke fortsatte byggas med skiftesverk eller knuttimmer.

– Korsvirkestekniken och de långa husen var en direkt arvtagare till vikingatidens långhus, säger Tomas Stanislawski från Föreningen Skånska Gårdar.

Efter tillbakagången till korsvirke började man på 1700-talet mura skorstenar som gick ända upp över taknocken, vilket gjorde husen mindre sotiga och bättre lämpade för en ny form av interiör. Tack vare detta kunde husen göras vackrare invändigt vilket förde med sig att snickerier började målas, väggar förses med panel och stugorna pyntas.

Vad är då definitionen för en riktig skånelänga? Vissa skulle hävda att så gott som alla äkta skånelängor är byggda av den jordbrukande befolkningen i byarna på landsbygden ungefär fram till 1850, att vissa drag finns kvar i senare bebyggelse med typisk skånsk karaktär men utan skånelängans alla kännetecken. Andra skulle säga att definitionen är lite mer komplex och sträcker sig längre än så.

– Även hus med annan byggteknik exempelvis murat med bränt tegel som var vanligt från 1880-talet och framåt eller moderna konstruktioner i lösvirke, lätta stenmaterial etcetera kan också vara skånelängor så länge de har samma proportioner som de äldre, säger Tomas Stanislawski.

Kännetecken

Med reservation för att det finns lite olika tolkningar om vad som krävs av ett hus för att betraktas som en äkta skånelänga väljer vi just här att fokusera på arkitekturen som kännetecknar längornas byggnadskonstruktion från återgången till korsvirke under 1700-talet fram till omkring år 1850.

Byggnadsmaterialet till skånelängorna togs från samma plats som husen har byggts på som gör att det förekommer en naturlig variation mellan just material men även teknik. Eftersom förutsättningarna i form av såväl material och ekonomi som tradition och sociala förhållanden har varit olika på olika platser ser alltså inte längorna likadana ut, varken i hela Skåne eller på andra platser som skånelängan förekommer. Exempelvis byggdes husen med kortare avstånd mellan trästolparna ju mer virke som fanns tillgängligt.

Grunden förekommer i två varianter varav den ena som även är den äldsta innebär att huset läggs på en torr sandjord, buren av stenraden under syllen. Sandjorden sträcker sig hela vägen upp till golvet vilket gör att grunden är helt tät utan luftning utifrån. Eftersom detta medför att fukten från marken under huset måste vandra upp genom golvet förutsätter den här lösningen ett golvmaterial som tillåter just fuktvandring. En annan variant är torpargrund, där golvet är upplyft från marken med såväl luft som isolering under golvet.

Stommen placeras på syllen som alltså vilar på grundens stenrad. Metoden för lastupptagning är i princip den samma för korsvirkesväggen som för dagens träregelstomme. I uppbyggnaden av en korsvirkesstomme läggs syllen i form av en skarvad bjälke längs husets väggsidor på grunden. Grova hörnstolpar är huggna på ett sätt som gör att de kan tappas in i syllen. På samma sätt gjorde man med övriga vertikala stolpar, vars mellanrum avgjordes av tillgången på virke. Mellan dessa placerades sedan horisontala reglar som stabiliserade sidleds. Det är även vanligt med en snedsträva fäst i hörnstolpens övre del och diagonalt ner till nästa stolpe som bidrar till ytterligare stabilitet. Man placerade sedan en så kallad leid på stolparna för att underlätta och fördela lasten från taket.

Golvet är enkelt och består inte sällan av bjälkar som lagts direkt på markunderlaget utan fästning i stommen. Ovanpå fäste man sedan grova golvbräder i bjälkarna som lätt kunde bytas i händelse av att exempelvis någon bräda skulle utsättas för röta.

Korsvirkesväggar användes i så gott som alla längor byggda före 1850. Detta virke var dock inte alltid synligt eftersom man ville skydda mot väder och vind genom att även kalka eller rödfärga träpartierna. Man började senare även klä husen i panel. Utöver korsvirke användes ofta även jordväggar, sten, skiftesverk och tegel i byggnadskonstruktionen. Väggar uppbyggda av lerkline gjordes så släta och raka som möjligt för att sedan kalkas även på insidan.

Taket byggdes med minst 45 graders lutning för att vattnet lätt skulle kunna rinna av. Ofta hade man en takvinkel på 48 grader med det gyllene snittets proportion 3:2 mellan tak och vägg. Dessa mått gör taket 1,5 gånger högre än den synliga delen av väggen vilket är ett karaktäristiskt drag som är ganska typiskt för just skånelängor. En av de äldsta konstruktionerna är att taket är lagt på åsar som löper från gavel till gavel längs hela huset, på dessa läggs sedan ett smalare timmer som kallas rafter och allra sist yttertaket. Materialvalet är även här beroende av vad som var lättast att få tag på, varför det förekommer variationer beroende på vilken trakt huset är byggt i. Vanligt och billigt var halmen som både har låg inte så krävande vikt och bra isoleringsegenskaper. Senare byggnationer ersattes inte sällan med material som papp och eternit. Även tegel- och plåttak förekommer på skånska längor.

Storlek. Huset byggdes vanligen med en bredd på 4,8 - 6 meter. Det här beror på att längre takbjälkar sällan fanns att få tag på och större bredder krävde mellanväggar som stöd för bjälkarna. Det var minst två, ofta tre-fem gånger längre än bredden och korsvirkeskonstruktionen lämpade sig även väl för att bygga ut på längden vid behov, fack efter fack.

Planlösningen är väldigt karaktäristisk med rum som har husets hela bredd efter varandra i en lång rad. I stugan, på skånska även kallad ”stuan” finns traditionellt sett fönster på båda sidor av rummet.

Fönster. Glaset består av sand, kalk och soda som värmts upp till en flytande massa som bearbetats och låtits svalna. Vid glastillverkning förr i tiden blåstes en bit glasmassa upp till en stor cylinder som genom pendelrörelser växte i storlek. Därefter skar man bort ändarna på glaset med ett snitt längs med cylindern som gjorde att det mjuka glaset vecklade ut sig. Sedan skars glaset i standardstorlekar. Oregelbundna mönster och blåsor över ytan är karaktäristiskt för gamla fönster vars storlek i det här fallet bestämdes efter facken i timran och inte tvärtom. Till en början var glaspartierna som fanns att tillgå förhållandevis små och för att få dem större sammanfogades dessa med trälister som skapade spröjsade fönster.

Byggnader med ungefär samma konstruktion och historia som den skånska längan finns även i bland annat Halland, Blekinge och Danmark.

Källor:
"Skånelängor – att förstå och bevara ett kulturarv"
"En 200 år gammal skånelänga uppnår 2000-talets energikrav – hur är det möjligt?"
Föreningen Skånska Gårdar