Mycket att fixa för nya bostadsministern

Vår nya bostadsminister heter Andreas Carlson.

Vår nya bostadsminister heter Andreas Carlson. Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet och HusmanHagberg

Nya bostadsministern Andreas Carlson (KD) har möjlighet att likna sin företrädare Stefan Attefall. Tre allvarliga problem på bostadsmarknaden kan han lova att åtgärda: hinder för bygglov, hyresreglering och brist på hjälp till bostadslösa.

Vår nya bostadsminister Andreas Carlson blev riksdagsledamot 2010, bara 23 år gammal. Han är uppvuxen i Jönköping och arbetade en tid som journalist. I riksdagen blev han 2015 gruppledare för kristdemokraterna och de senaste åren även rättspolitisk talesman.

Andreas Carlson Infrastruktur- och bostadsminister
Andreas Carlson
Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet

Han är jämngammal med sin partiledare Ebba Busch och rollen som gruppledare innebär att han har stor erfarenhet av förhandlingar med de andra riksdagspartierna. Under höstens regeringsförhandlingar som resulterade i Tidöavtalet hade Andreas Carlson en central roll som medlare. Det är alltså främst hans starka personliga nätverk och långa riksdagserfarenhet som förklarar hans befordran till bostadsminister. Inte kunskap om bostadsbyggande.

Men nu blir Andreas Carlson alltså ansvarig för bostäder och infrastruktur på Infrastrukturdepartementet, trots att han har liten erfarenhet av sitt nya ansvarsområde och ingen relevant utbildning. Kanske är det därför som Andreas Carlson under de första veckorna som minister har varit försiktig med löften om åtgärder. Enligt en sökning med google är undantaget en upprepning av löftet i Tidöavtalet att förenkla byggloven för solceller.

Men Sverige har betydligt större problem på bostadsområdet, som Andreas Carlson behöver åtgärda. Särskilt för nyinflyttade till storstäderna är det svårt att hitta bostäder till rimlig månadskostnad. Yngre bor ofta kvar hos sina föräldrar, trots att de skulle vilja flytta hemifrån.

Fredrik Kopsch, forskare i fastighetsekonomi vid Lunds Universitet, har i en artikel på Svenska Dagbladets debattsida summerat tre stora reformer som skulle behövas för att öka utbud av bostäder i Sverige:
 

  1. Stärkt äganderätt till mark, som ger bättre incitament att bygga fler och billigare bostäder. Idag är huvudregeln att nybyggnation är förbjuden och kommunalpolitiker som vill bli omvalda tjänar ofta på att lyssna på den opinion som är emot nybyggen. Fredrik Kopsch föreslår att kraftigt minska kommunernas makt och minimera byggreglerna, så att bostäder fritt kan byggas där det finns tillräcklig efterfrågan.
  2. Avskaffad hyresreglering, för att göra det lättare att flytta och eliminerar bostadsköerna. Idag motsvarar inte hyrorna hushållens betalningsvilja, vilket gynnar de som redan har hyreskontrakt. 2021 blev en utredning klar av fri hyressättning vid nyproduktion, men den genomfördes inte efter att vänsterpartiet protesterat och Stefan Löfvens regering förlorat en misstroendeomröstning. Fredrik Kopsch vill att utredningens förslag genomförs som ett första steg, men anser att en fungerande bostadsmarknad kräver att fri hyressättning tillåts för alla lediga lägenheter, både nybyggda och gamla.
  3. Införande av en social bostadssektor, som säkerställer att utsatta människor får hjälp. Fredrik Kopsch föreslår att de kommunala bostadsbolagen får nya regler som gör att behövande hushåll får de bostäder de behöver, via en separat bostadsmarknad, samt att bostadsbidragen utökas och görs mer tillgängliga.

Så varför genomförs inte dessa förslag?

Ökad produktion av bostäder är uppenbart inte en politiskt prioriterad fråga. I den 50 minuter långa regeringsförklaringen som vår nya statsminister Ulf Kristersson gav 18 oktober nämns inte bostadspolitiken alls. Flera förklaringar finns till att reformer av byggreglerna sällan tas upp i debatten:

Bara 2% av svenska folket rankar "Bostäder / byggnadsfrågor" som en av de tre viktigaste samhällsproblemen i Sverige, enligt SOM-undersökningen de två senaste åren. De tre allvarligaste problemen är lag och ordning (41%), sjukvård (33%) och integration / immigration (31%). En majoritet av väljarna verkar alltså ganska nöjda med bostadspolitiken, åtminstone relativt sett.

Att de flesta är nöjda med bostadspolitiken beror nog på att de trivs i sin egen bostad. Även om många har haft svårt att hitta en första bostad när de skulle flytta hemifrån, så har stigande bostadspriser öppnat möjligheter att flytta till större ytor. Ensamstående pensionärer bor i genomsnitt på 79 kvadrat, enligt SCB.

Starka särintressen finns också mot ökat bostadsbyggande. De som redan har en bra bostad tjänar på att det inte byggs mer i deras område, för ett begränsat utbud bidrar både till högre marknadsvärden och att grönområden finns kvar. De som äger hyreshus är säkra på att hitta hyresgäster så länge det finns bostadsbrist. Byggföretagen har lättare att ta ut höga marginaler när bostadspriserna är höga. Samma sak med tillverkare och säljare av byggmaterial.

Dessutom är förändringar av byggregler komplicerade frågor som kräver fackkunskaper. De passar inte i politiska debatter där inläggen ska vara korta och sändas i TV.

Senast Sverige hade en bostadsminister som verkligen gjorde något radikalt för att lätta på regelverket som gör att det tar lång tid och är dyrt att få fram mark för bostadsbyggande var mellan år 2010 och 2014, då Stefan Attefall hade jobbet. Han drev igenom att boverket tog fram regler för komplementbostadshus på 25 kvadratmeter (numera 30) som får ha nockhöjd på 4 meter. Media och politiker kallade dem snart "attefallshus".

Det behövs fler liknande reformer. Förhoppningsvis kommer Andreas Carlson att följa i Stefan Attefalls fotspår, för det finns tydliga likheter. Båda är kristdemokrater, har journalistisk erfarenhet och tillhör Jönköpings läns valkrets.