Märkligt då dom flesta EU länder lyckas ha fler patientbesök per läkare än våra. Läkarens schema är då endera mycket kortare i Sverige eller innehåller massa "dravel".V varpan1 skrev:
https://lakartidningen.se/nyheter/svenska-lakare-hinner-med-fa-patientbesok/
"– Vi lägger en hel del tid på uppföljning, registrering, dokumentation och krånglande IT-system."
En läkare med 90 papp i lön ska sitta å göra pappersarbete...
Detta är ett lågvattenmärke för den svenska sjukvården.
Att läkare i övriga EU träffar fler patienter per dag än i sverige innebär ju absolut INTE att de är mer insatta och pålästa i patientens fall och sjukdomshistoria, vilket var vad som efterfrågas då ovan frågeställning uppstod, vilket jag svarade på. Man får vara mäkta naiv om man tror att svenska läkare särskiljer sig i att vara särdeles oinsatta i sina nya patienter än vad läkare i andra eu-länder är. Sedan är ju byråkratin och administration utbredd i sverige, på gott och ont. Alla våra register gör ju också att vi får väldigt bra databanker och forskningsunderlag, samt i samhället i stort, mindre korruption.RoTe skrev:
Nja nu läste du nog allt in mer än vad jag skrev, antar jag klev på en öm tå.V varpan1 skrev:
Citera inte hela mitt inlägg om det inte är det du svarar på, tack!V varpan1 skrev:
Är det så illa? Det var synd. Jag var faktiskt beredd på förödmjukande svar i stil med: ”det är ju självklart att vi sedan länge har 10 olika behörighetsnivåer, vem behöver veta namn och personnummer på patient förutom behandlande läkare!”V varpan1 skrev:
Med tanke på att det nästan är 20 år sedan denna propositionstext skrevs där olika behörighetsnivåer nämndes borde utvecklingen nått något längre tänkte jag.
T.ex. undrar jag om ambulanspersonal ens behöver veta namnet på den patient man är på väg till. Utan namn kopplat till den journal man läser kan man ju i princip ”frossa i sjukdomshistoria” (som @Alfredo skrev) obehindrat utan att riskera integritetskränkning, brott mot sekretess, misstanke om dataintrång eller annan sanktion från arbetsgivaren. Det borde räcka för ambulansen att veta ”kvinna 46 år” - då skulle man kunna läsa obehindrat i journalen även om man under utryckning omdirigeras till ”man 83 år”.
Om t.ex. IT-systemet visste att det var ambulanspersonal som läste journalen, då skulle endast de uppgifter från journal ambulanspersonal är intresserad av visas när ambulanspersonal loggar in...
Redigerat:
Tyvärr inte så enkelt heller. Ambulansen behöver tillgång till ganska mycket integritetskränkande information. De behöver veta vart patienten är folkbokförd, om hen är ansluten till kommunala insatser, om hennes vårdas under LPT eller LVM, kontaktuppgifter till anhöriga, vilken vårdcentral patienten är skriven på, vilken hemtjänst pat har, osv. För att ta ett axplock.M Maijckel skrev:
En ganska hög behörighetsnivå till journalsystemet för ambulanspersonal med andra ord (om det funnes olika behörighetsnivåer vid inloggning där). Om det ur arbetssynpunkt behövs ska såklart behörighet till samtliga integritetsbesvärande uppgifter i journal för den specifika yrkesgruppen ingå.V varpan1 skrev:
För det första: Vad som räknas som patientbesök varierar inom EU. Att förnya ett recept räknas inte på VC i Sverige som patientbesök, speciellt eftersom det ofta sker utan personligt möte. På många håll måste patienten komma in 3 min, visa sig och sedan få ett nytt recept. Man hinner många sådan- besök på 1h…. Ska man jämföra får man jämföra äpplen med äpplen osv
Och en liten reality check; Tror du verkligen att en läkare generellt har 90 000 per månad? Jo visst, en specialist kan ha det, men innan man kommer dit är man ”produktionsläkare. Och majoriteten av allt läkararbete görs inte av specialister utan av underläkare (dvs allt utom överläkare)….
En nyexad läkare före AT har kanske 28-30000, en AT (dvs fortfarande inget leg) ligger runt 32-35000. När man fått sitt leg går det upp till kanske 40-45000. Som ST (dvs inte specialist ännu), 45-50000. När man väl efter 15-20 år är specialist (5,5 år studier, i genomsnitt 2 år innan AT, 12-24 mån AT, 0-2 år innan ST och 5-5,5 år ST, samt ofta förlängd tid pga föräldraledighet) DÅ har man en bra lön. Men vägen dit är som sagt mycket lång och trots att man under ganska många år gör grovjobbet, arbetar övertid utan ersättning och i botten har 5,6-6 år studieskulder speglad det alltså inte i lönekuvertet förrän 15-20 år senare. Dessutom har man ingen möjlighet till personlig lönesättning förrän man är specialist, även om det står så på pappret…
Och förresten, ÖL tar 5-10 år att bli efter att man blivit specialist…
Men visst det är ett skitroligt jobb, där man känner att man gör skillnad. Hade det inte varit så hade vi haft en stor läkarbrist i Sverige…
Eftersom du sågar den artikeln får du gärna hänvisa till bättre data, du påstår bara saker helt utan referenser. Tills dess kommer jag hävda att svensk sjukvård är ineffektiv.Satsuki skrev:
1 Att hänvisa till en 12 år gammal artikel är ingen särskilt bra referens till hur dagens sjukvård fungerar.
2 Satsuki "sågade inte artikeln" utan påtalade att artikeln brister i att förklara dom påstådda skillnaderna i statistiken. Vilket även en annan läkare, i kommentarerna till artikeln, också gjorde redan 2013...
3 Samt Satsuki bemötte tämligen utförligt, med vad jag tror ingående kunskap om i egenskap av att vara läkare, ditt tendentiösa påstående (utan referens) att "en läkare" tjänar 90 papp. Ett påstående som det inte skrevs något om i artikeln du hänvisade till...
Personligen anser jag att sjukvården i Sverige inte primärt är ineffektiv utan underfinansierad.
Jag gissar att de effektiviseringar och omstruktureringar (läs besparingar) som t ex skrotandet av läkarsekreterare m fl. är en stor del till varför vi i somliga regioner har långa vårdköer och att vårdpersonal generellt går på knäna...
Jag har viss insikt i vårdens stöttepelare, de som gör att det överhuvudtaget finns ett sjukhus att arbeta i. Det är så skrämmande att man mår illa. Skattepengar bara kastas bort till höger och vänster, cheferna är så många till antal att dom inte själva vet vad dom har för arbetsuppgifter. Korruptionen är stor, bjudluncherna många. Detta är pengar som borde gå till fler ssk och läkare t.ex.Gammelnörden skrev:
Bara för att Satsuki är läkare är denne bara EN röst och det finns läkare som håller med det jag länkade. Det blir väldigt tröttsamt att argumentera när EN forummedlems åsikter väger tyngre än alla fakta man kan presentera.
Nu tackar jag för mig i denna tråd.
Jag har varken sågat eller påstått något, däremot har jag försökt nyansera din något rigida inlägg som tydligt visar din något bristande insikt i hur svensk sjukvård fungerar.
Bjudluncher tog slut för många år sedan, men att det finns för mycket mellanchefer håller jag helt med om.
Vad gäller ineffektivitet kan jag på ett sätt dock hålla med dig. De krav vi har på att dokumentera ALLt kan även för sjukvårdspersonal framstå som galna. Och kraven bara ökar och ökar. Utmärkt för att ge underlag till statistik, men hur viktigt det är för patientsäkerheten är en annan fråga. Så fort en usk byter ett inkontinensskydd skall det dokumenteras. När en specialist avfärdar en remiss skall orsaken till detta noga dokumenteras. Om en remiss går till VC med begäran om uppföljning av njursten enl sedvanligt protokoll skall VC skicka en remissbekräftelse som akutenläkaren skall signera (allt skall signeras för att bekräfta att man sett och läst). Däremot är det inte vårdpersonal som har begärt att det skall vara så mycket dokumentation - det är arbetsgivaren, socialstyrelsen etc. Tro, mig vi hade alla varit glada om vi sluppit en del av dokumentationen…
Ett exempel: Patient vaknar med riktigt ont i magen. Ringer VC och pratar m ssk som dokumenterar samtalet och bokar in patient till läkare senare samma dag. Läkare på VC träffar patient och misstänker njursten. Dokumenterar detta i journal samt skriver remiss till akuten. (Vissa patienter söker direkt på akm, istället för att gå via VC). Patient kommer m remiss till akm, träffat ssk i triage som dokumenterar symtom, vitala parametrar, och ordinerar prover på en pappersjournal. Patient går sedan in på akm där denna träffar en läkare dom undersöker och tittar på provsvar, ger sannolikt medicin mot smärta. Alla provsvar och mediciner som ges/tas signeras av den som ordinerar och den som utför, blir något fel ska man veta var…Läkaren skriver/dikterar sedan en anteckning där man har med fullständig sjukhistoria, allergier, mediciner etc. Denna ska signeras och man måste ange en diagnoskod för att ens kunna signera (om någon är intresserade av att veta vad diagnoskoder är kan man googla). Man bestämmer att personen behöver en datortomografi av magen, läkaren skriver då en remiss för detta. När undersökningen gjorts får läkaren ett svar fr röntgenläkaren. Alla remisser och svar på dessa signeras, röntgensvaren signeras av två läkare (för att två personer skall ha sett bilderna och att svaret skall vara säkert). Patienten vet nu att den har en njursten som inte är större än att den bör komma ut av sig själv inom några veckor. Får gå hem med recept (som kräver att man både skapar och signerar det). Remiss skickas till VC för uppföljning om 6v, för detta skrivs ny remiss till datortomografi fr VC och VC skickar också remissbekräftelse till akuten att de tagit emot remissen och kommer följa upp patienten. Väldigt många steg, involverar i min region 4 olika vårdsystem som inte pratar med varandra…
Puuhh, långt jag vet. Omständigt och ineffektivt? Jo på många sätt. Men det finns skäl till alla stegen, vanligen beror de på att någon råkat illa ut och efteråt vill man vara säker på att det inte kan ske igen. Livrem och hängslen typ…
Om vi bara brydde oss mindre om att patienter skulle kunna råka illa ut skulle vi kunna kapa många steg. Fast, om man tänker närmare på det Är det kanske inte en jättebra idé?
Kraven på dokumentation, spårbarhet och att man ska kunna återskapa förlopp som gått fel är fö också olika i olika länder….
Redigerat:
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 23 194 inlägg
Sorry att jag hoppar långt bak i tråden. Jag drog igång något jag inte hade tid att vara med i initialt, men finner frågan intressant.
Jag håller med om att frågan inte är lätt, i synnerhet när patienten inte själv sökt den vård som erbjuds/pådyvlas.
***
När det kommer till läkemedelsmissbrukare och liknande tycker jag att sekretessen borde vara enklare att hantera, men förstår att lagstiftningen med största sannolikhet inte är på det vis jag tycker att den borde vara.
Jag tycker att det är rimligt att en patient kan vägra insyn, men få tycker jag att vårdgivaren också borde kunna vägra icke-essentiell vård.
–Jaså, du vill inte ge mig insyn i din journal? Vad tråkigt, då kan jag tyvärr inte skriva ut läkemedel X åt dig, då jag tror att du missbrukar dessa.
På motsvarande vis tycker jag för övrigt att sekretessen kring att få bidrag borde funka. Valet att öppna upp för insyn i systemen borde vara den enskildes, samtidigt som ett nekande borde leda till utebliven prövning av om man har rätt till bidrag.
Att ingetdera systemet funkar så vet jag dock, det är bara min idealbild av hur grunden för sekretess borde vara – och att denna bara borde kunna brytas i potentiella nödfall eller akuta lägen då patienten inte är kontaktbar.
Jag finner även motsatsen anmärkningsvärd – att man utsätter sin personal för risker trots att man inte prövat juridiskt om man måste det. Försiktigheten går åt ett håll som jag bedömer som juridiskt ängsligt snarare än rimligt försiktigt.
Jag håller med om att frågan inte är lätt, i synnerhet när patienten inte själv sökt den vård som erbjuds/pådyvlas.
***
När det kommer till läkemedelsmissbrukare och liknande tycker jag att sekretessen borde vara enklare att hantera, men förstår att lagstiftningen med största sannolikhet inte är på det vis jag tycker att den borde vara.
Jag tycker att det är rimligt att en patient kan vägra insyn, men få tycker jag att vårdgivaren också borde kunna vägra icke-essentiell vård.
–Jaså, du vill inte ge mig insyn i din journal? Vad tråkigt, då kan jag tyvärr inte skriva ut läkemedel X åt dig, då jag tror att du missbrukar dessa.
På motsvarande vis tycker jag för övrigt att sekretessen kring att få bidrag borde funka. Valet att öppna upp för insyn i systemen borde vara den enskildes, samtidigt som ett nekande borde leda till utebliven prövning av om man har rätt till bidrag.
Att ingetdera systemet funkar så vet jag dock, det är bara min idealbild av hur grunden för sekretess borde vara – och att denna bara borde kunna brytas i potentiella nödfall eller akuta lägen då patienten inte är kontaktbar.