Tack tack 🙂F fribygg skrev:
Jag har varit i kontakt med polisen flera gånger och vi har nu en etablerad relation. Orosanmälan kom på tal tidigare och det är definitivt något som jag kommer att gå vidare med. Hade helt klart föredrag en mjukare frukt framför stenar.
Underbart! Behöver input där man tänker utanför boxen 😃 Säg bara inget till min sambo. Giftemål har det tjatats om i flera år.O [old rusty] skrev:För snabbare utryckning när det händer så be eventuell fru ringa och säga att hon tror du öppnade vapenskåpet innan du fick ut.
Inget får polisen att bli så snabb som tanken på att sätta dit en laglydig medborgare.
Vi har väldigt omtänksamma grannar som redan nu erbjudit sig att patrullera, se till huset men även velat sätta upp en egen kamera.M MasMats skrev:
Det är barn som kastar äpplen och stenar.
Dryga året. Tar det aldrig slut? Det är tråkigt och jag vill inte ens föreställa mig livet under den tiden. Ska kika på grannsamverkan. Tack, det hoppas även jag.
Sätt upp kameror. Kom överens med grannar om att de fotograferar genom fönstret och gör nogranna anteckningar men inte ingriper direkt. Samla bevis. Samla bevis. Samla bevis. Och polisanmäl!
Överlämna gärna ett brev där du påtalar problemen till ligisternas föräldrar inför vittnen. Då finns det bevis för att föräldrarna till ligisterna medvetet låter det fortgå.
Sånt här tar aldrig slut. Ligister med föräldrastöd blir bara värre. Det kan gå precis hur långt som helst. Det enda som biter på dem är när det blir för besvärligt eller för farligt för dem själva eller när de hamnar inlåsta på någon anstalt. Av sig själva slutar de aldrig någonsin. Varefter de växer blir det bara grövre.
Det kan gå precis hur långt som helst när ligister har föräldrastöd.
Jag minns min egen barndom på 80-90-talet där det hade blivit satt i system att jag skulle ha stryk och min cykel saboteras så fort jag rörde mig ensam i byn. Jag var ganska stark men vad hjälpte det när de var många. Poliser och myndigheter tog det inte på allvar. Ligisternas föräldrar kunde ju alltid vittna på att deras barn inte hade gjort någonting. Så fort jag hade slagit ut någon tand eller slagit en bula i skallen på någon för att själv överleva kom de dragande med skadeståndskrav som vi naturligtvis vägrade att betala. När de ställdes inför bevis på vad deras barn hade förorsakat drog de tillbaka sina krav. Allt medan misshandeln fortsatte.
Lärarna i skolan ställde sig också på ligisternas sida. Jag minns att de tog in mig på enskilda samtal om och om igen och förklarade för mig att mobbning innebär att verkställa Guds uppdrag. Att det är den som blir mobbad som har förbrutit sig mot Gud varefter Gud straffar genom mobbning. Att mammas svåra reumatiska värk och min mobbning var bevis på att hela min familj hade syndat mot Gud och att det därför var deras skyldighet som lärare att delta i verkställandet av Guds straff.
Till slut blev det så illa att jag inte kunde fara någonstans utan att ha en yxa på pakethållaren. Farsgubben ringde runt till ligisternas föräldrar och förklarade läget. Jag tror han hade vittnen med som lyssnade. Han sade att nu är det så alla att pojken måste ha yxan med och ingenting annat hjälper och han känner mig så pass väl att han vet att jag både vågar och kan hugga om det behövs. Att det här har pågått så länge och finns så starka bevis att pappa kommer att ställa upp allt han kan med juridisk hjälp åt mig när det har skett.
Han informerade polisen om att det här kommer med stor sannolikhet att sluta illa.
Det var en pojke som naturligtvis skulle pröva lyckan men han var tydligen beredd och hoppade så snabbt undan att yxhugget missade med några centimeter. Annars skulle han knappast ha två armar i dag.
Sedan blev det betydligt lugnare. Jag kunde börja leva som en normal människa. Bli lämnad i fred och lämna andra i fred. Ätminstone hemma i byn.
Några gamla gubbar i byn tog tag i det hela med hårdhandskarna och satte pli på både de förvuxna snorungarna och deras snorvalpar till barn.
Jag kom till högstadiet där rektorn tog tag i det hela med hårdhandskarna.
Nu är ju inte ni i samma situation men jag vill att du skall förstå hur viktigt det är att stå på sig på ett sätt som biter. Mobbare och ligister är fega men de njuter av att se på maktlös vrede. Därför skall man inte ge dem det de vill ha men ge dem det de är rädda för.
Mina mobbare har nästan alla antingen flyttat från byn utom någon som har ändrat sig och blivit till folk. Någon har till och med bett om förlåtelse. Jag bor kvar. Byn har förändrats totalt. Vi vann!
Vill bara tillägga att det här sannolikt är orsaken till att jag är litet klumpig och burdus till sättet. I den åldern när andra lär sig vara socialt välanpassade lärde jag mig överleva.
Överlämna gärna ett brev där du påtalar problemen till ligisternas föräldrar inför vittnen. Då finns det bevis för att föräldrarna till ligisterna medvetet låter det fortgå.
Sånt här tar aldrig slut. Ligister med föräldrastöd blir bara värre. Det kan gå precis hur långt som helst. Det enda som biter på dem är när det blir för besvärligt eller för farligt för dem själva eller när de hamnar inlåsta på någon anstalt. Av sig själva slutar de aldrig någonsin. Varefter de växer blir det bara grövre.
Det kan gå precis hur långt som helst när ligister har föräldrastöd.
Jag minns min egen barndom på 80-90-talet där det hade blivit satt i system att jag skulle ha stryk och min cykel saboteras så fort jag rörde mig ensam i byn. Jag var ganska stark men vad hjälpte det när de var många. Poliser och myndigheter tog det inte på allvar. Ligisternas föräldrar kunde ju alltid vittna på att deras barn inte hade gjort någonting. Så fort jag hade slagit ut någon tand eller slagit en bula i skallen på någon för att själv överleva kom de dragande med skadeståndskrav som vi naturligtvis vägrade att betala. När de ställdes inför bevis på vad deras barn hade förorsakat drog de tillbaka sina krav. Allt medan misshandeln fortsatte.
Lärarna i skolan ställde sig också på ligisternas sida. Jag minns att de tog in mig på enskilda samtal om och om igen och förklarade för mig att mobbning innebär att verkställa Guds uppdrag. Att det är den som blir mobbad som har förbrutit sig mot Gud varefter Gud straffar genom mobbning. Att mammas svåra reumatiska värk och min mobbning var bevis på att hela min familj hade syndat mot Gud och att det därför var deras skyldighet som lärare att delta i verkställandet av Guds straff.
Till slut blev det så illa att jag inte kunde fara någonstans utan att ha en yxa på pakethållaren. Farsgubben ringde runt till ligisternas föräldrar och förklarade läget. Jag tror han hade vittnen med som lyssnade. Han sade att nu är det så alla att pojken måste ha yxan med och ingenting annat hjälper och han känner mig så pass väl att han vet att jag både vågar och kan hugga om det behövs. Att det här har pågått så länge och finns så starka bevis att pappa kommer att ställa upp allt han kan med juridisk hjälp åt mig när det har skett.
Han informerade polisen om att det här kommer med stor sannolikhet att sluta illa.
Det var en pojke som naturligtvis skulle pröva lyckan men han var tydligen beredd och hoppade så snabbt undan att yxhugget missade med några centimeter. Annars skulle han knappast ha två armar i dag.
Sedan blev det betydligt lugnare. Jag kunde börja leva som en normal människa. Bli lämnad i fred och lämna andra i fred. Ätminstone hemma i byn.
Några gamla gubbar i byn tog tag i det hela med hårdhandskarna och satte pli på både de förvuxna snorungarna och deras snorvalpar till barn.
Jag kom till högstadiet där rektorn tog tag i det hela med hårdhandskarna.
Nu är ju inte ni i samma situation men jag vill att du skall förstå hur viktigt det är att stå på sig på ett sätt som biter. Mobbare och ligister är fega men de njuter av att se på maktlös vrede. Därför skall man inte ge dem det de vill ha men ge dem det de är rädda för.
Mina mobbare har nästan alla antingen flyttat från byn utom någon som har ändrat sig och blivit till folk. Någon har till och med bett om förlåtelse. Jag bor kvar. Byn har förändrats totalt. Vi vann!
Vill bara tillägga att det här sannolikt är orsaken till att jag är litet klumpig och burdus till sättet. I den åldern när andra lär sig vara socialt välanpassade lärde jag mig överleva.
Redigerat:
tror nog dom flesta barn inte säger till sina päron att dom gjorde nåt fel först men dom säger ju direkt om en vuxen person rör dom eller puttar bort dom tror nog dom flesta päron hade blivit arga och gåt och konfrontera den personen direkt fast dom inte hade vetat hela sanningen förstO [old rusty] skrev:Kränkt familjelivare?
Hade mina ungar slängt saker på andras hus och inte ens slutat när ägaren kommer hade det varit ett tråkigt liv för telningarna en lång tid framöver.
Det krävs en by för att uppfostra ett barn.
Tack för att du delar med dig.. Tack för att du tog dig tid. Det betyder mer än du anar. Körde tåget hem till Norrbotten och läste alla inlägg. Svarade vid tågmöten. Vissa inlägg gav mig hopp andra fick mig att inse att detta är nu min nya vardag.H heimlaga skrev:
Trafikstopp i Boden. Spårspring. Trist men det gav mig mera läs- och skrivtid. Hade just påbörjat din historia så skriver min sambo; ”Nu kastar de igen”. Jag ringer snabbt 112 från loktelefonen och förklarar läget. Polisen var snabbt på plats. Det måste jag ge dem. De gick igenom filmen från bevakningskameran och tittade på bevismaterialet. Denna gång kastades det stenar stora som en näve.
Imorgon är det en ny dag. Vem vet vad som kommer flygandes.. Men en sak är säker. Jag kommer att läsa din historia samt övriga inlägg om och om igen.
Och då har den föräldern glömt hur barn är och borde gå en kurs.M maria01 skrev:
Förr i tiden gick det att komma till rätta med problemen genom att ta ett allvarligt samtal med rötäggen, drar mig till minnes hur min far berättade om en episod från skolan i Bondersbyn där har växte upp på fyrtiotalet. En av pojkarna hade blivit rejält mobbad en längre tid och hans far gjorde ett oväntat besök i skolan med båtshaken i högsta hugg och förklarade att rör ni pojken en gång till ska jag vrida av er halsen. Efter det blev det lungt. Var själv utsatt för en del under skoltiden och ganska hämmad men i högstadiet var det slut med det och jag gav tillbaka med ränta. Då upphörde allt eftersom våld och fysisk smärta är ett språk som även den mest trögtänkte mobbare förstår. Det behövdes bara att slå ner en av mobbarna rejält för att det inte skulle vara roligt längre.K kes079 skrev:
Ge inte upp. Vad du än gör ar det strängt förbjudet att backa om man vill vinna. Konflikträdsla är det mest skadliga som finns. Lika förbjudet som det är att gå till anfall på ett vis som man inte kan motivera i rätten.K kes079 skrev:
Man vinner genom att stå på sig på ett konsekvent och balanserat vis.
Sedan vilken nivå som kan anses balanserad är en fråga från fall till fall. Där är jag rädd att ge råd för de kan vara fel. Det är du och frun och grannarna som kan fundera ut den saken.
Sedan kan man ju råka ut för diverse besynnerliga hämdaktioner. Det är därför som det är så viktigt att se till att man alltid kan motivera och bevisa det man har gjort för domaren. Man blir till exempel betydligt lindrigare dömd för "excess nödvärn" än för "misshandel".
Jag råkade ut för en slags hämdaktion många år senare.
En av mina gamla bortflyttade mobbare som förövrigt hade lugnat ned sig omgående när jag slog ut ut en framtand på honom med ett vedträ någon gång i 11-12årsåldern kom plötsligt på att han skulle sätta dit mig i 40-årsåldern.
Han höll just då på med en helt urflippad process mot tre bybor och bysamfålligheten på grund av en smärre men endå påtaglig oförrätt som dessa hade utsatt honom för i ren obetänksamhet. För honom hade det blivit en fråga om hans rätt att styra och dominera.
Han tyckte väl att det skulle vara fint att kunna sätta dit mig på samma gång så han fick mig på något sätt vald till viceordförande för byastämman och när jag i den positionen skötte frågan om styrelsens ansvarsfrihet försökte han ta över styrningen av hela processen och krångla till det på ett vis som jag bara kan tolka som ett försök att skapa nya processfel och oegentligheter som han sedan skulle kunna använda både mot mig och mot styrelsen. Jag lät mig inte rubbas utan skötte mitt uppdrag efter bästa förmåga så att jag kunde påvisa att han hade fått en chans att komma fram med sina sakfrågor. När han vägrade tala sakfrågor tystade jag hans pladder och lagvrängerier. Lyckligtvis har jag gott om röstresurser och kunde helt enkelt överrösta honom tills det blev tyst.
Han stämde samfälligheten till tingsrätten. Det hade jag förutsett så jag hade antecknat i detalj hur allt gick till. Jag avlade ett mycket fullständigt vittnesmål i rätten. Det stöddes av andra vittnen. Domaren konstaterade att stämman hade gått ungefär rätt till och att i sak hade jag gjort så rätt som möjligt under rådande förhållanden. Mobbaren förlorade och fick betala alla rättegångskostnaderna.
Varpå han omedelbart polisanmälde mig för mened. Halva salen hade ju varit full med folk som både hade hört och sett så polisen lade småningom ned förundersökningen och när han började bråka om det så blev han informerad om att om har rör i frågan mera så blir han åtalad för okynnesanmälan för det brottet har polisen gott om bevis på. Och så var det lugnt.
Det är sånt där man får ta. Därför lönar det sig att försöka leva ungefär lagligt och bara begå brott under nödtvång. I 30 år efteråt.
Känner igen din situation. För 4 år upplevde jag en liknande situation.
Jag var i huset med min sambo och barn när jag hörde dunk i vägen? Tittar ut och ett gäng ungar på mellan 7-9 år stå och kastar äpplen på husväggen och fönster. Jag går ut och säger åt dem och dem springer iväg. 20 minuter senare är dem tillbaka och kastar igen.. jag säger till ingen, återigen springer dem. 20-30 minuter senare är dem där igen, denna gång springer jag efter och får tag i en kille, jag tar honom i armen, och säger nu går vi ner och pratar med din förälder! Jag hinner 100 meter så kommer hans pappa springande (dem andra barnen har sprungit hem och sagt att en elak man har tagit deras bror/kusin) jag blir verbalt attackerat av pappan, om va fan jag håller på med! Jag försöker förklara vad hans ungar håller på med, att kasta äpplen mot fönster och liknande, men han är fullständigt likgiltig, och skrattar bort det, sen kommer hela släkten och skriker åt mig. Det blir en polisanmälan mot mig för misshandel ! - jag har tagit pojken i armen.. jag gör en motanmälan för skadegörelse. Allt det leder till förhör hos polisen, och slutar i tingsrätten, där jag blir frikänd, overklagas till hovrätten, där jag döms för ringa misshandlad.
Kontentan är att det räcker att du rör en av förövarna! Och denna säger att det gjorde ont, så åker du ditt!
Jag fick betala 30000kr till Brottsofferfonden. Det krav dem hade mot mig för smärta läggs ner efter dem inte kunde bevisa eller hade fysiska bevis att det gjorde ont( dem var hos vårdcentralen för att dokumentera att jag hade tagit barnet hårt i armen, men inget syntes (för jag hade inte tagit ett hårt grepp.. jag tog barnet i armen på samma sätt som jag ville om det var mitt barn som gjorde nått dem inte fick..)) så dem fick inte en krona.
Så fungerar svensk rättvisa, och jag förstår nu varför skolan går åt helvete.
Så mitt råd, dokumentera och anmäl, gör inget själv.
Jag var i huset med min sambo och barn när jag hörde dunk i vägen? Tittar ut och ett gäng ungar på mellan 7-9 år stå och kastar äpplen på husväggen och fönster. Jag går ut och säger åt dem och dem springer iväg. 20 minuter senare är dem tillbaka och kastar igen.. jag säger till ingen, återigen springer dem. 20-30 minuter senare är dem där igen, denna gång springer jag efter och får tag i en kille, jag tar honom i armen, och säger nu går vi ner och pratar med din förälder! Jag hinner 100 meter så kommer hans pappa springande (dem andra barnen har sprungit hem och sagt att en elak man har tagit deras bror/kusin) jag blir verbalt attackerat av pappan, om va fan jag håller på med! Jag försöker förklara vad hans ungar håller på med, att kasta äpplen mot fönster och liknande, men han är fullständigt likgiltig, och skrattar bort det, sen kommer hela släkten och skriker åt mig. Det blir en polisanmälan mot mig för misshandel ! - jag har tagit pojken i armen.. jag gör en motanmälan för skadegörelse. Allt det leder till förhör hos polisen, och slutar i tingsrätten, där jag blir frikänd, overklagas till hovrätten, där jag döms för ringa misshandlad.
Kontentan är att det räcker att du rör en av förövarna! Och denna säger att det gjorde ont, så åker du ditt!
Jag fick betala 30000kr till Brottsofferfonden. Det krav dem hade mot mig för smärta läggs ner efter dem inte kunde bevisa eller hade fysiska bevis att det gjorde ont( dem var hos vårdcentralen för att dokumentera att jag hade tagit barnet hårt i armen, men inget syntes (för jag hade inte tagit ett hårt grepp.. jag tog barnet i armen på samma sätt som jag ville om det var mitt barn som gjorde nått dem inte fick..)) så dem fick inte en krona.
Så fungerar svensk rättvisa, och jag förstår nu varför skolan går åt helvete.
Så mitt råd, dokumentera och anmäl, gör inget själv.
Vad har folk från Nederländerna med saken att göra?K Karldanaxel skrev: