Kåseri

När Lundaadvokaten fick en egen spalt i Malmötidningen

Just efter millennieskiftet praktiserade jag juridik som advokat på ett av Lunds äldsta advokatkontor, på krypavstånd från Grand Hotell. Inte bara advokatbyrån var gammal, utan så var även kontoret. Om de väggarna vore lösta från tystnadsplikten...

Jag hade i flera år sysselsatt mig i huvudsak med fastighetsjuridik och däri fanns det ett begrepp som ständigt växlade skepnad, var svårfångat och spännande på något sätt. Nämligen "Dolt fel" i fastighet. För klienterna spände detta begrepp tydligen över allt från vita lögner till väpnat rån. Jag hade med åren lyckats koka ner begreppet till att "Ett dolt fel är inte upptäckbart eller förväntat vid köpet". En något mustig kapning i ett svårt begrepp kan tyckas, men det hade över tid visat sig att klienterna förstod denna enkla sentens tämligen direkt. 

Jag funderade kring hur jag skulle nå ut med detta under svårmod framvärkta budskap, och måhända kunde jag skriva en rad till Sydsveriges största morgontidning, vars namn börjar på "S".

Claes Blåe
Claes Blåe

Sagt och gjort så satte jag mig ner och författade en skrift till den tidningen. Jag valde rubriken "Dolda fel och andra mystiska begrepp".  Till formen närmast likt ett kåseri postades verket till tidningen. Det gick några veckor, och jag hade väl nästan glömt skriften, men så ringde en trevlig journalist från tidningen i fråga och ville bjuda på lunch i Malmö, och jag ombads särskilt att ta med den "mystiska skriften".  Vi åt lunch och han ville att jag skulle träffa chefredaktören på tidningen senare under eftermiddagen. 

Javisst, sade jag, och blev sedermera beledsagad in på chefredaktörens kontor högst upp i höghuset där den ärevördiga tidningen ståtade. Chefredaktören, en tunnhårig man i sina bästa år, satt i telefon med benen korsade upp på det belamrade skrivbordet. Han hötte med tummen  mot den skinnfåtölj som tydligen  var besöksstolen. Jag sjönk ner i den. När han slängt på luren granskade han mig noga och sa:

– En av mina medarbetare berättade att du hade något att visa mig? Frågan var ganska burdust ställd, som vore han redan besviken. Jag tog fram min anspråkslösa skrift om dolda fel och räckte honom. Han lät glasögonen glida ner från pannan till näsan och ögnande under små hummanden och grymtanden. Glasögonen åkte upp på pannan igen, fötterna ned på golvet, och han utbrast:

– Du skriver ju som djävulen själv! Vem har lärt dig att författa? 

Tonfallet i frågan tydde mindre på beundran än på förvåning.

Jag framhöll blygsamt att jag skrev åtskilliga sidor varje dag i mitt värv som advokat. Det verkade inte imponera nämnvärt på chefredaktören, som obesvärat fortsatte under det att han gjorde vida gester med högerarmen.

– Du ska ha en egen frågespalt i tidningen, där du besvarar läsarnas frågor. Och dessutom ska du få skriva ett kåseri varje söndag i lämplig bilaga.

Jag stammade fram ett lamt tack, medtagen av de snabba besluten.

– Vad vill du ha i betalt, fortsatte han. Överrumplad av frågan menade jag att det inte behövdes någon ersättning. Bara att få skriva i tidningen var ju obetalbar reklam.

– Dumheter!  Klart att du skall ha betalt. Annars går det inte; facket, mutor och allt det där... Han krafsade ner en rund siffra i hörnet på ett pappersark, rev av biten, och gav den till mig.

– Gå ner och ge det här till lönekontoret! Du får första kvartalet i förskott...

Omtumlad stapplade jag ut till hissen och noterade att hela mötet hade tagit knappt fem minuter. Det var i sanning ord och inga visor. Därefter skrev jag med viss framgång under några växlande år för den tidningen, och flera gånger fick jag frågor av Malmökollegor om varför jag som Lundaadvokat hade förmånen att skriva för tidningen.  Jag svarade alltid:

– Det handlar blott om mystiska begrepp...