Funkishusets kännetecken

Funktionalismens stora genombrott i Sverige kom med Stockholmsutställningen 1930. Då hade strömningarna redan pågått ett antal år i stora delar av Europa, med den schweiziske arkitekten Le Corbusier som främsta förespråkare.

Funktionalismens rena former och ljusa färger var en reaktion mot det överflöd av ornamentik som jugend och delvis klassicismen stått för. Men det fanns också socialpolitiska perspektiv. Människor skulle inte längre behöva bo trångt och mörkt med dålig standard. Badrum, rinnande vatten och kylskåp var viktigare än dekorerade fasader. Man var mån om enkla, raka former, inte minst för att göra bostäderna lättstädade. Av samma anledning valde man lättskötta material. Kvinnan var på väg ut i arbetslivet och hade inte längre tid att sköta hushållet på heltid.

När vi i dag talar om funkisen är det inte främst de ideologiska tankegångarna som kommer fram.

– Vi ser ju inte alls de politiska förtecknen idag, säger Gunilla Nilsson som är arkivarie på Stockholms läns museum. Funkisen har blivit en stil.

Enkla raka former är fortfarande tydliga signum. Men det finns också andra detaljer som kännetecknar funkisen.

Ljus, frisk luft och närheten till grönområden värdesattes högt, därför byggdes husen med stor hänsyn till den kringliggande naturen. Man månade om att spara berg, träd och övrig växtlighet. Ett funkishus står inte sällan på en naturtomt med en mjuk övergång mellan den privata tomten och allmänningen. Till skillnad mot 20-talets villaområden finns här inga plank eller staket för att markera gränser.

Det var också viktigt hur husen placerades på tomten för att få mesta möjliga dagsljus. Av samma anledning är fönstren ofta stora, särskilt i söder och väster. På 1930-talet började man serietillverka fönster och detaljerna förenklades. De placerades om två eller tre lufter i varierande storlekar och utan spröjs.

 

Karaktäristiskt för funkisen är långa fönsterband och fönster över hörn, vilket ger extra stort ljusinsläpp.

Balkonger och terrasser blev också populära på 1930-talets villor. Balkongerna hade ofta en rundad form och fick precis som fönstren gärna gå över hörn. Med räcken och fronter av smide och plåt, och kanske kompletterat med ett runt fönster någonstans på fasaden, för funkisvillan tankarna till tidens stora drömfarkost – atlantångaren.

Som benämningen antyder stod funktionen i centrum. Allt som inte var funktionellt rensades bort, all typ av utsmyckning till exempel men också fönster- och dörromfattningar. Man eftersträvade en enkel och ljus fasad. I början levde panelen kvar, ofta liggande, men så småningom blev det allt vanligare med en slät puts.

Vitt var en vanlig fasadkulör men svagt gult eller svagt grönt förekom också. På en del håll målades fönstersnickerierna i en avvikande mörk kulör men vanligast var att man valde samma ljusa kulör som på fasaden.

Ett starkt karaktärsdrag är det flacka taket. Föregångarna inom funkisen hämtade inspiration från kubismen och sydeuropeisk arkitektur där man ofta ser vita putsade hus med platta tak. Det helt platta taket förekommer i Sverige men det flacka sadeltaket var mer vanligt. På så sätt fick övervåningen större golvyta med full takhöjd mot vad man var van vid från till exempel 1920-talets villor som har brantare tak.

Asymmetri är också något som kännetecknar funkisen.

– Tidigare ritade man utsidan på huset först, med symmetriskt satta fönster och dörrar, och anpassade insidan efter det, berättar Gunilla Nilsson. På funkisfasaden sitter dörrar och fönster friare eftersom det är rummens placering, en asymmetrisk planlösning, som avgjort var de hamnat.

Med funkisen inleddes modernismen, den moderna tidens arkitektur. Fram till i dag har vi gått igenom många årtiondens olika uttryck för det. Till exempel ser vi nu många exempel på det som en del kallar nyfunkis.

– Det är framförallt i exteriören, i fasadernas uttryck, man kan se kopplingarna till funkisen, säger Gunilla Nilsson. Det är släta raka former och asymmetriskt placerade fönster, gärna i band över hörn, som sitter i liv med fasaden.

– Men tittar man på planlösningarna förr och nu finns det ju stora skillnader. Ett hus från 1930-talet består ofta av många rum och köket är inte så väl tilltaget. Då var det fortfarande vanligt med en hemhjälp som bodde i jungfrukammaren bredvid köket. I dag eftersträvar många en öppen planlösning med ett stort kök att umgås i.

– Jag tycker att det är lite för enkelt att kalla det vi ser i dag för nyfunkis. Det handlar snarare om en utveckling av modernismen och en reaktion mot 1980-talets experimenterande med olika material och uttryck.