Nej, just det. Ändå påstår du allmänt att "påskrivet köpeavtal räcker inte", något jag inte får ihop med t.ex. texten du själv citerar. Jag begriper också att det finns fall där ett köpeavtal kommer att ifrågasättas - det står om inte annat också i den text du citerar.lunnabo skrev:
Ja, jag påstår att i allmänhet så räcker inte ett "påskrivet köpeavtal" som skydd för utmätning.C cpalm skrev:
Sedan kan det finnas fall och omständigheter som gör att kronofogden inte går vidare ändå t.ex. om köpeskillingen går direkt in till kronofogden.
Har Du redan hunnit läsa dina två böcker om "enkla" juridiska specifika frågor?
Om inte så börja med Erik Nerep och hans avhandling om kapitalskyddet enligt Aktiebolagslagen. Finns mycket matnyttigt i fotnoterna i den.
Ring kronofogdemyndigheten och fråga vad som gäller. Med rätt information behöver man inte göra nåt drastiskt.
Det är möjligt men i normalfallet är det köpebrevet den fångeshandling som överför äganderätten till en köpare.
Ren anständighet är att behandla en sådan person med samma respekt, värdighet och vänlighet som man behandlar andra, om man träffar personen.L lat skrev:
Att tycka synd om någon man aldrig har träffat, inte vet vem det är och inte kommer att träffa i framtiden är ganska meningslöst. Det normala är nog att inte tycka någonting alls om en sådan person.
Intressant resonemang...P pmd skrev:
Sådär rent allmänt, tycker du att det är synd om de oskyldiga (eller deras familjer) som råkat bli skjutna av gängkriminella eller de som drunknar på Medelhavet.
Eller, det bara passerar förbi utan några känslor överhuvudtaget?
Vad menar du med "tycka synd om"?
Varför tycka synd om de som drunknar i (inte på) Medelhavet?L lat skrev:
De sätter sig i överfulla flytetyg utan flytväst.
Att en pappa sätter sin fyraåring som inte kan simma utan flytväst och pojken sedan drunknar. Jag tycker synd om pojken som hade en sådan idiot till pappa.
Bilden på den döda pojken i famnen på pappan cirkulerade i världens alla medier.
Att ha medkänsla för alla jag hör talas om far illa är inte rationellt och är icke-produktivt. Att ha många sådana känslor är inte bra för det psykiska välbefinnandet och hjälper inte någon.
Man måste välja vilka man vill hjälpa eftersom det finns för många som behöver hjälp för att en person ska klara av det. (Att samarbeta med andra för att hjälpa är en hävstång).
Man måste välja vilka man vill hjälpa eftersom det finns för många som behöver hjälp för att en person ska klara av det. (Att samarbeta med andra för att hjälpa är en hävstång).
En psykopat saknar medkänsla för andra och det är säkert både rationellt och produktivt, men ändå inget ja strävar efter.P pmd skrev:
När det inträffar ett terrorattentat som det på Drottninggatan, Utøya, eller när flygplanen körde in i tornen i New York, då kände jag medkänsla med de drabbade och deras familjer. När oskyldiga dödas i Ukraina eller när man ser/läser/hör om Nazisternas utrotningsläger under andra världskriget så känner jag också med medkänsla, trots att det är personer jag aldrig träffat.
Jag tror att det är både rationellt och produktivt, så man kan göra vad man kan för att det inte ska upprepas. Om man inte ska känna någon medkänsla med personer man aldrig träffat så är man väl likgiltig för offren för det ryska vansinnet.
Det är väl inget okänt att olika människor har olika nära till känslorörelse, alltså behöver olika mycket anknytning för att trigga en känslorespons. Är det ens något att diskutera? Bara att förhålla sig till sina medmänniskor, deras biologi kommer inte att ändras.Fairlane skrev: