Fotografen skrev:
Kombinerat täcker nog ovanstående in de typerna kulo bra. Gummi fick sig en knäck pga kriget och papp som varit på väg ut kom in igen. Sen gummi igen dock lite sämre direkt efter 45 och därefter inte så långt till EKR samma utförande fast PVC och tidiga varianter krävde tång.S Slugge skrev:
Pappen sk elektropapper och vaxat eller lätt oljeimpregnerat. Typen gummi och textil undrar jag om det funnits i de här fallen är nog bara obligatoriska lindningen av ändarna både på papp och gummitypen.
Tången hängde väl kvar i bruk ganska länge - åtminstone använde jag den flitigt sommaren 1965 ( eller 1966).
På de få ställen där jag har träffat på originaldragningar i vårt hus, som byggdes 1927, har kabeln varit lindad med vad jag uppfattat som textil impregnerad med något svart och lite klibbigt, nästan som tjära fast utan lukten. Annars mycket likt TS' bild inkl det trånga röret av tunn mjuk metall. Vår elektriker drog faktiskt ny kabel genom sånt rör på ett ställe där det gick dolt ovan gammalt paneltak. På ett annat ställe gick det inte pga att det fanns något inuti som kabeln fastnade i, det var knappt att man kunde dra ut den gamla.
De äldre ledningarna hade mindre area på kopparkärnan, detta gör dem olämpliga i moderna hus då säkringen av ledningar numera är minst 10A. Det blir då lätt att man överbelastar ledningarna med varmgång som följd.L Lolight skrev:
En annan aspekt kan vara att en del äldre ledningar kunde innehålla asbest, som iofs är ofarligt så länge man inte skalar och exponerar isoleringen.
En ledning som den på bilden skall man inte belasta med 10A möjligen 6A men bäst är att de byts ut mot moderna ledningar. Metallhöljet på den typen av ledningar kan dessutom bli strömförande och manteln är inte jordad som på dagens "Kulo" motsvarighet.
Hade slik gammal kulo på vind och övervåning, kanske från 1907 (byggåret) då eller 1918 eller 1928 (ombyggnationer). Den var så vackert och omsorgsfullt dragen att jag fick ta bort den med tårar i ögonet. Tror det kan finnas nån rest kvar nånstans, men bortkopplad då.
Fanns också tvinnad tygkabel och nån sorts pre-kulo med kladdigt hölje.
Fanns också tvinnad tygkabel och nån sorts pre-kulo med kladdigt hölje.
Min elektriker kallade kabeltypen för "tomtebloss"L Lolight skrev:
Den typen du nämner är inte kulo utan sk B-rör efter fullständiga namnet System Bergmann. Avsett för infälld eller utanpåliggande installationer och där drogs ofta OVIR ledare in som är textilomspunnen enledare med gummiisolering. Liknande tång som för kulo användes vid bockning av det falsade tunnväggiga förblyade röret av järn.F Farzan skrev:
Jag bodde i slutet på 1980-talet i ett hus från 1909 som hade mycket sådana kablar. Jag skulle vid ett tillfälle byta en ytterbelysning och kabeln till den. Den kabeln gick till en kulodosa på insidan av väggen och för att kolla vad övriga kablar som var där gick till så använde jag en voltmätare och mätte upp detta. Samtidigt kollade jag då, med anledning av just sådana kablar, om det var någon läckström ut till höljet, och det var det. Om jag minns rätt så mätte jag upp ca 30-40 volt mellan höljet och 0-ledning! Så man kan nog säga att det är farliga ledningar som snarast bör bytas ut.
Jag jobbade på ett elverk tidigare och i marken ligger det ton med gammal "oljekabel" som vi kallade den där ledarna är isolerade med papper och sen ett lager bly sen flera lager metallremsor lindade runt kabeln i ändan vid tex ställverket så gick kabeln in i en "oljeburk" som var full med olja som fyllde på kabeln vartefter den av någon anledning försvann, när vi bytte kabelskåp så skarvade man bara på några meter i ändan en mordern plastkabel att ansluta i det nya kabelskåpet resten var fortfarande oljekabel från 30-40-50 talet typ, ett jävla kladd att hålla på med men så länge kabeln inte blev torr så funkade den perfekt ...men det var som sagt i backen och inte uppspikad efter nån vägg dårå..
Medlem
· Blekinge
· 12 291 inlägg
För hushållen fanns inte oljekablar men däremot massakablar där pappret var impregnerat med en trögflytanda oljeblandning. Oftast var oljan blandat med någon sorts harts, resin, eller liknande för att det skulle inte rinna av. Varje tillverkare hade sin egen hemlig blandning.
För distribution fanns både massakabel och oljekabel där oljan var mer tunnflytande. Isolerstommen var alltid av kraftpapper. Dessa kablar hade normalt en oljeburk vid änden som även ersatte läckande olja.
Körs dessa kablar på rätt sätt kan de tjänstgöra 70 år eller mer. Papperskvaliten kan dock vara varierande.
Kommer man till ännu högre spänningar (100 kV eller mer) så fanns oljefyllda kablar med en oljekanal i mitten, samt blymantel. Dessa lades från 1910-tiden till 90-talet, i vissa länder än idag. Förvånansvärt många av de äldre är kvar.
För distribution fanns både massakabel och oljekabel där oljan var mer tunnflytande. Isolerstommen var alltid av kraftpapper. Dessa kablar hade normalt en oljeburk vid änden som även ersatte läckande olja.
Körs dessa kablar på rätt sätt kan de tjänstgöra 70 år eller mer. Papperskvaliten kan dock vara varierande.
Kommer man till ännu högre spänningar (100 kV eller mer) så fanns oljefyllda kablar med en oljekanal i mitten, samt blymantel. Dessa lades från 1910-tiden till 90-talet, i vissa länder än idag. Förvånansvärt många av de äldre är kvar.
När jag gick i elektriker lära 1960-62 fick vi övar med kuhlo-böjtång till perfektion. Riktigt snygga installationer. Den tidens Kulo (EKR) bestod av plastisolerad EK med paralella papperssnören som utfyllnad till rund sektion och mantlad med galvar plåt falsad och formad till rund sektion. En ledninge helt suverän att lägga i snygga och raka montage med snygga böjar. En konstform.
Efter yrkesskolan har jag aldrig lagt en enda kulo eller sett någon annan göra det heller.
Khulo har lagts från elektricitetens begynnelse. Troligen skapad av någon man som hette Bergman efter det att han skapat B-röret. En föregångare till dagens installatonsrör, 15,2 mm yttre mått och klädd inuti med en form av tjär-impregnerat papper 11 mm inre diameter. Jämför med PG-11/15,2.
Khulo har funnits i många varianter med gummiisolering. Ledningar fram till slutet/mitten av 1930-talet kan ibland påträffas helt oanfrätta av tidens tand medan ledningar därefter, som inte behandlats korrekt vid montaget, inte ens överlevde i till slutet av 40-talet då PV-isolerade ledare kom. Vanligtvis är det ingen fara med isoleringen så länge ledningen får sitta i fred. Men så snart den vidrörs faller gummit av som ett tunt puder och det enda som sedan isolerar är eventuell pappersisolering plus lite juteväv, impregnerad med någon bergolja, nu helt intorkad. Även gamla plastisolerade ledare kan stundom vara i fara när trådarna böjs genom att plasten spricker, men det är sällsynt.
Khulo fick endast användas i torra, isolerade och icke brandfarliga rum. Det är vanligt att en spänningskänslig testmejsel med glimlampa indikerar en inducerad spänning när man vidrör manteln. Det är helt normalt och lampan slocknar när man tar på ledningen. Om det inte är något fel på ledningen, givetvis. I de äldre föreskrifterna fanns formuleringen "kopplingar skola utföras i därför speciellt avsedda rymliga dosor". Och inga dosor kan vara mindre än dåtidens khulodosor. Dessutom fick ledningarna inte tränga in i dosan, vilket inte alltid är fallet, avstånden mellan plåtmanteln och ledarna i Kuhlodosorna är ofta kort.
Efter yrkesskolan har jag aldrig lagt en enda kulo eller sett någon annan göra det heller.
Khulo har lagts från elektricitetens begynnelse. Troligen skapad av någon man som hette Bergman efter det att han skapat B-röret. En föregångare till dagens installatonsrör, 15,2 mm yttre mått och klädd inuti med en form av tjär-impregnerat papper 11 mm inre diameter. Jämför med PG-11/15,2.
Khulo har funnits i många varianter med gummiisolering. Ledningar fram till slutet/mitten av 1930-talet kan ibland påträffas helt oanfrätta av tidens tand medan ledningar därefter, som inte behandlats korrekt vid montaget, inte ens överlevde i till slutet av 40-talet då PV-isolerade ledare kom. Vanligtvis är det ingen fara med isoleringen så länge ledningen får sitta i fred. Men så snart den vidrörs faller gummit av som ett tunt puder och det enda som sedan isolerar är eventuell pappersisolering plus lite juteväv, impregnerad med någon bergolja, nu helt intorkad. Även gamla plastisolerade ledare kan stundom vara i fara när trådarna böjs genom att plasten spricker, men det är sällsynt.
Khulo fick endast användas i torra, isolerade och icke brandfarliga rum. Det är vanligt att en spänningskänslig testmejsel med glimlampa indikerar en inducerad spänning när man vidrör manteln. Det är helt normalt och lampan slocknar när man tar på ledningen. Om det inte är något fel på ledningen, givetvis. I de äldre föreskrifterna fanns formuleringen "kopplingar skola utföras i därför speciellt avsedda rymliga dosor". Och inga dosor kan vara mindre än dåtidens khulodosor. Dessutom fick ledningarna inte tränga in i dosan, vilket inte alltid är fallet, avstånden mellan plåtmanteln och ledarna i Kuhlodosorna är ofta kort.