Jag tror inte att TS situation går att applicera på min men beskriver ändå en erfarenhet och ett perspektiv som fungerat väl:
Torp köptes på 60-talet av ett par med 4 halvvuxna barn. Torpet sköttes och renoverades av föräldrarna men med stor hjälp av barnen trots att små barnbarn kom in i bilden ett par år senare. Visst knorrades det ibland över att rensa rabatter eller måla hus men de som kunde bidrog efter bästa förmåga och när många samlas blir det några som utför praktiska göromål och andra umgås med (och passar) barn tex. Som barnbarn har jag många oförglömliga minnen av arbete och umgänge i torpet. Åren gick, ett barn flyttar utomlands, 2 av de andra skaffar egna fritidshus med respektive och spenderar då naturligt mindre tid i torpet. Barn 4 har inte ekonomi för ett eget hus och hjälper till mer i torpet ihop med barnbarn. Föräldrarna avlider med några års mellanrum och underhållet blir under tiden mest det nödvändigaste med hjälp av barn+barnbarn. Barnen ärver och de som bor i Sverige kommer överens om ett gemensamt konto med regelbunden insättning för akut underhåll. Barnet utomlands slipper undan eftersom nyttjande inte är möjligt. Barn 4 som lagt mest tid och arbete i huset får ansvarar för löpande skötsel samt fri vistelse och står därmed även för driftkostnader. Tid spenderas ibland tillsammans i torpet men överlag är det barn 4 +barnbarn som är där. Efter några år uppstod mer kostsamt underhåll varpå frågan om ägande togs upp. Ett av barnen ville hyra ut, men barn 4 + barnbarn ville inte mista möjligheten att vara där under "bra veckor". Det diskuterades om ökad inbetalning till driftkontot i stil med hyra för specifika veckor. Barn 4 blev sjuk och hade inte möjlighet att köpa ut övriga och alla önskade egentligen att torpet stannade i familjen. Lösningen blev i detta fall att jag, barnbarn (barn till barn 4) köpte loss huset och nu står som ensam ägare av torpet. Det är underförstått att alla syskon och familj när de önskar får komma på besök utan annat motkrav än socialt umgänge. Vill de hjälpa till med husmålning, slyröjning eller annat är det självklart välkommet men aldrig ett krav på någon sorts "betalning". Alla är nöjda och glada och huset fortsätter i familjen ett tag till. Kan tillägga att om delägandet fortsatt tror jag att ett schema hade upprättats för vistelseveckor, upprustning för uthyrning och sedan betalning baserad på vistelse för att få in de pengar som krävs för underhåll. Vill någon betala målare och en annan måla själv kan kostnaden betalas in av de som inte vill "göra" till underhållskontot istället och de som vill göra själv betalar genom att utföra arbetet.
Torp köptes på 60-talet av ett par med 4 halvvuxna barn. Torpet sköttes och renoverades av föräldrarna men med stor hjälp av barnen trots att små barnbarn kom in i bilden ett par år senare. Visst knorrades det ibland över att rensa rabatter eller måla hus men de som kunde bidrog efter bästa förmåga och när många samlas blir det några som utför praktiska göromål och andra umgås med (och passar) barn tex. Som barnbarn har jag många oförglömliga minnen av arbete och umgänge i torpet. Åren gick, ett barn flyttar utomlands, 2 av de andra skaffar egna fritidshus med respektive och spenderar då naturligt mindre tid i torpet. Barn 4 har inte ekonomi för ett eget hus och hjälper till mer i torpet ihop med barnbarn. Föräldrarna avlider med några års mellanrum och underhållet blir under tiden mest det nödvändigaste med hjälp av barn+barnbarn. Barnen ärver och de som bor i Sverige kommer överens om ett gemensamt konto med regelbunden insättning för akut underhåll. Barnet utomlands slipper undan eftersom nyttjande inte är möjligt. Barn 4 som lagt mest tid och arbete i huset får ansvarar för löpande skötsel samt fri vistelse och står därmed även för driftkostnader. Tid spenderas ibland tillsammans i torpet men överlag är det barn 4 +barnbarn som är där. Efter några år uppstod mer kostsamt underhåll varpå frågan om ägande togs upp. Ett av barnen ville hyra ut, men barn 4 + barnbarn ville inte mista möjligheten att vara där under "bra veckor". Det diskuterades om ökad inbetalning till driftkontot i stil med hyra för specifika veckor. Barn 4 blev sjuk och hade inte möjlighet att köpa ut övriga och alla önskade egentligen att torpet stannade i familjen. Lösningen blev i detta fall att jag, barnbarn (barn till barn 4) köpte loss huset och nu står som ensam ägare av torpet. Det är underförstått att alla syskon och familj när de önskar får komma på besök utan annat motkrav än socialt umgänge. Vill de hjälpa till med husmålning, slyröjning eller annat är det självklart välkommet men aldrig ett krav på någon sorts "betalning". Alla är nöjda och glada och huset fortsätter i familjen ett tag till. Kan tillägga att om delägandet fortsatt tror jag att ett schema hade upprättats för vistelseveckor, upprustning för uthyrning och sedan betalning baserad på vistelse för att få in de pengar som krävs för underhåll. Vill någon betala målare och en annan måla själv kan kostnaden betalas in av de som inte vill "göra" till underhållskontot istället och de som vill göra själv betalar genom att utföra arbetet.
Frågan är om man har lust att lägga två veckors semester per år på att utföra underhållsarbete enligt strikta instruktioner när man har småbarn. Bättre då att hyra en stuga två veckor och spendera tiden tillsammans med sina barn, och sen hälsa på föräldrarna över dagen ett par gånger per år.A Andreas Mur skrev:
Föräldrarna behöver välja, antingen sköter de stugan och tomten på sitt eget sätt, med egna eller inhyrda krafter. Eller också låter de barnen ansvara för underhållet, inklusive alla beslut.
Absolut det kan man göra, man behöver inte vara där två veckor etc, man gör som man själv vill. Men att hälsa på sina föräldrar utan att hjälpa till eller faktiskt också att inte hjälpa sina föräldrar till rimlig nivå när de ber om hjälp är för mig främmande. Och jag hoppas innerligt att mina barn inte behandlar mig på det sättet när vi kommit dit. Sedan får man som förälder också anpassa sig till situationen men..K Karin Svensson5 skrev:
Nu är det ett fritidshus det handlar om, de bor inte där…A Andreas Mur skrev:
Inte mycket till semester om man skall jobba av den. Då hade jag hellre hyrt något ställe där man kan chilla. 😊A Andreas Mur skrev:
Problematiken är en generationsfråga.Nissens skrev:
Äldre generationer har ofta stora förhoppningar att barnen ska ta över och förvalta "arvet" och ta hand om sina föräldrar som de gjorde i sin ungdom.
Den yngre generationen har vuxit upp i en värld där "självförverkligande" är en viktig komponent i livet.
Det bästa är att på ett respektfullt sätt informera både föräldrar och övriga syskon om statusen på ambitionen att dela förvaltningen av fritidshuset, för ett gemensamt beslut.
Vänta inte för länge.
Personligen tror jag att det är en omöjlig situation för framtiden och nästa generation att utgå från att gemensamt ägande är en bra lösning.
Många olika viljor med helt olika förutsättningar är svårt att svetsa ihop till ett kollektiv när det förmodligen "bara" är släktskapet som är den gemensamma nämnaren.
Har man en stuga så är det väl en massa jobb. På denna är det rimligen väldigt lite relativt sätt. Men om man inte är intresserad av att ta hand om den så ska man väl inte ha någon stuga utan får som du säger hyra.
Helt okej att man förväntas hjälpa sina föräldrar men det får ligga inom rimlighetens gränser. Om jag erbjuder mig att betala för ommålning av mina föräldrars hus men de vägrar ta emot det av principskäl så får de faktiskt lov att måla själva.A Andreas Mur skrev:
Och att lägga timmar på att rensa rabatter hemma hos föräldrarna när man har småbarn som vill tillbringa tid med en tycker åtminstone jag är helt fel prioritering. Att räfsa löv, klippa gräs eller röja sly till och från är en helt annan sak.
Det är ju föräldrarnas stuga…A Andreas Mur skrev:
Exakt, det är bäst att det är så. Men om barnen vill vara där men inte hjälpa till något så blir det för mig rätt märkligt.
Håller helt med!K Karin Svensson5 skrev:
Det är ju inte det detta handlar om. Det handlar om att föräldrarna kräver att barnen gör det föräldrarna bestämt att de skall göra, och hur det skall göras dessutom. Istället för att barnen får hjälpa till på sitt egna sätt efter den förmågan de har. Kanske är förmågan mindre när de har spädbarn tex.A Andreas Mur skrev:
Det är inte så jag läser denna tråd, utan jag läser att barnen vill vara där, behålla stugan men inte hjälpa till. Sedan är det frågan om barnens ev övertagande, där jag läser in att föräldrarna drar sig för att det kan utlösa den ena osämjan efter den andra. Så jag förstår om föräldrarna hoppar den diskussionen och låter, alt1 barnen ta över gemensamt efter bodelningen, alt 2 ett barn tar över efter bodelningen, bästa lösningen kanske l ett av barnen tar över ägandet nu och då kan hantera det som de vill redan nu.. delat ägande leder oftast till problem.
TS skriver så här i trådstarten:A Andreas Mur skrev:
Nu börjar de förvänta sig att vi hjälper till, men de bestämmer samtidigt vad som får eller inte får göras samt HUR det ska göras.
Att anlitas som gratis arbetskraft istället för att få vara delaktiga i både beslut och genomförande är stor skillnad. Inte konstigt att barnen är motvilliga när det gäller att rensa rabatter eller kratta löv i skogsdungar.
Om föräldrarna inte släpper in barnen i besluten så kommer barnen inte känna sig delaktiga och de kommer definitivt inte börja ta något ansvar.