När förrättningen är avslutad torde det ju framgå vem som hade rätt och vem som hade fel eller möjligen något mellanliggande resultat. Lantmäteriet hade ovanan att använda förgängliga träpålar på mjuka fuktiga marker och samhället i form av väghållare (allmän väg) och fiberbolag har fördärvat ett par gränsrör så egentligen är det skandal att man inte kan få fastighetsbestämningen bekostad av allmänna medel.Jetkokos skrev:
Det är väl efter bestämning av gränsen upp till markägarna att hålla gränsen tydlig om de vill ha den tydlig.F FGLIN skrev:
Du lär inte få någon ersättning för fastighetsbestämningen.
Du kan få ersättning för eventuella träd som tagits ned på din mark.. till virkespriset.
Ta det som en tillfälle att få gränsen rensad och sedan håll efter tydliga rågångar för att eliminerara risken för framtida misstag.
/ATW
Problemet för dig är dock att ingen kommer bry sig om vem som hade rätt, bara om ifall behovet att bestämma fastighetsgränsen fanns — det gjorde det eftersom ni saknade gränsmarkeringar och inte var överens — och om vilka som hade nytta av arbetet (både du och grannen).F FGLIN skrev:
Det finns ett rättsfall där en fick ersättning för lantmäteriets kostnad att märka ut gränsen.F FGLIN skrev:
Domstolen ansåg att LM var en nödvändig kostnad för att bevisa var gränsen gick eftersom den var tvistig. Sökande hadde bevisligen rätt och den förlorande fick därför betala motpartens lantmäterimyndighets faktura plus ersättning för det olagliga intrånget.
Om jag skulle ha fel så beror det inte på mig utan i så fall på en felaktig förrättningskarta. Grannen har mätt ett avstånd från en annan gräns som han också tror att han vet var den ligger men som också saknar gränsrör.S Strontus skrev:
Jag är splittrad i frågan och hade själv blivit irriterad om jag fått en sådan kostnad utan att ha begärt den. Men det är så verkligheten ser ut.F FGLIN skrev:
Och du har onekligen fått en nytta eftersom du och grannen inte var överens och gränsmarkeringarna saknades. Nu har du en fastslagen gräns du kan använda för att påvisa att grannen fällt träd på fel sida av den. Jag tror du ska nöja dig med det.
Klart man kan vara upprörd om man tycker sig veta att man har rätt. Men här handlar det alltså om möjligen någon tusenlapp i timmervärde som ställs mot troligen veckor av arbetstid under många månaders stress och osäkerhet med risk att förlora kanske 100.000 eller så i pengar till advokater och lantmäteri. Antingen ska man gilla processandet i sig eller så ska man kanske knyta näven i byxfickan.
Börja med att ta dit en mättekniker från valfritt bolag. Efter det så VET du om du har rätt eller inte. Du får då visserligen bara träkäppar, men efter det så kanske du och grannen kommer överens om vart gränsen går vilket eliminerar framtida strul och håller kostnaden på en rimlig nivå.
Är de här gränserna gamla som gatan eller finns de med i något koordinatsystem? Kan ju räcka att du och grannen gemensamt tar kontakt med en vanligt mätfirma och ber dem sätta ut gränserna. Blir antagligen betydligt billigare än LM och kommer i praktiken ge samma sak.
Är gränserna inte med i något koordinatsystem så behöver LM jobba lite och inte mer än rätt att du får ta din del av det jobbet.
Är gränserna inte med i något koordinatsystem så behöver LM jobba lite och inte mer än rätt att du får ta din del av det jobbet.
LM sätter inte ut trästolpar som permanenta markeringar. Möjligen sätter de ut dessa som en hjälp till markägaren och som temporära markeringar under pågående arbete.F FGLIN skrev:
Senast jag gjorde en förrättning sattes inte rör utan deras koordinater har rättsverkan. Enligt handläggaren blir detta allt vanligare.
Var för skall kostnader för detta tas från de allmänna? Om någon gräver sönder dina markeringar så får den som gjort detta ta kostnaden och återställa. Fiberbolaget är med stor sannolikhet ett AB och väghållaren har tagit maken i anspråk en viss sträcka ut från vägbanan. De har i praktiken ”lånat” den tills vägen tas bort. Du hittar den gränsen genom att ta kontakt med väghållaren och fråga vad vägområdet slutar. Om det är Trafikverkets väg så har de järnkoll på reglerna och bråka med dem om en befintlig väg är i min mening helt bortkastade pengar och energi. Vill du göra något innanför vägområdet tar du kontakt med väghållaren och frågar vad du får göra.
Rättegångskostnader
I mål om fastighetsbestämning gäller i fråga om rättegångskostnader att domstolen, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, får besluta att sakägare som förlorar målet ska ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad. I övrigt ska 18 kap. rättegångsbalken tillämpas. (Se 16 kap. 14 § första stycket och 17 kap. 3 § FBL.) Bestämmelsen i 16 kap. 14 § första stycket FBL innebär att i mål där det föreligger ett tydligt motpartsförhållande mellan sakägarna, utgångspunkten är att rättegångsbalkens huvudregel i 18 kap. 1 §, att den tappande parten ska ersätta motparten för dennes rättegångskostnader, tillämpas. Med tappande part åsyftas i rättegångsbalkens bestämmelse den part som har förlorat målet i sak. I mål där saken ännu inte har prövats slutligt finns därför en kompletterande regel i 18 kap. 15 § tredje stycket samma balk som vid återförvisning innebär att frågan om rättegångskostnader, även i högre rätt, prövas av underinstansen i samband med dess avgörande i sak, med hänsyn till den slutliga utgången där. Denna bestämmelse kan emellertid inte tillämpas i fastighetsmål när återförvisning sker till lantmäterimyndighet eftersom lantmäterimyndighet inte har behörighet att pröva frågor om rättegångskostnader (se NJA 1997 s. 805). Mark- och miljööverdomstolen har därför att nu pröva frågan om ersättning för rättegångskostnader såväl här som i mark- och miljödomstolen. När högre rätt prövar fördelningen av rättegångskostnaderna i lägre rätt sker det på grundval av målets slutgliga utgång (dvs. utgången i högre rätt). Vid Mark- och miljööverdomstolens bedömning av rättegångskostnaderna får det konstateras att det, till skillnad från vad som var fallet i NJA 1997 s. 805, inte står klart till vilken parts nackdel prövningen i sak kommer att utfalla vid fastighetsbestämningen. Under sådana förhållanden skulle det i och för sig kunna ifrågasättas om K.V. kan anses ha förlorat målet i den mening som avses i 16 kap. 14 § första stycket FBL. Vid den bedömningen kan det ha viss betydelse att 16 kap. 14 § första stycket FBL ger utrymme för att beakta de särskilda förhållanden som präglar fastighetsmål. Markoch miljööverdomstolen anser emellertid att det skulle föra för långt att, som xx. har gjort gällande, anse att bestämmelsen generellt öppnar upp för en mer allmän skälighetsbedömning när det som i detta fall rör sig om ett mål där det på samma sätt som i tvistemål i allmänhet föreligger ett klart motsatsförhållande mellan två sakägare. Fastighetsmålens särskilda karaktär får i stället beaktas inom ramen för tillämpningen av bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken, och då bland annat vid bedömningen av om xx. är att anse som tappande part enligt 1 §. Det motsatta synsättet riskerar enligt Mark- och miljööverdomstolen att medföra att förut-sebarheten för parterna vad gäller rättegångskostnadsersättning i fastighetsmål går för-lorad. Huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken innebär alltså att den som är att anse som tappande part ska ersätta motpartens rättegångskostnader. Förutom att med tappande part i 1 § avses den som har förlorat målet i sak är vid tolkningen och tillämpningen av rättegångskostnadsbestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken i detta fall också 3 § av betydelse. Om den vinnande parten har inlett rättegången utan att motparten har givit anledning till det kan kostnaderna beroende på omständigheterna kvittas eller, i kvalificerade fall, den vinnande parten bli skyldig att ersätta motpartens kostnader (3 § första stycket). Kostnaderna kan också kvittas om den omständighet som utgången berodde på inte var känd för den tappande parten och denne inte heller borde ha känt till den (3 § andra stycket).
I mål om fastighetsbestämning gäller i fråga om rättegångskostnader att domstolen, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, får besluta att sakägare som förlorar målet ska ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad. I övrigt ska 18 kap. rättegångsbalken tillämpas. (Se 16 kap. 14 § första stycket och 17 kap. 3 § FBL.) Bestämmelsen i 16 kap. 14 § första stycket FBL innebär att i mål där det föreligger ett tydligt motpartsförhållande mellan sakägarna, utgångspunkten är att rättegångsbalkens huvudregel i 18 kap. 1 §, att den tappande parten ska ersätta motparten för dennes rättegångskostnader, tillämpas. Med tappande part åsyftas i rättegångsbalkens bestämmelse den part som har förlorat målet i sak. I mål där saken ännu inte har prövats slutligt finns därför en kompletterande regel i 18 kap. 15 § tredje stycket samma balk som vid återförvisning innebär att frågan om rättegångskostnader, även i högre rätt, prövas av underinstansen i samband med dess avgörande i sak, med hänsyn till den slutliga utgången där. Denna bestämmelse kan emellertid inte tillämpas i fastighetsmål när återförvisning sker till lantmäterimyndighet eftersom lantmäterimyndighet inte har behörighet att pröva frågor om rättegångskostnader (se NJA 1997 s. 805). Mark- och miljööverdomstolen har därför att nu pröva frågan om ersättning för rättegångskostnader såväl här som i mark- och miljödomstolen. När högre rätt prövar fördelningen av rättegångskostnaderna i lägre rätt sker det på grundval av målets slutgliga utgång (dvs. utgången i högre rätt). Vid Mark- och miljööverdomstolens bedömning av rättegångskostnaderna får det konstateras att det, till skillnad från vad som var fallet i NJA 1997 s. 805, inte står klart till vilken parts nackdel prövningen i sak kommer att utfalla vid fastighetsbestämningen. Under sådana förhållanden skulle det i och för sig kunna ifrågasättas om K.V. kan anses ha förlorat målet i den mening som avses i 16 kap. 14 § första stycket FBL. Vid den bedömningen kan det ha viss betydelse att 16 kap. 14 § första stycket FBL ger utrymme för att beakta de särskilda förhållanden som präglar fastighetsmål. Markoch miljööverdomstolen anser emellertid att det skulle föra för långt att, som xx. har gjort gällande, anse att bestämmelsen generellt öppnar upp för en mer allmän skälighetsbedömning när det som i detta fall rör sig om ett mål där det på samma sätt som i tvistemål i allmänhet föreligger ett klart motsatsförhållande mellan två sakägare. Fastighetsmålens särskilda karaktär får i stället beaktas inom ramen för tillämpningen av bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken, och då bland annat vid bedömningen av om xx. är att anse som tappande part enligt 1 §. Det motsatta synsättet riskerar enligt Mark- och miljööverdomstolen att medföra att förut-sebarheten för parterna vad gäller rättegångskostnadsersättning i fastighetsmål går för-lorad. Huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken innebär alltså att den som är att anse som tappande part ska ersätta motpartens rättegångskostnader. Förutom att med tappande part i 1 § avses den som har förlorat målet i sak är vid tolkningen och tillämpningen av rättegångskostnadsbestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken i detta fall också 3 § av betydelse. Om den vinnande parten har inlett rättegången utan att motparten har givit anledning till det kan kostnaderna beroende på omständigheterna kvittas eller, i kvalificerade fall, den vinnande parten bli skyldig att ersätta motpartens kostnader (3 § första stycket). Kostnaderna kan också kvittas om den omständighet som utgången berodde på inte var känd för den tappande parten och denne inte heller borde ha känt till den (3 § andra stycket).
Bästa svaret
I en dom från 2016 ansåg hovrätten att kostnaden för en lantmäteriförrättning som varit nödvändig för att tillvarata sökandens rätt i en tvist vid allmän domstol, skulle klassas som förberedande rättegångskostnad.
Efter att JT överklagat tingsrättsdomen konstaterade hovrätten att lantmäterikostnaden, mot bakgrund av anledningen till förrättningen, var att betrakta som en sådan kostnad för rättegångens förberedande, som enligt 18 kap 8 § första stycket RB utgör en rättegångskostnad. SE vann målet vid tingsrätten och hade därför enligt 18 kap.1 § RB rätt till ersättning för sin rättegångskostnad. Sådan ersättning ska utgå i den mån kostnaden skäligen har varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Parterna hade i hovrätten bekräftat att de var oense om var gränsen gick. SE:s lantmäteriansökan hade därför varit befogad och därtill haft betydelse för att han vunnit tvisten. Av den anledningen hade kostnaden skäligen varit påkallad för att tillvarata SE:s rätt. Hovrätten förpliktade därför JT att ersätta SE för lantmäterikostnaden.
Efter att JT överklagat tingsrättsdomen konstaterade hovrätten att lantmäterikostnaden, mot bakgrund av anledningen till förrättningen, var att betrakta som en sådan kostnad för rättegångens förberedande, som enligt 18 kap 8 § första stycket RB utgör en rättegångskostnad. SE vann målet vid tingsrätten och hade därför enligt 18 kap.1 § RB rätt till ersättning för sin rättegångskostnad. Sådan ersättning ska utgå i den mån kostnaden skäligen har varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Parterna hade i hovrätten bekräftat att de var oense om var gränsen gick. SE:s lantmäteriansökan hade därför varit befogad och därtill haft betydelse för att han vunnit tvisten. Av den anledningen hade kostnaden skäligen varit påkallad för att tillvarata SE:s rätt. Hovrätten förpliktade därför JT att ersätta SE för lantmäterikostnaden.