Om när advokaten tog sig ton

Inom advokatkåren i riket spelas varje höst en golftävling, med det överraskande namnet Advokatgolfen. Tävlingen går av stapeln på olika golfbanor i landet, och avslutas alltid med stor middag på kvällen. Inte bara advokater har den äran att deltaga, utan även advokats fru, flickvän och så vidare får delta. Dessa benämns o-dyler, innebärande fruar, äkta män, partners, alltså och dylikt.

Golftävlingen avlöpte i god ordning, och sedan bänkade vi oss till bords i balsalen.

Toastmastern proklamerade att kvällen till ära skulle det minsann hållas en sångtävling bordsvis efter maten. Efter tävlingen skulle det röstas på en segrare.

Vi var fyra biträdande jurister vid mitt bord, och alla tre stirrade på mig, eftersom de visste att jag var sångutbildad i Göteborg. Nåväl, det sjöngs både Taube och Bellman till stor glädje runt borden.

Vårt bord var sist i raden, och vi hade en plan. Vid vårt bord skyllde den förste bitädande juristen på halsont, den andre på dödsfall i familjen, och så vidare. När turen slutligen kom till mig, och nästa bordsgranne var en stor yuccapalm, kunde jag ju inte komma undan.

Jag harklade mig och sade att jag tänkte framföra tenorarian Mattinata, av Leoncavallo. Även kallad ”Mitt i natta” , ett eftermäle av mina långa sångnätter vid universiteten i Göteborg, Uppsala och Lund.

Jag tänkte att såå illa var det väl ändå inte?

Jag blickade upp mot taket; idel träpaneler. En akustisk gudagåva för en sångare. Jag sjöng Mattinata för allt vad rösten höll, och efter att den sista tonen bar ut, blev det dödstyst. Jag tänkte att såå illa var det väl ändå inte?

Sedan bröt jublet ut. Stående ovationer och ryggdunk. Tävlingen upphörde där, och det blev tyvärr ingen röstning.

Jag drog mig till minnes ett annat advokatmöte, den gången på Marstrand, där jag likväl sjöng, och tvingades skrika mig hes för att bli hörd. Taket på hotell Oscars var nämligen inklätt i tjockt tyg.