Det är en självklarhet att först försöka reda ut sina problem själv och det gör man genom att samla information om man inte redan besitter den. Det är mycket bättre om vården kan fokusera på saker som inte går att lösa på egen hand.A Abies koreana skrev:
Hur gör du när du tar nya mediciner? Så snart du får en biverkning så kontaktar du sjukvården för rådgivning? För min del är det Bipacksedel sen internet och sist sjukvården, lite beroende på hur allvarlig symtomen är såklart.
Men även om man tar ett besök på VC så är det inte ovanligt att läkaren frågar vad man själv tror det handlar om. Är man då hyfsat påläst så kan man ge en tydligare beskrivning. Ja absolut, för vissa är det lätt att inbilla sig diverse sjukdomar men i de flesta fall ser läkarna förbi detta. Men visst, det är troligen också en anledning till varför man ibland viftar bort symtom som senare visar sig ha betydelse.
Vad man än har för problem anser iallafall jag att det är naturligt att man först försöker lösa det, går det inte, då tar man hjälp utifrån. Lite som tanken bakom bygga hus antar jag.
Måste fråga om du skickat in klagomål på dom läkare som gjort fel? Jag har märkt att många klagar på den dåliga vården dom fått bland vänner och bekanta men dom skickar inte klagomål till den aktuella enheten. Om ledningen inte får några klagomål så tror dom att allt fungerar tillfredsställande även om dom är medvetna om en del brister.EddieHansson skrev:
Ja. På de en del av de alvarliga fallen. Men även IVO gör inte så mycket. Det är nästan laglöst tyvärr.N Niq skrev:
Nu delar jag med mig av lite av en ”yrkeshemlighet”. Detta har också ett annat syfte: Det handlar också om att ta reda på vad patienten kan vara orolig över att det handlar om så man förhoppningsvis kan stilla denna oron.I Ironside skrev:
Sen, jag är minst lika lat som alla andra. Ibland kan det också vara gott att höra ungefär vilken bild/koll/kontroll patienten har av situationen så man kan göra en diskussion om besväret utifrån deras kunskapsläge. Detta är lite riskabelt då information kan missförstås eller ej nå mottagare, men som sagt.. vem är jag att döma?
Ja det är ju tråkigt när det känns helt meningslöst att klaga. Tror en del av att dom inte kan göra något beror på bristen på vårdpersonal.
https://lakartidningen.se/klinik-oc...k-oversikt/2023/11/overdiagnostik-vad-ar-det/
Denna artikel publicerades i läkartidningen igår om riskerna med överdiagnostisk.
MR (särskilt av ryggar) är problematisk på det sättet att man får långa svårtolkade svar med massor av högupplöst information där det ofta kan vara väldigt svårt att avgöra vad patienten egentligen har besvär av och vad man bör agera på.
Kanske nyttig läsning för @AndersMalmgren då detta brukar lyftas fram som nackdelen med privat sjukvård och sjukförsäkringar.
Denna artikel publicerades i läkartidningen igår om riskerna med överdiagnostisk.
MR (särskilt av ryggar) är problematisk på det sättet att man får långa svårtolkade svar med massor av högupplöst information där det ofta kan vara väldigt svårt att avgöra vad patienten egentligen har besvär av och vad man bör agera på.
Kanske nyttig läsning för @AndersMalmgren då detta brukar lyftas fram som nackdelen med privat sjukvård och sjukförsäkringar.
I tillägg till många bra saker som redan sagts ang överdiagnostik och val av modalitet så skulle jag vilja tillägga att jag inte alls förstår varför TS tackade nej till en erbjuden undersökning med provokationstest. Bara för att du inte hade något innan covid betyder det inte att du inte har något nu. Utöver det så ifrågasätter jag anledningen till att göra MR överhuvudtaget. Har man gjort DT (vi är i Sverige, det heter datortomografi) så är lungorna tillräckligt avbildade för att hitta ev farliga saker. Med ett så generellt och påtagligt symptom som TS beskriver med andfåddhet så kommer det inte tillkomma någon information som ändrar något med MR. Jaha, du har "ärr" på lungorna. Sen då? Det kommer inte ändra något i behandlingen, som kommer vara symptomatisk. Med de läkemedel som du får testa i samband med provokationstestet. Detta är en allmän problematik som jag pratade med mina kollegor om senast i måndags. Ta inte prover/beställ inte undersökningar som inte ändrar handläggningen. Det är onödigt.
Angående MR(T) (Magnetresonanstomografi, ingen röntgenstrålning inblandad) så "ser" man andra saker på den jämfört med DT. Olika modaliteter är bra på olika saker. Problemet med högupplöst bilddiagnostik är som någon påpekade mängden "incidentalom" eller slumpmässiga saker man hittar som man sen kanske måste följa upp trots att det inte är något. I värsta fall blir man till och med opererad pga ett sådant fynd med svåra konsekvenser som följd, för något som visade sig vara godartat. I tillägg till detta all oro som "fläcken på lungan" medför.
Tyvärr finns fall där man inte gjort det man borde och dessa lyfter alla hela tiden i debatten. Det är i vissa fall adekvat så att man inte gör samma misstag igen men ofta driver det bara sjukvården i en defensiv riktning där man gör diverse utredningar och undersökningar bara för att kunna visa att man gjort dem. Det driver kostnad och väntetid. Dessutom är våra labprover konstruerade så att normalgränserna ligger på 2 standardavvikelser från medel (eller är det median?). Det gör att 5%, av design, kommer ligga utanför. Därför kan man inte titta på enskilda värden som ligger lite utanför normalområdet. Att lägga ihop massor av fynd är just vad man tränar på som läkare. Man måste ha en stor kunskap om massor av saker och veta hur man ska tolka fynd. Annars kan allt vara allt och då får man inget gjort.
Slutligen, det finns massor av problem med sjukvården och dess tillgänglighet. Det är verkligen inte bra som det är nu och en del drivs som sagt av denna överdiagnostik. Vi gör för mycket för vissa och för lite för andra. En anledning är en överarbetad och utarmad primärvård, som borde vara den första instansen i många fler fall än idag. Till dem som ser ner på allmänläkare vill jag säga att det i mitt tycke är den absolut svåraste specialiteten. Jag själv skulle inte klara ett halvår på vårdcentral, jag skulle gå under av arbete.
Angående MR(T) (Magnetresonanstomografi, ingen röntgenstrålning inblandad) så "ser" man andra saker på den jämfört med DT. Olika modaliteter är bra på olika saker. Problemet med högupplöst bilddiagnostik är som någon påpekade mängden "incidentalom" eller slumpmässiga saker man hittar som man sen kanske måste följa upp trots att det inte är något. I värsta fall blir man till och med opererad pga ett sådant fynd med svåra konsekvenser som följd, för något som visade sig vara godartat. I tillägg till detta all oro som "fläcken på lungan" medför.
Tyvärr finns fall där man inte gjort det man borde och dessa lyfter alla hela tiden i debatten. Det är i vissa fall adekvat så att man inte gör samma misstag igen men ofta driver det bara sjukvården i en defensiv riktning där man gör diverse utredningar och undersökningar bara för att kunna visa att man gjort dem. Det driver kostnad och väntetid. Dessutom är våra labprover konstruerade så att normalgränserna ligger på 2 standardavvikelser från medel (eller är det median?). Det gör att 5%, av design, kommer ligga utanför. Därför kan man inte titta på enskilda värden som ligger lite utanför normalområdet. Att lägga ihop massor av fynd är just vad man tränar på som läkare. Man måste ha en stor kunskap om massor av saker och veta hur man ska tolka fynd. Annars kan allt vara allt och då får man inget gjort.
Slutligen, det finns massor av problem med sjukvården och dess tillgänglighet. Det är verkligen inte bra som det är nu och en del drivs som sagt av denna överdiagnostik. Vi gör för mycket för vissa och för lite för andra. En anledning är en överarbetad och utarmad primärvård, som borde vara den första instansen i många fler fall än idag. Till dem som ser ner på allmänläkare vill jag säga att det i mitt tycke är den absolut svåraste specialiteten. Jag själv skulle inte klara ett halvår på vårdcentral, jag skulle gå under av arbete.
Här tycker jag att läkare har ett ansvar att informera patienten. Många läkare talar bara kort om vad som behöver göras utan någon som helst info om varför eller varför man inte gör det ena eller andra. Samt använder bara korrekta medicinska termer som vanligt folk många gånger inte förstår. Det beror säkert delvis på tidsbrist men många läkare särskilt unga nyutbildade verkar tro att dom är över alla andra.tommib skrev:
Instämmer, läkare har ett ansvar att informera patienten och tillse att hen förstår. Ibland går det åt mer tid till det än till undersökning osv.
Det är därför det är så bra när TryBran avslöjar den lilla "yrkeshemligheten" som knappast kan anses vara någon hemlighet alls. Fråga patienten vad hen är orolig för. Fråga vad hen vet. Vi gör det inte för att vi inte vet själva utan för att veta var patienten står (och för att man numera drillas extremt hårt till sådana frågor). Om man inte vet var patienten står är det svårt att ge adekvat information.
Nu jobbar jag själv i en specialitet där man inte har jättemycket patientkontakt men den lilla man har är oerhört viktig. Jag söver människor och smärtlindrar dem. Om de inte litar på mig blir det inte bra...
Det är därför det är så bra när TryBran avslöjar den lilla "yrkeshemligheten" som knappast kan anses vara någon hemlighet alls. Fråga patienten vad hen är orolig för. Fråga vad hen vet. Vi gör det inte för att vi inte vet själva utan för att veta var patienten står (och för att man numera drillas extremt hårt till sådana frågor). Om man inte vet var patienten står är det svårt att ge adekvat information.
Nu jobbar jag själv i en specialitet där man inte har jättemycket patientkontakt men den lilla man har är oerhört viktig. Jag söver människor och smärtlindrar dem. Om de inte litar på mig blir det inte bra...
Håller med.N Niq skrev:
Det tar ofta mer tid i det första mötet att förklara varför man gör en undersökning, och väljer bort en annan osv.
Men man brukar vinna på det i längden, och man får oftast nöjdare och tryggare patienter. Trådstarten är ett ypperligt exempel på när läkaren gör rätt, men patienten tror något annat - sannolikt pga för lite/dålig information till patienten.
Håller verkligen med, jag skulle inte orka med primärvården.
Vill tillägga att kollegorna på sjukhus mycket sällan ser ner på läkarna på vårdcentralen, medan många patienter verkar se dem som andra klassens läkare.
Dock så är det väldigt stor spridning på kompetensen på läkarna inom primärvården - men så är det inom alla stora eller mindre populära specialiteter som inte har möjlighet att välja enbart de bästa läkarna.
Det är ganska stor spridning på kompetensen generellt skulle jag säga, så länge man ser till helheten. En läkare kan vara mycket medicinskt kompetent, men klart sämre i frågor om patientkontakt exempelvis. Eller duktig på kontakten med patienterna, men ha oerhört svårt att samarbeta med sina kollegor.J Jonobe skrev:
Men det är ju långt ifrån specifikt för just läkare eller sjukvården.
Renoverare
· Stockholm
· 20 214 inlägg
Sådan är den socialismen
Jag utgår från att du noggrant lagt dig in i frågan och utifrån detta landat i en slutsats där vård inte längre skall ges vid en viss ålder. Detta är ju en fråga som i motsats till det mesta som diskuteras faktiskt angår varenda levande person och inte endast en intressegrupp.
Såå...vilken -ism anser att ålder skall vara gräns för rätten till vård?
Vid vilken ålder anser du själv att operationer inte längre skall utföras vare sig för smärtlindring eller för överlevnad?
Såå...vilken -ism anser att ålder skall vara gräns för rätten till vård?
Vid vilken ålder anser du själv att operationer inte längre skall utföras vare sig för smärtlindring eller för överlevnad?
Vad vill du ha sagt?