Sandvik har utvecklat stålet till Blykalla i samarbete med KTHZ Zodde skrev:
Kanthal som ingår i Sandvik Group och tillverkar Fe-Cr-Al stålet i 3 olika "recept" som är patenterade.
Alleima tillverkar rör till kärnkaftsbyggen i hela världen samt process industri.
Alleima hette tidigare Sandvik Materials Technology
Det är flera företag som vädrar morgonluft.
Här är företagen som är med i BLYKALLA testreaktor i Oskarshamn.
Redigerat:
Jojo, men hur kan du öht göra en connection mellan insiderköpet å nåt som idag ärL Leif i Skåne skrev:
a) en försvinnande liten del av företagets omsättning/verksamhet
b) ingen ”newsflash” om den lilla delen har släppts sista tiden så att man åtminstone skulle kunna fantisera ihop en connection…
Besserwisser
· Västra Götalands
· 11 260 inlägg
Ja, jag slog faktiskt upp hur det hela fungerar, och det är lite spännande. Det är främst två olika problem man har med smält bly i kontakt med stål, där det första faktiskt är löslighet.L Leif i Skåne skrev:
Järn, men framförallt nickel och krom är lösliga i bly. Vid vanliga temperaturer där blyet bara är smält så är det inget större problem, det är därför som vi kan använda stålgrytor för att gjuta kulor t ex, men när man ökar temperaturen till reaktornivåer och dessutom skall få det att hålla för denna temperatur kontinuerligt i decennier så blir det ett problem. Särskilt som blyet dessutom cirkulerar. Om det stått still så hade man kanske räddats av att en jämvikt inträtt, men det gör man inte här. Och nickel-krom-stål utan vare sig nickel, krom, eller järn det fungerar illa.
Sedan så har vi vanlig korrosion. Det blir alltid syre löst i det smälta blyet. Det går inte att komma ifrån. Och med för mycket syre så får man "rost" alltså järnoxider på det vanliga sättet. Dessa har ju som bekant större storlek, och sämre vidhäftning och så får man "rostflagor" som försvinner bort och exponerar nytt stål. Även här så har flödet av bly en negativ inverkan eftersom det utövar ett mekaniskt tryck på oxiderna. Om man har för lite syre, så inträffar motsatsen. Oxiderna kan ha en skyddande inverkan, men om man inte får några alls, ja då kommer lösligheten istället att dominera.
Ryssarna försökte lösa dessa problem med en noggrann kontroll av syrgashalten i sina u-båts-reaktorer (bly/vismut-kylda) men lyckades aldrig helt, utan de fick korrosionsskador.
Så därav aluminiuminblandningen samt rara jordartsmetaller. Aluminiumet hjälper till att bilda alumina, alltså samma skyddande oxidskikt som gör aluminium så trevlig (eller kan göra iaf) ur korrosionssynpunkt. Aluminia bildas preferentiellt framför andra oxider, är stenhårt, (diffusions)ogenomträngligt, binder hårt vid underliggande yta, och skyddar därför effektivt resten av stålet från effekterna ovan.
Man kan dock få problem med korntillväxt, vilket kan ge mekanisk bortbrytning ("spallation"), och därför så har man en liten andel jordartsmetaller (främst Yttrium, som bekant en Svensk upptäckt) som hindrar korntillväxt och hjälper till att binda oxiden ännu hårdare vid det underliggande materialet.
Men aluminium i stål kommer inte utan problem. Bla så får man fasomvandlingar som dödar kryptåligheten. Något man inte vill ha i en reaktor. Så det är den mycket fina avvägningen mellan hur mycket dessa ämnen man skall blanda i som gör Blykallas patent.
Och man har som sagt patenterat tre olika sorters stål, med olika egenskaper, som är optimerade för användning i bränsleelementtuber, reaktortanken, och impellrar till pumpar. Dessa ställer lite olika krav på temperaturtålighet, seghet, hårdhet, osv.
Så det är lite spännande materialforskning som ligger bakom att blykylning öht blir praktiskt möjlig i en ekonomiskt rimlig reaktor. Men ett varningens finger: Blykalla hävdar att de inte sett någon korrosion, men det är under vanliga materialprovningstest. Testreaktorn som byggs nu, som kommer värmas elektriskt och aldrig laddas med kärnbränsle är till för att testa att dessa materialegenskaper faktiskt håller i under mera realistiska driftförhållanden. Så man måste ha med den brasklappen.
För den som vill ha källor, så är den här doktorsavhandlingen från KTH med direkt koppling till Blykalla en bra start: Corrosion resistant alumina-‐forming alloys for lead-‐cooled fast reactors, Jesper Ejenstam, 2015
Men det finns många andra. Här en sammanfattningsartikel om korrosionsproblemet: A review of steel corrosion by liquid lead and lead–bismuth, Jinsuo Zhang, Corrosion Science, 2009 (Antagligen paywalled för er vanliga dödliga, men stort tack för att ni betalar för min tillgång.
)OECD har även en handbok (950 sidor) där ett kapitel tar upp området. Den är fritt tillgänglig: Handbook on Lead‑bismuth Eutectic Alloy and Lead Properties, Materials Compatibility, Thermalhydraulics and Technologies.
Och till sist, en studentartikel om hur Ryssarna misslyckades med sina bly/vismut-kylda u-båtar där bla ett kylrör brast pga korrosion med nio sjömäns död som följd: Overview and History of Lead and Lead-Bismuth Fast Reactors (LFRs), Alex Fontani Herreros, April 11, 2024.
Redigerat:
Tack för en saklig insamling av kunskap.Ja, jag slog faktiskt upp hur det hela fungerar, och det är lite spännande. Det är främst två olika problem man har med smält bly i kontakt med stål, där det första faktiskt är löslighet.
Järn, men framförallt nickel och krom är lösliga i bly. Vid vanliga temperaturer där blyet bara är smält så är det inget större problem, det är därför som vi kan använda stålgrytor för att gjuta kulor t ex, men när man ökar temperaturen till reaktornivåer och dessutom skall få det att hålla för denna temperatur kontinuerligt i decennier så blir det ett problem. Särskilt som blyet dessutom cirkulerar. Om det stått still så hade man kanske räddats av att en jämvikt inträtt, men det gör man inte här. Och nickel-krom-stål utan vare sig nickel, krom, eller järn det fungerar illa.
Sedan så har vi vanlig korrosion. Det blir alltid syre löst i det smälta blyet. Det går inte att komma ifrån. Och med för mycket syre så får man "rost" alltså järnoxider på det vanliga sättet. Dessa har ju som bekant större storlek, och sämre vidhäftning och så får man "rostflagor" som försvinner bort och exponerar nytt stål. Även här så har flödet av bly en negativ inverkan eftersom det utövar ett mekaniskt tryck på oxiderna. Om man har för lite syre, så inträffar motsatsen. Oxiderna kan ha en skyddande inverkan, men om man inte får några alls, ja då kommer lösligheten istället att dominera.
Ryssarna försökte lösa dessa problem med en noggrann kontroll av syrgashalten i sina u-båts-reaktorer (bly/vismut-kylda) men lyckades aldrig helt, utan de fick korrosionsskador.
Så därav aluminiuminblandningen samt rara jordartsmetaller. Aluminiumet hjälper till att bilda alumina, alltså samma skyddande oxidskikt som gör aluminium så trevlig (eller kan göra iaf) ur korrosionssynpunkt. Aluminia bildas preferentiellt framför andra oxider, är stenhårt, (diffusions)ogenomträngligt, binder hårt vid underliggande yta, och skyddar därför effektivt resten av stålet från effekterna ovan.
Man kan dock få problem med korntillväxt, vilket kan ge mekanisk bortbrytning ("spallation"), och därför så har man en liten andel jordartsmetaller (främst Yttrium, som bekant en Svensk upptäckt) som hindrar korntillväxt och hjälper till att binda oxiden ännu hårdare vid det underliggande materialet.
Men aluminium i stål kommer inte utan problem. Bla så får man fasomvandlingar som dödar kryptåligheten. Något man inte vill ha i en reaktor. Så det är den mycket fina avvägningen mellan hur mycket dessa ämnen man skall blanda i som gör Blykallas patent.
Och man har som sagt patenterat tre olika sorters stål, med olika egenskaper, som är optimerade för användning i bränsleelementtuber, reaktortanken, och impellrar till pumpar. Dessa ställer lite olika krav på temperaturtålighet, seghet, hårdhet, osv.
Så det är lite spännande materialforskning som ligger bakom att blykylning öht blir praktiskt möjlig i en ekonomiskt rimlig reaktor. Men ett varningens finger: Blykalla hävdar att de inte sett någon korrosion, men det är under vanliga materialprovningstest. Testreaktorn som byggs nu, som kommer värmas elektriskt och aldrig laddas med kärnbränsle är till för att testa att dessa materialegenskaper faktiskt håller i under mera realistiska driftförhållanden. Så man måste ha med den brasklappen.
För den som vill ha källor, så är den här doktorsavhandlingen från KTH med direkt koppling till Blykalla en bra start: Corrosion resistant alumina-‐forming alloys for lead-‐cooled fast reactors, Jesper Ejenstam, 2015
Men det finns många andra. Här en sammanfattningsartikel om korrosionsproblemet: A review of steel corrosion by liquid lead and lead–bismuth, Jinsuo Zhang, Corrosion Science, 2009 (Antagligen paywalled för er vanliga dödliga, men stort tack för att ni betalar för min tillgång.
OECD har även en handbok (950 sidor) där ett kapitel tar upp området. Den är fritt tillgänglig: Handbook on Lead‑bismuth Eutectic Alloy and Lead Properties, Materials Compatibility, Thermalhydraulics and Technologies.
Och till sist, en studentartikel om hur Ryssarna misslyckades med sina bly/vismut-kylda u-båtar där bla ett kylrör brast pga korrosion med nio sjömäns död som följd: Overview and History of Lead and Lead-Bismuth Fast Reactors (LFRs), Alex Fontani Herreros, April 11, 2024.
I materialet från Blykalla framgår att Höganäs forskar på metallen i pulverform för tillverkning av typ pumpdelar.
ESAB svetsleverantör har metallen i trådform för forska och verifiera vad som händer vid svetsning.
Tur att jag inte har glömt allt från kursen "metalliska material", det hjälper en lite för att hänga med.Ja, jag slog faktiskt upp hur det hela fungerar, och det är lite spännande. Det är främst två olika problem man har med smält bly i kontakt med stål, där det första faktiskt är löslighet.
Järn, men framförallt nickel och krom är lösliga i bly. Vid vanliga temperaturer där blyet bara är smält så är det inget större problem, det är därför som vi kan använda stålgrytor för att gjuta kulor t ex, men när man ökar temperaturen till reaktornivåer och dessutom skall få det att hålla för denna temperatur kontinuerligt i decennier så blir det ett problem. Särskilt som blyet dessutom cirkulerar. Om det stått still så hade man kanske räddats av att en jämvikt inträtt, men det gör man inte här. Och nickel-krom-stål utan vare sig nickel, krom, eller järn det fungerar illa.
Sedan så har vi vanlig korrosion. Det blir alltid syre löst i det smälta blyet. Det går inte att komma ifrån. Och med för mycket syre så får man "rost" alltså järnoxider på det vanliga sättet. Dessa har ju som bekant större storlek, och sämre vidhäftning och så får man "rostflagor" som försvinner bort och exponerar nytt stål. Även här så har flödet av bly en negativ inverkan eftersom det utövar ett mekaniskt tryck på oxiderna. Om man har för lite syre, så inträffar motsatsen. Oxiderna kan ha en skyddande inverkan, men om man inte får några alls, ja då kommer lösligheten istället att dominera.
Ryssarna försökte lösa dessa problem med en noggrann kontroll av syrgashalten i sina u-båts-reaktorer (bly/vismut-kylda) men lyckades aldrig helt, utan de fick korrosionsskador.
Så därav aluminiuminblandningen samt rara jordartsmetaller. Aluminiumet hjälper till att bilda alumina, alltså samma skyddande oxidskikt som gör aluminium så trevlig (eller kan göra iaf) ur korrosionssynpunkt. Aluminia bildas preferentiellt framför andra oxider, är stenhårt, (diffusions)ogenomträngligt, binder hårt vid underliggande yta, och skyddar därför effektivt resten av stålet från effekterna ovan.
Man kan dock få problem med korntillväxt, vilket kan ge mekanisk bortbrytning ("spallation"), och därför så har man en liten andel jordartsmetaller (främst Yttrium, som bekant en Svensk upptäckt) som hindrar korntillväxt och hjälper till att binda oxiden ännu hårdare vid det underliggande materialet.
Men aluminium i stål kommer inte utan problem. Bla så får man fasomvandlingar som dödar kryptåligheten. Något man inte vill ha i en reaktor. Så det är den mycket fina avvägningen mellan hur mycket dessa ämnen man skall blanda i som gör Blykallas patent.
Och man har som sagt patenterat tre olika sorters stål, med olika egenskaper, som är optimerade för användning i bränsleelementtuber, reaktortanken, och impellrar till pumpar. Dessa ställer lite olika krav på temperaturtålighet, seghet, hårdhet, osv.
Så det är lite spännande materialforskning som ligger bakom att blykylning öht blir praktiskt möjlig i en ekonomiskt rimlig reaktor. Men ett varningens finger: Blykalla hävdar att de inte sett någon korrosion, men det är under vanliga materialprovningstest. Testreaktorn som byggs nu, som kommer värmas elektriskt och aldrig laddas med kärnbränsle är till för att testa att dessa materialegenskaper faktiskt håller i under mera realistiska driftförhållanden. Så man måste ha med den brasklappen.
För den som vill ha källor, så är den här doktorsavhandlingen från KTH med direkt koppling till Blykalla en bra start: Corrosion resistant alumina-‐forming alloys for lead-‐cooled fast reactors, Jesper Ejenstam, 2015
Men det finns många andra. Här en sammanfattningsartikel om korrosionsproblemet: A review of steel corrosion by liquid lead and lead–bismuth, Jinsuo Zhang, Corrosion Science, 2009 (Antagligen paywalled för er vanliga dödliga, men stort tack för att ni betalar för min tillgång.
OECD har även en handbok (950 sidor) där ett kapitel tar upp området. Den är fritt tillgänglig: Handbook on Lead‑bismuth Eutectic Alloy and Lead Properties, Materials Compatibility, Thermalhydraulics and Technologies.
Och till sist, en studentartikel om hur Ryssarna misslyckades med sina bly/vismut-kylda u-båtar där bla ett kylrör brast pga korrosion med nio sjömäns död som följd: Overview and History of Lead and Lead-Bismuth Fast Reactors (LFRs), Alex Fontani Herreros, April 11, 2024.
Jag tror dock att vi har en riktig materialexpert inom denna sektor här på forumet i @mattiasp .
Jag provar att tagga han så får vi se.
Redigerat:
Sammanfattning av dagsläget, har faktiskt hänt ganska mycket det senaste åren, men vi får väl se hur förutsättningar ser ut efter valet i höst. Undrar vad som händer med ev godkända ansökningar vid maktskifte
https://www.tn.se/hallbarhet/47965/...ige-nya-reaktorer-i-princip-allt-ar-hanterat/
https://www.tn.se/hallbarhet/47965/...ige-nya-reaktorer-i-princip-allt-ar-hanterat/
Det kommer nog att ske. Tesla kan hyra ut sitt Colossus datacenter till Anthropic för en hyra som gör att det är helt försumbart om elen kostar 500 öre/kWh.
Några år in i framtiden däremot så kommer elpriset inte vara försumbar längre. (Betalviljan för datacenter-kapacitet kommer inte vara lika högt. Dels ökar tillgången och dels kommer efterfrågan falla). Men fram till dess så kan det vara vettigt att återstarta kärnkraftverk och enabla datacenter som annars inte hade kunnat starta pga att all tillgänglig effekt var allokerad.
Som det nu är skulle det vara lönsamt med datacenter även med solpaneler som bara kunde driva datacentret 8 timmar per dag.
Att använda tokens är fortfarande i princip gratis. Så snart folk och företag skall betala det de egentligen kostar så kommer investeringsviljan att sjunka kraftigt.D daVinci skrev:
Därmed inte sagt att AI inte kommer att fortsätta utvecklas, för det kommer att ske. Men den enorma boost vi ser nu är överdriven, det finns inte ens el till alla serverhallar som "planeras".
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 23 351 inlägg
Kanske, kanske inte. Normalt förstår vi inte ens nyttan med disruptiv teknik förrän många år efter att den kommit.pacman42 skrev:
Det gjorde det sannolikt inte strax efter att glödlampan uppfunnits heller. Och inte fanns det laddstationer för alla dagens elbilar för fem år sen heller. Saker som konsumeras ihop förutsätter parallell utveckling
Låt mig uttrycka det så här då:
Det enda boalag som idag tjänar pengar på AI är Nvidia. Alla andra gör brakförluster.
AI kommer att revolutionera massor av processer mm. Men det är inte närmelsevis så nära att göra allt det som vissa företag påstår. Utvecklingen av AI går rätt långsamt just nu. I praktiken så måste varje användning av tekniken optimeras var för sig, något som kostar stora pengar.
I praktiken så är det bara LLMer och kodgenerering man satsat på så här långt, det var där man såg "easy money".
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 23 351 inlägg
Inte sant. Vi är nog rätt många som redan tjänar pengar på det i tjänstesektorn. Visst är det så att modellägarna ännu inte tjänar pengar, men det kommer förstås ske, av nuvarande eller kommande företag.
Svår halmgubbe att argumentera emot.
Det måste man nog vara sjukligt närsynt för att tycka.
”bara”