När advokaten fick smaka på rödpennan

Som bordsdam hade jag begåvats med en kvinnlig professor, som så att säga hade föreläst färdigt inom sin fakultet. Efter vederbörlig presentation var det vanliga artiga meningsutbytet på väg att dra igång, men professorn frågade mig direkt vad en sådan ung man som jag sysslade med?

Här är att märka att "arbeta med", inte är likställt med att "syssla med", därför att "arbete" per definition innebär lönearbete, men "sysslan" kan lika gärna vara en oavlönad hobby, som man gör för nöjes skull. Jag svarade henne trygg i min nya titel, att jag var advokat.

Hon såg strängt på mig längs en rak näsrygg, och fällde kallt domen.

– Unge man; advokat det är man inte, det har man!

Nesligt yrkesmässigt jämställd med de serverande studenterna försökte jag ta mig upp ur bråddjupet. Det visade sig att hon faktiskt hade ett juridiskt ärende som hon ville att jag skulle sköta. Jag tänkte då att något hade jag väl gjort rätt ...

Utan att kanske förstå djupet av detta godkände jag samarbetet.

Hon ställde vissa villkor för uppdraget. Bland annat önskade hon att alla mina skrifter skickades till henne först, innan de gick iväg till motpartsadvokaten. Utan att kanske förstå djupet av detta godkände jag samarbetet.

Därpå gick min första skrift i ärendet iväg till klienten på mail.

Omkring 30 minuter senare kom den löddrig tillbaka på mailen, då innefattande strykningar, ändringar och tillägg med en ilsken rödpenna. Nu råkade det vara så att min fader var svensklärare, så det svenska språket behärskade jag så att säga av nödtvång fullt ut, redan under uppväxten.

Detta ärende tenderade att bli en riktig mardröm. Efter en tids funderande mailade jag till klienten ungefär följande:

“Bästa klient. Jag har mottagit Dina synpunkter på min första skrift i ärendet. Jag finner att den skrift jag mailat Dig är så ändrad och så omdisponerad att inte ens dess egen moder skulle känna igen den.

Om Ni nu anser mig inkapabel, med tanke på min ringa utbildning, att skriva brev på det svenska språket, så föreslår jag att Ni i stället vänder er till en skrivbyrå, som bättre fångar Era tankar. Jag fakturerar 1 100 kr/tim, men en skrivbyrå blott 250 kr/tim.”

Efter dessa i sammanhanget lätt burdusa ordsvängningar torkade tydligen bläcket i den slitna rödpennan, och jag kunde slutföra ärendet framgångsrikt.