Husägare
· Småländska höglandet
· 5 091 inlägg
Jag vet att jag är korkad som ger mig in i den här diskussionen med dig igen, men...K Kenneth Klar skrev:
Det här sättet att aldrig för en sekund kunna bortse från den maximala finansiella nyttan, är faktiskt sorgligt. Du beskriver och definierar dig själv utifrån vad du äger eller vill äga eller inte vill äga. Det är, mitt i alla pengar och aktier och fast egendom, oerhört fattigt.
Du tänker inte göra något du hatar för pengar, men det är nog så att du gillar det du gillar extra mycket om det finns en finansiell fördel involverat, eller hur?
Jag gillar dessa, speciellt de som river ut ett 3 år gammalt kök och säljer det på blocket för en billig peng då de har panik att bli av med grejerna för att det nya måste in så att vardagen funkar igen.S Smed242 skrev:
Jag har just nu ett 3 år gammalt Ikeakök stående till min långsamtgående renovering av ett hus jag har köpt för att renovera i lugn takt, det finns stommar och luckor att köpa i rätt modell så mitt "nyrenoverade" kök kommer att kosta ca 15 000:- ink vitvaror!
Det du beskriver känns för mej som ett Stockholmssyndrom, detta är mycket ovanligt i mina trakter att man pga nytt jobb skulle behöva flytta till andra sidan av stan.....K Kenneth Klar skrev:
1. Köp bostaden på egenhand så behöver du inte oroa dej för separationer.K Kenneth Klar skrev:
2. Gift dej inte och om du gifter dej så är det äktenskapsförord som gäller.
Jag har skiljt mej och separerat flera gånger och nu äger jag 2 hus(fastigheter) själv, skulden idag är under 25% av dagens marknadsvärde.
I hans fall har det byggs enormt mycket nytt i hans närområde vilket slaktat priserna på det äldre beståndet. Något han inte visste då. Han gick in med en rätt bra insats och har inte haft något ”dyrt” boende som varit problematiskt sett till kostnad.J JohanLun skrev:
Jag rådde honom då att köpa mindre mer centralt pga det var en säkrare investering
Nej jag definierar inte mig så på något sett alls. Det är du som faktiskt fantiserar ihop. Om du läst vad jag skrivit hade du sett att jag aldrig ens bott i villa om det inte varit för barnen. Då passar hyresrätt i innerstan och landställe helt utmärkt. Att äga något har väldigt lite egenvärde för mig
Hade jag varit barnlös hade jag också varit totalt sorglös och inte brytt mig mycket alls. Jag hade levt hela mitt liv totalt annorlunda (vilket nog 95% hade gjort). Men jag kommer givetvis tänka på vilka val jag gör så att mina barn får det bra.
Att kunna ge mina barn ett grymt bra område att växa upp i (nej det betyder inte på något sätt att jag inte spenderar tid på och med dem, tvärtom bor jag nära så jag slipper lägga tid på pendling istället för familj) OCH kunna ha muskler att ge dem helt fantastiska möjligheter när de blir vuxna är en drivkraft för mig däremot
Ja bor man i Falun och har cykelavstånd till allt förstår jag det. Men bor man tex i Åkersberga och får ett nytt jobb (där man behöver vara på plats) söder om Sthlm så är det kanske drygt 90 min pendling enkel resa. Ännu värre i rusning.I Mikrometer skrev:
Förstår om folk hellre flyttar än att lägga +3 timmar om dagen extra i bil/lokaltrafik
Jo tack men blir ett fasligt fokus på separationer. Man kan behöva flytta av 10 andra anledningar än att äktenskap spricker? Man kanske inte bara trivs i området.I Mikrometer skrev:
Ser folk som flyttar in/ut hela tiden i villor. De som sitter och trycker på samma kåk i 30 år är bara pensionärer. Ingen människa jag känner kommer vara i den sitsen när de är 60 år
Jo fast hur viktigt ett ”drömhus” är varierar ju från person till person. Det jag definierar som drömhus börjar i Stockholm upp mot 17msek (pga markpriserna) Vet att det är svåruppnåeligt men blir inte det minsta besviken om det aldrig händer. På samma sätt kör jag hellre en Range Rover än en Dacia. Men kommer inte vara besviken om det aldrig blir Rovern.J JohanLun skrev:Det är ju du själv som lyfter att du inte har ekonomi att bo i ditt "drömhus".
Problemet är ju att man har olika syn på livet i ett förhållande.
Den ena vill karriär, resa och innerstadspuls. Den andra mysiga hemmakvällar och natur.
Ibland kan man ju vara rätt lika i ungdomen, men att efter barn så ändrar man sig.
I ett jobb där kollegorna (eller i vänkretsen) tjänar väldigt bra är det ofta inte osannolikt att de även har med sig både tidigare vinster från bostadsrätter som kanske finansierats mha föräldrar, men även att de träffat en likasinnad med samma bakgrund. Dina vänner har då troligen möjlighet att leva ett lyxigare liv och ha en finare bostad.
Om du dessutom ska ta höjd för att du vid skilsmässa ska kunna bo kvar och inte förlora pengar om du tvingas sälja, måste du ha både hängslen och livrem. Iom att du redan innan ligger på minus jämfört med dina referensbekanta (om vi nu antar, eftersom du inte har råd med huset du vill bo i, att du inte har cash nog att köpa det du vill) så kommer situationen vara ännu svårare.
Jag var sen in på bostadsmarknaden för jag funderade också i liknande banor. Jag ville egentligen inte bo i stockholm men där fanns jobbet. Så mycket kan gå åt helvete. Hade jag chansat och köpt nåt kass där jag kanske inte skulle bli kvar hade det nog ändå givit avkastning. Och troligen funkat över tid också. Nu bor jag i en ok villa i ett ok område. Visst kunde jag säkert ha ett hus som var mer av ett drömhus i ett bättre område, men i stort är jag nöjd med vad jag har.
Det som slagit mig är att de som chansar oftast vinner. I livet har det varit, om man är hyfsat street smart (och har utbildning eller kunskap som gör att man kan få jobb rätt lätt) större chans att vinna än att förlora. Dvs även halvkorkade satsningar har gett mer frukt än att sitta still i båten.
Jag tror det är så här; En halvdålig lägenhet ger bättre avkastning än en hyresrätt. En halvsnygg flickvän är bättre än ett liv i ensamhet. Ett halvbra jobb är bättre än toppjobbet man inte får. Om nåt går åt skogen, så är det bättre att spenderat sina år med en kompromiss än i ensamhet. Den som väntar på det perfekta riskerar att missa livet.
Om vi då säger att du har toppjobbet och ger järnet på det (jag har sådana personer i min bekantskapskrets också) - reser, bor i city, partajar men inte skaffar villa och barn. Så verkar det efter ett tag bli rätt ensamt för dessa personer, trots de har allt de vill rent ekonomiskt. De andra i vänkretsen är fullt upptagna med familj och hus. Verkar väl gå att några år hitta yngre kollegor att hänga med, men tillslut går nog inte det heller.
Näe, man bör nog satsa på det man har inom räckhåll och försöka vara nöjd med det. Bitterhet att man kunde haft mer och bättre, eller att vara förbannad på "systemet" leder tyvärr inte till något.
Sen kan jag hålla med om att det är en skitbostadsmarknad vi har, som absolut inte är rättvis. Men hur mycket vi än skriver om det på forum så kommer det inte pga detta att ändra på sig.
Lura dig själv att tro att du ska bo i nuvarande eller nästa hus "jättelänge", med samma fru och barn. Sen satsa på det så kanske det blir självuppfyllande. Eller så river du av plåstret och börjar på blankt papper. Gräset ter sig ofta grönare.... Då är rådet du tycker är dåligt plötsligt bra...
Målet är att kunna ge bäst förutsättningar för barnen. Att jag är på god väg att kunna ge dem fantastiska möjligheter driver och sporrar mig. Jag klarar mig alltid. Kan flytta till en HR direkt om det hjälper dem.
Jag ligger inte på något sätt minus mot referenser. Nivån är likvärdig skulle jag väl säga. Mina drömmar och mål grundar sig inte alls i vad bekanta sysslar med.
Att en halvbra lägenhet är en bättre investering än en hyresrätt håller jag inte alls med om. Hade jag lagt mina pengar på börsen och haft standardavkastning samt bott i hyresrätt hade jag haft en mycket bättre utveckling på mitt kapital än om jag köpt BR i någon förort
Redigerat:
Fast, om du bara bor normalt är det väl ett rätt osannolikt scenario, om vi inte antar att du antingen bott väldigt länge, eller att du gjort en extremt bra affär eller med väldigt små medel och egen insats renoverat huset.K Kenneth Klar skrev:
Lite är det väl så att om man inte är villig att pendla så söker man inte ett jobb i Haninge om man bosatt sig i Österåker. Antingen är man extremt smal och kan få otroligt välavlönat jobb på just en specifik plats, då bör ju lönen kompensera för det flytten innebär - antingen i pendling eller i "husbyte". Eller är man smal och lågavlönad och tvingas byta jobb. Tough luck. Då kanske man ska ta vilket-jobb-somhelst istället för det man är utbildad inom. Eller byta bana. Eller får man likt konstnärer leva för det man gör och bo torftigt.
Det är väl samma sak som om du bor och jobbar i Flen och får ett jobberbjudande i Sthlm. Då måste ju lönen vara så bra att det motiverar flytten (givet att du bara flyttar för jobbets skull).
Jag pratade med en kollega i USA. Där är det tydligen inte ovanligt att när du blir rekryterad så ingår också att företaget köper ditt gamla hus till OK pris, köper ett nytt hus åt dig och om du stannar i 2-3 år så står företaget för kostnaderna för bytet (slutar du direkt på egen begäran så kan du behöva stå för kostnaderna). Du kan ju gå minus på det också, men det ingår sas i jobbbytet.
Givetvis är det trist om skilsmässa eller uppsägning gör att man tvingas flytta. Det är nog en risk de flesta i sthlm måste leva med om man stretchat sitt bostadsköp lite. Den oron får du nog tyvärr leva med...
Man väljer själv var man vill bo, mitt val är att bo så att jag har massor med arbetsgivare inom 40km och om jag kör lagligt så blir det runt 40 min för en sådan resa, du sitter fast i Stockholmssyndromen.K Kenneth Klar skrev:
Tror du att området är så avgörande? Eller är det att du kan spara ihop pengar åt dem?K Kenneth Klar skrev:
Jag tycker det verkar som du har drömmar som du inte riktigt har råd med...K Kenneth Klar skrev:
Jo. Du kan givetvis ha rätt, speciellt sista 5 åren. MEN då förutsätter det att du får tag på en äldre HR med bra läge och låg hyra. Kanske kan just DU fixa det, men det är tyvärr en minoritet som har den möjligheten.K Kenneth Klar skrev:
Det är ungefär som att säga att varför svälta när man kan äta tårta, eller varför ta lån på bostadsköpet när pappa kan betala pengarna.
Tyvärr måste de flesta av oss bo och betala marknadsmässigt pris för det. Boendet är en konsumtion. Kan man bo superbilligt och sätta pengarna på börsen så... Är det förståss en bättre affär. Men det är samma med bil. Du kan ju cykla och sätta pengarna på börsen. Eller stanna hemma på semestern. Eller köpa nudlar.
Avvägningen bör väl vara att leva ett bra liv och det som blir över sparar man till barn och oförutsedda utgifter. Om man har en normal ekonomi där oftast lejonparten av pengarna går åt varje månad.
Jag tyckte att du var ganska fokuserad på att: "Väldigt få har råd att bo kvar i en kåk och köpa ut sin partner, 50% av alla äktenskap slutar i skilsmässa".K Kenneth Klar skrev:
Citatet från ditt första inlägg, som man frågar brukar man få svar.
Lycka till med vad du än väljer!
Nu hoppar jag över vidare inlägg i tråden.
Husägare
· Småländska höglandet
· 5 091 inlägg
Jag ber om ursäkt om jag missförstått dig. Men om ägande saknar egenvärde för dig, varför diskuterar du så ofta frågor relaterat till (i synnerhet ditt eget) ägande? Dessutom ur en missnöjd och negativ vinkel? Den här tråden handlar exempelvis om ett "uselt" råd.K Kenneth Klar skrev:
Får jag gissa, de "helt fantastiska möjligheter" du vill ge dina barn handlar om att kasta pengar på dem, va? Skulle vara intressant att veta vilken teori om föräldraskap detta vilar på. De flesta teorier brukar nämligen betona andra aspekter av föräldraskapet.
Tänk på en sak, ett hus är ett hus. Någonstans att ställa sängen, värme på vintern och kanske svalka på sommaren, någonstans att laga mat och äta maten, någonstans att umgås med familj och vänner. Det kan man absolut betala 10 eller rent av 17 miljoner för att få dessa funktioner. Men exakt samma funktioner får du i ett hus någon annanstans för 2 miljoner eller 1 miljon, eller en halv om det är landsbygd eller bruksort. Det är mycket tung skuldsättning och mycket press att tjäna pengar på sitt jätteframgångsrika jobb för att betala den mellanskillnaden. Det kanske det är värt, vad vet jag. Med tanke på att du uttrycker ständigt missnöje kanske det inte är det ändå.
Fast det är ju bara ett problem pga reglerna. Att systemet gör det extremt kostsamt att flytta och fördelaktigt att bo kvar.J JohanLun skrev:
Kan lika gärna vara att familjen växer och man är tvungen att köpa större i samma område. Då åker man på miljonbelopp i skatter för flytten och det är redan så att man måste stretcha för att köpa dyrare.
Säg att du vid 32 köpte din första villa och nu behöver du flytta till större vid 45. Snittvillan i Stockholm som köptes för 6 msek 2012 är idag värd 11-12 msek. Säg att du hade 2 msek i insats 2012 så måste du nu tvingas betala skatt på 5 msek. Det är 1,1 msek i skatt. Sen lagfart och pantbrev på 250-300k.
Flytten kostar alltså 1,4msek.
Hade varit 100 gånger vettigare att ha en procentuell fastighetsskatt baserat på taxeringsvärdet istället. Då betalar alla samma oavsett om de flyttar eller stannar kvar (med ett tak i förhållande till inkomst så det inte blir övermäktigt). Blir väldigt märkligt att det ska vara straffskatt för att man kanske behöver flytta.
Någon gång kommer politikerna få feeling (kd har redan föreslagit) och slopa reavinstskatten. Då blir det total jackpott för de som tryckt på samma hus hela livet.
Det är nog därför alla länder utanför Sverige har ett sådant system.