Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 23 101 inlägg
Förlusten av var/vart-distinktionen ligger nog ett par generationer före de/dem. I alla fall i Stockholm. Så ska ma ta den fajten har man inte bara 20–30-åringar att rätta, utan även 50–60-åringar. Minst.M Maria Toll skrev:
Jag är dryga 60 och alla i min generation jag umgås med är helt på det klara med skillnaden på var och vart. Jag ser det tidigast i generation efter min egen, det är min personliga spaning.
Å en gång e ingen gång har jag hörtIntet skrev:
Om jag menar 2-3 stycken så säger jag själv ”Ett par, 3 stycken” då ett par för mig är 2
Det tror jag också. Utfyllnadsordet varierar också över tiden , å kanske beroende på var i Landet man borW Weimik skrev:
Då jag själv bott i Norge i 30år så reagerar man ibland på sådana ”nya” ord som plötsligt blivit på modet men själv aldrig använt.
Engelskan har haft samma utfyllnadsord i sekel. ”WELL, …..”
Ett annat uttryck som öht inte var frekvent för 30 år sen är att istället för att svara JAKANDE (att man håller med) på ett påstående så säger man ’Eller Hur”
Låter Helknasigt, kanske en efterapning av engelskan HEAR!HEAR!
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 23 101 inlägg
Min erfarenhet är annorlunda, och uppvuxen i en Stockholmsförort (för visso några år senare) kan jag lova att vi var många som behövde traggla det här. Jag skriver rätt sen många år, men skulle inte ta gift på att jag alltid säger rätt. Och jag känner definitivt andra i samma ålderskategori som säger fel.MultiMan skrev:
Samma sak är det förstås med de och dem, det smyger sig på och helt plötsligt ser man 30-åringar som inte kan (och de kommer aldrig lära sig) och ”en massa” felplacerade dem i nyhetstext.
Jag är för ett visst mått av språkkonservstism för att vi ska förstå historisk svenska bra och för att hålla uppe meningsfulla distinktioner, men var/vart-frågan tror jag är förlorad sen länge och jag tror ärligt talat inte att det spelar någon roll om alla i framtiden både säger och skriver vart är du?
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 23 101 inlägg
Få skriver de på fel ställe (på samma vis som få använder var fel). Istället är det den böjda formen som tar över i båda fallen. Lite kontraintuitivt kan jag tycka, för märker man ingen skillnad vore det ju mer ekonomiskt att använda den kortare formen.
Husägare
· Småländska höglandet
· 5 585 inlägg
I de flesta dialekter, iallafall. Vissa dialekter skiljer fortfarande på "di" och "dom" i det talade språket, och då gör man säkert inte fel i skrift heller. Men majoriteten säger mycket riktigt "dom" oavsett om det är subjekt eller objekt.W Weimik skrev:
Enligt den här artikeln i Språktidningen är det dialektalt från början: https://spraktidningen.se/artiklar/vart-ar-vi-pa-vag/
"I många sydsvenska dialekter används var för både befintlighet och riktning; i västsvenska dialekter används i stället bara vart (ofta med långt a-ljud)."
Tyvärr undervisar barnens skola dom/dom stavat de/dem. Vi försöker högläsa di/dem så barnen ska få in det, även om jag personligen tror en dom-reform vore rimligare än att slösa skoltid på en distinktion få använder i tal.
Husägare
· Småländska höglandet
· 5 585 inlägg
Fast distinktionen mellan "de" och "dem" är betydelsebärande, så det är inte ett slöseri att lära ut i skolan, enligt min ödmjuka åsikt.S surglad skrev:
Bra att ni försöker nöta in "di" och "dem" i tal, för det lagras i den inre språkbanken och bidrar till era barns språkkänsla.
Om jag-mig tas bort ur språket sumpar vi den söta humorn i denna F Körling-visa:
(Moralen att far får tillbaka växeln på femöringen är vl det bästa av allt.)
[td]
Om pappa ville ge ja en femöring vet mamma,
då skulle ja bli så glad så glad så glad,
då skulle ja köpa så mycke med detsamma,
och ja skulle köpa allt vad ja vill ha.
En docka, en stor, som kan blunda och kan titta,
med kläder så fina skulle köpa ja,
och gräddkarameller jag skulle ge åt Britta,
men hon skulle bjuda ja, när ja vill ha.
Och mamma skulle få en ny hatt och en ny kappa,
och ja skulle ha en muff som Stina har,
och sen skulle jag visa alltihop för pappa
och ge pappa pengarna som sen va´ kvar.[/td]
Om pappa ville ge ja en femöring vet mamma,
då skulle ja bli så glad så glad så glad,
då skulle ja köpa så mycke med detsamma,
och ja skulle köpa allt vad ja vill ha.
En docka, en stor, som kan blunda och kan titta,
med kläder så fina skulle köpa ja,
och gräddkarameller jag skulle ge åt Britta,
men hon skulle bjuda ja, när ja vill ha.
Och mamma skulle få en ny hatt och en ny kappa,
och ja skulle ha en muff som Stina har,
och sen skulle jag visa alltihop för pappa
och ge pappa pengarna som sen va´ kvar.
(Moralen att far får tillbaka växeln på femöringen är vl det bästa av allt.)
Visst är det meningsbärande, men när talspråket redan gått vidare brukar skriftspråket följa. Att arbeta tillbaka distinktionen kräver mycket dyrbar skoltid, och också att lärarna börjar behärska den i både tal och skrift. Språkförståelsen står i brand i så mycket mer basala delar att jag tycker det är en väldig felprioritering att nöta detta
En separat fråga är att jag tycker behovet gärna överdrivs bland språkälskare, för när man ska skriva precist i t.ex. rapporter används nästan bara substantiv eller egennamn; skulle tippa att jag använder något av orden en gång per 10-15 sidor löptext.