Det usla rådet ”äsch du ska ju bo i det här huset jättelänge”

[Kenneth Klar]

Resonerar du på samma sätt om resten av livet. Partnern du lever med exempelvis?

Oklart vad du frågar om exakt? Ja jag har tänkt i lite olika ”what if” scenarier i livet? Jag tar inget för givet.

 

[Kenneth Klar]

Naivitet är ett tillstånd av okunskap. Comittment, och att välja att tro på något, det är något annat.

Det är ignorant att tro att det bara finns naivitet och cynisk acceptans av statistiken

Att tro blint på något är för mig ett sätt att slippa ta tag i potentiella problem i framtiden.

 

[JohanLun]

Vi vet aldrig vad som kommer hända, men om man går runt och tänker på/planerar för det värsta hela
tiden blir livet svårt.

Väldigt klokt.
Om man har råd att leva som man vill med så stora marginaler att man kan flytta, köpa nytt hus, köpa ut sin respektive osv är det säkert fantastiskt.
De som antingen inte funderar alls över risker, eller har nån form av säkerhet / buffert / släkt som går att använda om det inte går som tänkt så tror jag man vågar ta större risker och göra mer av det man vill.

Om jobbet är trist kan man säga upp sig utan att oroa sig för nytt jobb.
Om relationen kärvar kan man flytta isär på prov eller permanent utan att oroa sig för om pengarna inte ska räcka till.
Om huset är risigt, ligger på fel ställe osv behöver man inte fundera på om man gör en dålig affär eller ej utan löser problemet.

Vi som inte har denna typ av buffert i livet där lönen krävs för ett drägligt boende måste tyvärr chansa på att livet går ungefär som man tänkt. Eller ställa in sig på ett betydligt torftigare liv än vad man skulle kunna leva och bygga upp en buffert för framtiden.

Många betalar väl ändå av lån, har lite sparande osv, för denna grupp går det nog oftast att hantera en mindre smäll i form av skilsmässa eller kortvarig sjukdom. Ändras livet för mycket så får man vara beredd på att ändra hur man lever. Bara hoppas det inte blir så. Återigen måste man våga chansa på att livet blir hyfsat.

Alla är vi olika i fråga om vad vi prioriterar, och alla ska naturligtvis göra de valen man känner är rätt. Men min erfarenhet är att i livets slut ångrar man oftare det man inte gjort än det man gjort.

Så är det nog.

Sedan håller jag också med dig om vårt helt perverterade skattesystem som allvarligt skadar husmarknaden och folks möjligheter att byta upp/ner sig. En särskild historia det.

Jag håller med om att skattesystemet belönar de som går in tidigt i bostadsmarknaden och byter sällan. Det är olyckligt, men så är det nu och det får man planera efter. Tyvärr. Alternativet (givet att man måste ha samma totala skattetryck) är ju att höja inkomstskatt eller fastighetsskatt. Givet det tycker jag ändå det är bättre att betala på slutet. Att få skatta på vinsten är inte konstigt, speciellt när man kan flytta med den in i nästa boende. De andra avgifterna/skatterna tycker jag också är tokiga.

Menar du att det skulle vara konstigt att exempelvis fundera över om priset inte lite för högt för området när man köper en bostad? Har man inte obegränsat med kapital tycker jag nog det är rätt självklart att fundera så.

Fler skulle fundera på om husen faktiskt är värda det de nu säljs för. Då skulle nog inte priserna dragit iväg så mycket. Men det är en liten annan fråga.

 

[lbgu]

å denna grupp drar upp statistiken något.

Återfallsförbrytare

 

[Kenneth Klar]

Fast med din inställning så borde man ju aldrig gifta sig då man inte vet om det kommer att hålla. Hela livet är fyllt av chansningar och ska man bara göra saker som garanterat är 'säkra' så lär livet bli rätt tråkigt. Sen när man köper hus så är ju en grundregel att inte betala mer än man anser det vara värt. Skulle alla tänka som du så skulle ingen köpa en ny bil, det är ju en nästan garanterad dålig investering.

Nej skulle säga att det är som att köpa en försäkring? Jag tycker absolut man ska gifta sig, men också ha en aning om vad man tar sig till om det inte håller.

Åker du runt i en oförsäkrad bil? Är din villa oförsäkrad? Om inte varför? Räknar du med att krocka eller att villan ska brinna?

 

[Kenneth Klar]

I mitt yrke ser jag en hel del situationer där sjukdom och död drabbar individer även mitt i livet. Vi vet aldrig vad som kommer hända, men om man går runt och tänker på/planerar för det värsta hela tiden blir livet svårt.

Alla är vi olika i fråga om vad vi prioriterar, och alla ska naturligtvis göra de valen man känner är rätt. Men min erfarenhet är att i livets slut ångrar man oftare det man inte gjort än det man gjort.

Klart det är förnuftigt att planera för sjukdom, död etc men man kan göra det på konstruktiva sätt som att skriva testamente, äktenskapsförord, skaffa livförsäkring med invaliditetsersättning etc.

kör du oförsäkrad bil och har en oförsäkrad villa då eller?

Ingen har sagt att man inte ska göra något. Det jag säger är att man gör sig själv en otjänst om man inte har en aning om vad man ska ta sig till utan, tex, sin partner.

 

[JohanLun]

Nej skulle säga att det är som att köpa en försäkring? Jag tycker absolut man ska gifta sig, men också ha en aning om vad man tar sig till om det inte håller.

Det löser du väl med att om du känner att det är lite skakigt med jobb, äktenskap mm så köper du inte ett hus för 17MSEK om det är max du har råd med om ni köper tillsammans och totalt maxar ut lånen.

Om du känner att ni måste bo i ett hus som gör att du pressar ekonomin till max, så måste du chansa på att ni håller ihop eller vara beredd att flytta om det skiter sig.

Så här är det väl ofta i livet. Ska man ligga på topp måste man vara tvungen att chansa lite.
Play it safe, ja, risk-reward är ju oftast så att då får du räkna med att bo i ett enklare hus...

Åker du runt i en oförsäkrad bil? Är din villa oförsäkrad? Om inte varför? Räknar du med att krocka eller att villan ska brinna?

Det är ju ungefär som att om du är osäker på vilken bil du vill ha och har lite pressad ekonomi inte köper en Porsche Taycan med 15.000 i månan i försäkring och 20.000 i månaden i värdeminskning. Inte som att köra en bil oförsäkrad.

 

[G.L.]

Då många sambo/äktenskap slutar i separation är det en god ide att förbereda sig om ett sådant scenario inträffar. Det ska göras när kärleken och vänskapen är som störst, för när krisen kommer är det kört.
Då är spelreglerna redan satta och även om ovänskap och hat ibland präglar en separation finns det en väg redan utstakad för att avsluta förhållandet.
Sen är det väldigt dumt att räkna massa år framåt på ett fastighetsköp som investering. Mycket kan hända och har man tur blir det kanske en slant över när huset säljs.

 

[Kenneth Klar]

Det löser du väl med att om du känner att det är lite skakigt med jobb, äktenskap mm så köper du inte ett hus för 17MSEK om det är max du har råd med om ni köper tillsammans och totalt maxar ut lånen.

Om du känner att ni måste bo i ett hus som gör att du pressar ekonomin till max, så måste du chansa på att ni håller ihop eller vara beredd att flytta om det skiter sig.

Så här är det väl ofta i livet. Ska man ligga på topp måste man vara tvungen att chansa lite.
Play it safe, ja, risk-reward är ju oftast så att då får du räkna med att bo i ett enklare hus...

Det är ju ungefär som att om du är osäker på vilken bil du vill ha och har lite pressad ekonomi inte köper en Porsche Taycan med 15.000 i månan i försäkring och 20.000 i månaden i värdeminskning. Inte som att köra en bil oförsäkrad.

Det är rätt få i Sthlm som är unga som har möjlighet att köpa NÅGON villa utan att sträcka sig. Så rätt meningslöst poäng.

Det är snarare så att det som saknar sans är att köpa en villa i Sthlm som ung utan någon som helst plan B.

 

[JohanLun]

Det är rätt få i Sthlm som är unga som har möjlighet att köpa NÅGON villa utan att sträcka sig. Så rätt meningslöst poäng.

Det är snarare så att det som saknar sans är att köpa en villa i Sthlm som ung utan någon som helst plan B.

Fast då säger du ju indirekt att man måste chansa på att äktenskapet håller om man vill köpa villan. Spricker äktenskapet (eller parförhållandet eller hur man nu lever) så får man bo som man kunde bo när man var ensamstående. Dessutom får man väl lägre lån som frånskiljd med barn än som ensamstående utan barn.

Återigen. Jag tror det handlar om att man antingen accepterar att köra utan marginaler och maxar och får det man vill ha. Eller safar och då får bo lite enklare än man skulle kunnat, men då har marginaler att hantera det som går fel i livet.

Alternativet är ju att bo nånstans där du ensam kan casha villan, om nu din respektive tycker det är ett sjysst upplägg. Kanske vill hon vara delägare? Eller kan den ena stå på sommarstugan och den andra på villan. Eller hur man nu vill ha det.

Men ditt "problem" är enkelt. Köp en billigare villa ELLER skaffa en bättre ekonomi. Om du vill ha de marginaler och buffrar du efterfrågar.

 

[Kenneth Klar]

Väldigt klokt.
Om man har råd att leva som man vill med så stora marginaler att man kan flytta, köpa nytt hus, köpa ut sin respektive osv är det säkert fantastiskt.
De som antingen inte funderar alls över risker, eller har nån form av säkerhet / buffert / släkt som går att använda om det inte går som tänkt så tror jag man vågar ta större risker och göra mer av det man vill.

Om jobbet är trist kan man säga upp sig utan att oroa sig för nytt jobb.
Om relationen kärvar kan man flytta isär på prov eller permanent utan att oroa sig för om pengarna inte ska räcka till.
Om huset är risigt, ligger på fel ställe osv behöver man inte fundera på om man gör en dålig affär eller ej utan löser problemet.

Vi som inte har denna typ av buffert i livet där lönen krävs för ett drägligt boende måste tyvärr chansa på att livet går ungefär som man tänkt. Eller ställa in sig på ett betydligt torftigare liv än vad man skulle kunna leva och bygga upp en buffert för framtiden.

Många betalar väl ändå av lån, har lite sparande osv, för denna grupp går det nog oftast att hantera en mindre smäll i form av skilsmässa eller kortvarig sjukdom. Ändras livet för mycket så får man vara beredd på att ändra hur man lever. Bara hoppas det inte blir så. Återigen måste man våga chansa på att livet blir hyfsat.

Så är det nog.


Jag håller med om att skattesystemet belönar de som går in tidigt i bostadsmarknaden och byter sällan. Det är olyckligt, men så är det nu och det får man planera efter. Tyvärr. Alternativet (givet att man måste ha samma totala skattetryck) är ju att höja inkomstskatt eller fastighetsskatt. Givet det tycker jag ändå det är bättre att betala på slutet. Att få skatta på vinsten är inte konstigt, speciellt när man kan flytta med den in i nästa boende. De andra avgifterna/skatterna tycker jag också är tokiga.


Fler skulle fundera på om husen faktiskt är värda det de nu säljs för. Då skulle nog inte priserna dragit iväg så mycket. Men det är en liten annan fråga.

Du hade i princip kunnat lösa problemen på bostadsmarknaden ganska lätt.

Lagfart och pantbrev blir avgifter som kostar någon tusenlapp. Avskaffa taket, och detta är det viktigaste, för hur mycket vinst du får skjuta. 3 msek är ingenting för en villaägare i Stockholm som köpte för 10 år sen.

För att kompensera skattebortfallet så höjer man taket för fastighetsskatten så mycket som det behövs räcker nog att höja det från 10k till 15-20k max per år. Är ändå en i västvärlden unikt låg fastighetsskatt.

Sen fasar man ut hyresregleringen på alla nya kontrakt.

 

[JohanLun]

Du hade i princip kunnat lösa problemen på bostadsmarknaden ganska lätt.

Lagfart och pantbrev blir avgifter som kostar någon tusenlapp. Avskaffa taket, och detta är det viktigaste, för hur mycket vinst du får skjuta. 3 msek är ingenting för en villaägare i Stockholm som köpte för 10 år sen.

För att kompensera skattebortfallet så höjer man taket för fastighetsskatten så mycket som det behövs räcker nog att höja det från 10k till 15-20k max per år. Är ändå en i västvärlden unikt låg fastighetsskatt.

Sen fasar man ut hyresregleringen på alla nya kontrakt.

Det är ju en politisk fråga.

Om man vill sänka skatten för de som gjort enorma vinster på fastigheter så är det en bra ide.
Det är dock inte alla partier som har detta som sitt mål.

Fastighetsskatten tror jag varken höger eller vänster kommer höja. Det är nog en fråga som gör man tappar för mycket röster.

Att släppa hyresmarknaden fri tror jag också ligger långt bort.

Jag säger inte att du inte har en poäng i hur du resonerar, men det finns åsikter som också har rimliga argument som talar mot det du föreslår.

Framförallt, dina barn är utflyga och din fru har köpt nåt eget innan systemet har ändrats. Det bästa du kan göra är att acceptera hur systemet ser ut nu och agera efter det. Och hoppas på turen.

Och visst, skattesystem osv kan ändras och det kan få ganska dramatiska konsekvenser för individen, då bostad och skatt på denna ofta är oerhört tungt vägande i privatekonomin.

 

[Kenneth Klar]

Fast då säger du ju indirekt att man måste chansa på att äktenskapet håller om man vill köpa villan. Spricker äktenskapet (eller parförhållandet eller hur man nu lever) så får man bo som man kunde bo när man var ensamstående. Dessutom får man väl lägre lån som frånskiljd med barn än som ensamstående utan barn.

Återigen. Jag tror det handlar om att man antingen accepterar att köra utan marginaler och maxar och får det man vill ha. Eller safar och då får bo lite enklare än man skulle kunnat, men då har marginaler att hantera det som går fel i livet.

Alternativet är ju att bo nånstans där du ensam kan casha villan, om nu din respektive tycker det är ett sjysst upplägg. Kanske vill hon vara delägare? Eller kan den ena stå på sommarstugan och den andra på villan. Eller hur man nu vill ha det.

Men ditt "problem" är enkelt. Köp en billigare villa ELLER skaffa en bättre ekonomi. Om du vill ha de marginaler och buffrar du efterfrågar.

Jag efterfrågar inget av detta. Det är du som lägger ord i munnen på mig vilket du verkar göra rätt regelbundet.

Det finns 100-tals parametrar som man kan ta i beaktning när man köper hus som inte enkom handlar om vilket hus man kan/inte kan köpa ur sin respektive ur.

 

[JohanLun]

Jag efterfrågar inget av detta. Det är du som lägger ord i munnen på mig vilket du verkar göra rätt regelbundet.

OK, glöm då första meningen. MEN detta gäller väl ändå?

Men ditt "problem" är enkelt. Köp en billigare villa ELLER skaffa en bättre ekonomi. Om du vill ha de marginaler och buffrar du efterfrågar.

Det är rätt få i Sthlm som är unga som har möjlighet att köpa NÅGON villa utan att sträcka sig. Så rätt meningslöst poäng.

Så är det tyvärr och då chasar de flesta på att det ska hålla, annars blir det inget. Om alla tänkte att ena parten skulle kunna bära kostnaden (eller banken hade det kravet) hade priserna inte stuckit iväg så mycket.

Det är snarare så att det som saknar sans är att köpa en villa i Sthlm som ung utan någon som helst plan B.

Jag håller med om att det kan te sig vansiningt att som ung köpa villa i sthlm idag.

Därför tror jag folk skiter i plan B. Det finns inte alltid en plan B. Eller det går inte köpa nåt om man måste ha en plan B.

Eller är plan B att man flyttar til en hyresrätt i Kungsängen.


Jag vill påstå att du tänker "annorlunda" än många andra i Stockholm. Inte att det nödvändigtvis är fel. Alla känner sig själv bättre än andra.

Jag tycker också bostadsmarknaden är tokig. Däremot har jag börjat inse att jag får böja mig för hur den funkar. Eller engagera mig i politiken (vilket säkert inte skulle göra nån skillnad heller).

 

[JohanLun]

Det finns 100-tals parametrar som man kan ta i beaktning när man köper hus som inte enkom handlar om vilket hus man kan/inte kan köpa ur sin respektive ur.

Absolut. Därför blir det oftast en kompriomiss, i stockolm oftast även en dyr kompriomiss man inte har råd att finansera själv.