Fasad, Arkitektur

Murförband nu och då

Löpförband.

Löpförband. Foto: Malin Rothenborg

Konsten att mura och använda tegel som byggnadsmaterial går tillbaka många tusen år i tiden. Så gör även murförbandstekniken. 

Vi har tagit oss en titt på historien bakom teglets födelse och intåg i Sverige, samt några av de vanligaste murförbanden.

Murförbandsteknik är sättet att placera stenar i särskilda mönster som binder ihop murar av olika slag. En väldigt central del i detta är såklart att placera stenarna på ett sådant sätt så att muren håller ihop, oavsett om det rör sig om ett skal med främsta syfte att vara vackert eller en stomme som kräver mer stabilitet. 

Man brukar skilja på ”egentliga förband” som oftast används i bärande väggar men även i fasader, ”beklädnadsförband” som precis som namnet antyder används som husklädsel i tegelfasader som inte kräver samma styrka och ”specialförband” som bland annat innefattar skorstensförband och rullförband. Nedan följer en rad exempel på några av våra vanligaste murförband.

Munkförband

10 skifts munkförband
Alla grafiska bilder: Annelie Hultberg

Det här är en av de äldsta sorternas förband som härstammar från medeltiden och fick ett uppsving på 1800-talet. Samtliga munkförband är så kallade beklädnadsförband och förekommer med stor mönstervariation. Förbanden karaktäriseras av att två löpstenar varvas med en koppsten/bindare växelvis i varje skift. Det murade ”skalet” hålls på plats och sitter fast i kärnmuren tack vare koppstenarna som fyller en stiftliknande funktion. Beroende på skiftförskjutning och frekvens på variation mellan själva skiften skapas väldigt olika mönster. Man talar exempelvis ibland om ”springande kopp” som innebär att koppstenarna förskjuts ett steg för varje skift.

Flera munkförband
Munkförband finns i en mängd utföranden, här visas två-skifts och fyr-skifts.

Blockförband

Blockförband

Ett egentligt förband där löp- och koppsten varvas i vartannat skift på ett sätt som gör att alla stenar vilar på underliggande stötfog.

Kryssförband

Kryssförband

Vartannat skift med enbart koppar precis som blockförbandet men med skillnaden att löpstenarna här är förskjutna en halv sten och hamnar ovanför varandra endast i vartannat löpskift. Den här förbandstypen är stark och började användas i den svenska arkitekturen redan på 1600-talet. Även detta kategoriseras som egentligt förband.

Polskt eller Götiskt förband

Polskt Götiskt förband

Här murar man med varannan löpsten och varannan koppsten i varje skift, med varierande mönster beroende på grad av stenarnas förskjutning.

Engelskt förband

Engelskt förband

Det här förbandet karaktäriseras av tre löpskift på varandra, följt av ett koppskift om vartannat.

Amerikanskt förband

Eng am förband

Som det engelska förbandet med tre till fem löpskift mellan varje koppskift.

Löpförband

Löpförband

Den här typen av förband muras med löpstenar (tegelstenarnas långsida är vad som syns i fasaden), utan koppsten, även kallad bindare (synlig kortsida). Man murar med växelvis förskjutning mellan skiften och olika variationer på grad av förskjutning gör att utseendet på förbanden varierar. För att behålla stabiliteten i muren bör man mura med max 1/4-stens förskjutning. Ett av de vanligaste förbanden vid skalmurning är löpförband med 1/2-stens förskjutning. Vid murning med modultegel använder man sig vanligtvis av 1/3-stens förskjutning.

Koppförband

Koppförband

Dessa förband muras med koppstenar i varje skift och är vanligt förekommande vid murning av runda former så som valv och cylinderformade delar av byggnader.

Stapelförband

Stapelförband

Det här sättet att mura kallas för ”votsi-murning” och innebär att stenarna staplas på varandra utan förskjutning med raka fogar såväl lodrätt som vertikalt. På grund av det icke stabila sättet att mura krävs förstärkning i form av exempelvis armering i liggfogarna för att ett sådant förband ska hålla.

Vilt förband

Vilt förband

Vanligast förekommande i svensk nyproduktion idag. Här finns ingen specifik ordning på stenarna utan förbandet anpassas till planritningen på huset istället för att anpassa konstruktionen efter stenarna så som man gör i andra förbandstyper.

Olika murförband skapar inte bara en stor variation av estetiska mönster utan även olika grad av stabilitet, så beroende på syftet med muren finns mer eller mindre spelrum gällande val av förband. I så gott som alla lägen vill man dock helst undvika vertikala fogar som får löpa i samma linje genom hela muren eftersom det riskerar att skapa instabilitet. Stenarna läggs därför oftast med någon form av variation från skift till skift för att ”stoppa” vertikalfogarna från att löpa på för långt.

Det finns mängder av olika murförband som både har pendlat i popularitet och förändrats en del genom tiderna. Tomas Gustavsson är en välrenommerad byggnadskonstruktör med specialkunskap om just murverk.

–Hur många murförband som finns går inte att säga. Skorstensförband murades det med redan på forntiden och olika munkförband med två löp och en kopp i varje skift som dessa ser ut idag finns det massor av, säger han.

Vitaby stationshus
Vitabys gamla stationshus bär en skrud av blockförband. Foto: Malin Rothenborg

Historien bakom teglet som byggnadsmaterial

Konsten att skapa murverk av olika slag tycks ha sin början i nuvarande Palestina där man har funnit rester av lerbaserat byggnadsmaterial från 10 000 år tillbaka i tiden. Brända lerstenar i form av tegel blev populärt som byggnadsmaterial i mellanöstern omkring 3000 år före vår tid. År 1290 f.v.t. byggdes en mur runt Babylon som bestod av hela 70 miljarder tegelstenar.

Teglet spred sig sedan upp genom Europa och med sakta mak till sist även till Norden. I Rom användes tegel i bygget av Pantheon som stod klart 125 e.v.t. och i tyska Trier lät den romerska kejsaren Konstantin uppföra en kyrka vid namn Aula Palatina med tegel år 310.

Exakt hur teglet och murförbandstekniken fann sin väg hit till norden är inte helt säkert men man tror att kunskapen om tegeltillverkning kom med cisterciensermunkarna från Frankrike i mitten av 1100-talet. Man har funnit spår från en klosterkyrka i Tvis på Jylland som Cistercienserna lät bygga med hjälp av tegel år 1163 och Gumlösa kyrka i Lund som invigdes år 1192 är den äldsta nordiska tegelbyggnaden som fortfarande står kvar.

På 1200-talet kom de första dominikanermunkarna och franciskanermunkarna till Sverige. Munkarna började driva egna tegelbruk och byggde kloster och kyrkor i tegel på flertalet platser i Sverige under 1200- till 1400-talen. En av anledningarna till att teglet blev populärt som byggnadsmaterial i Sverige lär ha varit valet att använda sig av just tegel i bygget av Uppsala domkyrka på 1200-talet.

”Murare” blev ett yrke i Norden i och med bygget av Gamla staden i Stockholm på 1400-talet. Länge var tegel dock ett statusmaterial begränsat till slott, kyrkor och rikemansbostäder och i Sverige kom det att dröja ända till 1600-talet innan det började användas i någon vidare utsträckning som byggnadsmaterial även för privata bostäder. 

Vid det laget började man använda sig av mindre tegelstenar och starkare murförband, för att sedan pendla lite fram och tillbaka mellan dessa och något svagare men vackrare former av munkförband under olika eror. I svenska nyproduktioner är den rådande trenden idag att använda sig av så kallat vilt förband.

– I ett vilt förband har stenarna ingen speciell ordning och det hänger samman med att man inte sätter planmåttet efter teglets mått. Man anpassar murverket till planmåttet som finns. Det hade varit smartare att sätta måttet efter teglet som man gör i Danmark. Det ser prydligare ut med ett genomtänkt förband, säger Tomas Gustavsson.

tegelhus i brygge
Tegelhus i Brygge. Foto: Per Eskilsson

Källor:
Från slott till koja – en studie av det svenska murteglets historia
Helena Lundgren Kulturmiljövård
Populär Historia

Ordlista

Löpsten: även kallad löpare är en sten som ligger längs med muren i ett förband.
Koppsten: kallas ibland även för ”bindare” och ligger med kortsidan utåt i muren.
Skift: De lager av stenar som tillsammans utgör själva muren.
Löpskift: När stenarna ligger med löpsidan synlig längs med muren.
Koppskift: När stenarna ligger så att koppsidan är den del som syns.