Gråsten, det du skriver framstår som helt orimligt. Varför skulle det ha betydelse om det är en svåger eller en son till ägaren som uppfört en ramp eller en mur? Menar du att om jag anlitar ett proffs för att bygga en mur så hör den till fastigheten men om en släkting till mig bygger muren är den inte en del av fastigheten?
Proffset bygger muren på fastighetsägarens direkta uppdrag. Det gjorde väl i och för sig svågern också så där brister mitt exempel. Men Roland i https://lagen.nu/dom/nja/1986s513 byggde en lekstuga på sambons tomt och den kunde han hämta när förhållandet tog slut. På vems uppdrag byggdes lekstugan? Notera att Högsta domstolen inte lät honom ta planket.Att han inte fick ta trappräcket och takpannorna finner jag naturligare men jag tror att planket hade kunnat avlägsnas lika lätt som lekstugan.
egendomligt nog görs skillnad på om det uppförda räknas som hel ny "anläggning", helst då en byggnad men kan också vara en silo. Är det något mindre, som ett plank eller ett staket är det svårare att åberopa undantaget i jordabalken 2 kap 4 1 stycket. Inte helt logiskt men så är det i praktiken.
Kolla här:
https://lagen.nu/1970:994
Av 2 kapitlet 1 § framgår vad som är fastighetstillbehör, av 2 § byggnadstillbehör (byggnaden är vanligen i sig fastighetstillbehör). Av 4 § framgår att om någon som inte är identisk med fastighetsägaren (t ex bara en av två delägare till en samägd tomt) sätter dit något, t ex en arrendator en byggnad, så anses byggnaden inte infogad i fastigheten juriskt. Den förblir lös egendom - byggnad på annans mark. Samma sak med ett av en arrendator planterat fruktträd, det har varit uppe hör tidigare och jag citerade lagkommentaren. Däremot torde det bli mycket vanskligare att försöka få avlägsna t ex lagd kallmur men i slutänden är det inte ren juridik utan hänsyn till kreditväsendets intressen och vad domstolen finner praktiskt som avgör. jag tror att en domstol skulle finna det mycket olämpligt att man kan komma och hävda att man vill återta något som är markfast som en nedgrävd hoppmatta.
Antag att förra ägarens syster satt upp en gammal stallykta på en vägg närmast som en låmgsiktig parkering av föremålet men att det är klart mellan dem att lyktan fortfarande tillhör systern. Då är det inte byggnadstillbehör. Men det torde anses som sådant om huset säljs med lyktan ditsatt och ingen reservation gjordes. för det vore "olämpligt" om andra än säljaren i efterhand kan komma och kräva att få plocka ned saker. Då blir nog säljaren istället ersättningsskyldig gentemot dessa utomstående.
en klassisk fråga är på vilket stadium en leverantör kan ta tillbaka byggnadsvirke från ett pågående bygge om projektet kånkar och fastigheten är intecknad och belånad
Lagen ger inte besked i alla lägen, inte förarbetena heller.De vägledande rättsfallen är dessutom få. Kammarkollegiet kom en gång med en teori att det kan bero på graden av belåning om ett ifrågasatt fastighetstillbehör sakrättsligt tillhör fastigheten eller ej men den teorin verkade inte högsta domstolen köpa. Ägarförhållandena ska avgöra - i princip...
egendomligt nog görs skillnad på om det uppförda räknas som hel ny "anläggning", helst då en byggnad men kan också vara en silo. Är det något mindre, som ett plank eller ett staket är det svårare att åberopa undantaget i jordabalken 2 kap 4 1 stycket. Inte helt logiskt men så är det i praktiken.
Kolla här:
https://lagen.nu/1970:994
Av 2 kapitlet 1 § framgår vad som är fastighetstillbehör, av 2 § byggnadstillbehör (byggnaden är vanligen i sig fastighetstillbehör). Av 4 § framgår att om någon som inte är identisk med fastighetsägaren (t ex bara en av två delägare till en samägd tomt) sätter dit något, t ex en arrendator en byggnad, så anses byggnaden inte infogad i fastigheten juriskt. Den förblir lös egendom - byggnad på annans mark. Samma sak med ett av en arrendator planterat fruktträd, det har varit uppe hör tidigare och jag citerade lagkommentaren. Däremot torde det bli mycket vanskligare att försöka få avlägsna t ex lagd kallmur men i slutänden är det inte ren juridik utan hänsyn till kreditväsendets intressen och vad domstolen finner praktiskt som avgör. jag tror att en domstol skulle finna det mycket olämpligt att man kan komma och hävda att man vill återta något som är markfast som en nedgrävd hoppmatta.
Antag att förra ägarens syster satt upp en gammal stallykta på en vägg närmast som en låmgsiktig parkering av föremålet men att det är klart mellan dem att lyktan fortfarande tillhör systern. Då är det inte byggnadstillbehör. Men det torde anses som sådant om huset säljs med lyktan ditsatt och ingen reservation gjordes. för det vore "olämpligt" om andra än säljaren i efterhand kan komma och kräva att få plocka ned saker. Då blir nog säljaren istället ersättningsskyldig gentemot dessa utomstående.
en klassisk fråga är på vilket stadium en leverantör kan ta tillbaka byggnadsvirke från ett pågående bygge om projektet kånkar och fastigheten är intecknad och belånad
Lagen ger inte besked i alla lägen, inte förarbetena heller.De vägledande rättsfallen är dessutom få. Kammarkollegiet kom en gång med en teori att det kan bero på graden av belåning om ett ifrågasatt fastighetstillbehör sakrättsligt tillhör fastigheten eller ej men den teorin verkade inte högsta domstolen köpa. Ägarförhållandena ska avgöra - i princip...
Redigerat:
Men Gråsten, eftersom du verkar juridiskt bevandrad så är funderingen NÄR kan man som köpare av en fastighet betrakta saker som "lämnade" ? Oavsett vem som äger en sak - vid någon tidpunkt måste väl ändå saker betraktas som "kvarlämnade"? Om jag köper ett hus och säljaren lämnar kvar saker och inte nämner dem i köpekontraktet så måste väl de sakerna antingen betraktas som fastighetsägarns tillhörigheter efter en viss tid, eller åtmistone ge fastighetsägaren rätt att begära ersättning för hyra av mark eller liknande...?
Innebörden av det jag skrev om lyktan ovan är att den nye ägaren bör ha anledning att kunna betrakta de föremål som finns på fastigheten som tillbehör även om det i förhållandet mellan förra ägaren och andra individer kanske inte var så. Men jag vet inte hur pass strikt ett sådant betraktelsesätt kan användas. En ny ägare bör lika väl som en kreditgivare kunna utgå från att vad som förefaller vara tillbehör också är det. Däremot ligger skattemyndigheten lite sämre till. Då ökar bevisbördan för att föremålet verkligen ingår i skatteobjektet.
Det finns i en uppsats av Sten Hillert i boken Fastighetstillbehör -en antologi ett exempel där två bröder samäger en lantbruksfastighet. Den ena brodern bor i det gamla huset som fanns då de ärvde gården. den andra brodern bygger ett eget hus utan ekonomisk inblandning av första brodern. Gården belånas allt högre men går till slut i konkurs. Fordringsägarna kommer eventuellt att bli förvånade då de inser att den nybyggda bostaden utgör lös egendom och inte ingår i fastigheten - och att krediter kanske beviljats på felaktiga antaganden som inte verifierats.
Antag i stället att gården såldes till någon som åtog sig att ta över lånen. Ingen "tänkte" på att tala om den nya bostadsbyggnaden som köparen trodde ingick i fastigheten. Det syns ju inte i lagfartshandlingarna. Dessutom kan det vara fel i taxeringshandlingarna för skatten för byggnad på annans mark är likadan som för en byggnad som ingår i en fastighet - så det är inte säkert att skattemyndigheten vet om att den nyare byggnaden inte ingår i fastigheten.
det kan bli en trasslig situation då köparen inser att den nyare byggnaden inte ingår.
För att återgå till den nedgrävda hoppmattan så skulle jag rösta för att den ingår i fastigheten efter köpet oavsett vem som ordnade den. Säljaren bör ha haft en upplysningsplikt om eventuella undantag. Den upplysningsplikten är dock eventuellt inte lika stark när det gäller hel byggnad. Mina inlägg ovan var bara en liten utflykt för att belysa de problem som kan uppstå vid inkongruent ägande vilket innebär att ett föremål inte anbragts eller ägs av samma individ som äger huvudsaken (fastigheten eller byggnaden) och därför inte utgör tillbehör til dessa enligt undantagsregeln i jordbalken.
Det finns i en uppsats av Sten Hillert i boken Fastighetstillbehör -en antologi ett exempel där två bröder samäger en lantbruksfastighet. Den ena brodern bor i det gamla huset som fanns då de ärvde gården. den andra brodern bygger ett eget hus utan ekonomisk inblandning av första brodern. Gården belånas allt högre men går till slut i konkurs. Fordringsägarna kommer eventuellt att bli förvånade då de inser att den nybyggda bostaden utgör lös egendom och inte ingår i fastigheten - och att krediter kanske beviljats på felaktiga antaganden som inte verifierats.
Antag i stället att gården såldes till någon som åtog sig att ta över lånen. Ingen "tänkte" på att tala om den nya bostadsbyggnaden som köparen trodde ingick i fastigheten. Det syns ju inte i lagfartshandlingarna. Dessutom kan det vara fel i taxeringshandlingarna för skatten för byggnad på annans mark är likadan som för en byggnad som ingår i en fastighet - så det är inte säkert att skattemyndigheten vet om att den nyare byggnaden inte ingår i fastigheten.
det kan bli en trasslig situation då köparen inser att den nyare byggnaden inte ingår.
För att återgå till den nedgrävda hoppmattan så skulle jag rösta för att den ingår i fastigheten efter köpet oavsett vem som ordnade den. Säljaren bör ha haft en upplysningsplikt om eventuella undantag. Den upplysningsplikten är dock eventuellt inte lika stark när det gäller hel byggnad. Mina inlägg ovan var bara en liten utflykt för att belysa de problem som kan uppstå vid inkongruent ägande vilket innebär att ett föremål inte anbragts eller ägs av samma individ som äger huvudsaken (fastigheten eller byggnaden) och därför inte utgör tillbehör til dessa enligt undantagsregeln i jordbalken.
Det finns ett dom från Högsta domstolen i ett skatteärende tror jag det var. Ärendet rörde byggnad på annans mark, dvs lös egendom. Karln som fick kraven på sig sade att han gett bort byggnaden till sin son. eftersom gåva av byggnad på annans mark kan ske helt formlöst dvs utan skrivet avtal och den inte heller kan traderas dvs överlämnas fysiskt så gick det inte att visa att gåvan var båg - vilket den förmodligen var.
Lärdomen av det hela är att man vid vid husköp även bör kolla ägarförhållanden för saker som verkar höra till stället. För att återgå till bilrampen kan jag tänka mig att den är fastighetstillbehör om den står under bar himmel men om den fått en byggnad kring sig kan byggnaden med sitt golv och rampen räknas som lös egendom. Och denna lösa egendom kan då någon komma och påstå att han fått i gåva - med olika utfall i olika situationer. Ska man riktigt ge sig in i den juridiska djungeln ska man diskutera pantförskrivning alt säkerhetsöverlåtelser av sådan lös egendom. Det är ett område som den svenska lagstiftaren aldrig fått ordning på trots olika utredningar och förslag. Rättssäkerheten för en efterkommande köpare är mycket liten om en tidigare inblandad kreditgivare gör anspråk på byggnaden. Eftersom det inte i Sverige (men däremot i Danmark) går att pantförskriva byggnad på annans mark fixar man till det med en formell överlåtelse till kreditgivaren men eftersom den ursprungliga brukaren sitter kvar kan denne en vacker dag få för sig att sälja byggnaden igennär behovet av stålar tränger på. Den tidigare säkerhetsöverlåtelsen syns ingenstans eftersom säkerhetsöverlåtelsen inte ger upphov till någon lagfart. Vad som då gäller framgår av HD domar från femtiotalet.
Lärdomen av det hela är att man vid vid husköp även bör kolla ägarförhållanden för saker som verkar höra till stället. För att återgå till bilrampen kan jag tänka mig att den är fastighetstillbehör om den står under bar himmel men om den fått en byggnad kring sig kan byggnaden med sitt golv och rampen räknas som lös egendom. Och denna lösa egendom kan då någon komma och påstå att han fått i gåva - med olika utfall i olika situationer. Ska man riktigt ge sig in i den juridiska djungeln ska man diskutera pantförskrivning alt säkerhetsöverlåtelser av sådan lös egendom. Det är ett område som den svenska lagstiftaren aldrig fått ordning på trots olika utredningar och förslag. Rättssäkerheten för en efterkommande köpare är mycket liten om en tidigare inblandad kreditgivare gör anspråk på byggnaden. Eftersom det inte i Sverige (men däremot i Danmark) går att pantförskriva byggnad på annans mark fixar man till det med en formell överlåtelse till kreditgivaren men eftersom den ursprungliga brukaren sitter kvar kan denne en vacker dag få för sig att sälja byggnaden igennär behovet av stålar tränger på. Den tidigare säkerhetsöverlåtelsen syns ingenstans eftersom säkerhetsöverlåtelsen inte ger upphov till någon lagfart. Vad som då gäller framgår av HD domar från femtiotalet.
Redigerat: