Upplägget där den ena står för hela husägandet gör ju att den andra parten blir utestängd från en "bostadskarriär". Den som håller i bostaden får hela vinsten om det blir en separation. Den som då tvingas flytta ut, har ingen möjlighet att komma in i en rimlig bostad.
Det går lätt att lösa genom att den utan egna sparpengar får låna hälften av kontantinsatsen av den rikare parten. Sedan är man 50/50 ägare båda två. Vid en separation får lånet lösas.
Det går lätt att lösa genom att den utan egna sparpengar får låna hälften av kontantinsatsen av den rikare parten. Sedan är man 50/50 ägare båda två. Vid en separation får lånet lösas.
En sak som jag inte tror att någon nämnt i denna långa och märkliga diskussion är att en hyresrätt i praktiken har ett stort värde på de flesta ställen i Sverige. Det nämns att detta är i en stad med rätt dyra hus, då är det säkert också rejäl bostadskö och svårt att få en hyresbostad. Partnern här förväntas ge upp sin hyresrätt och i stället bli inneboende hos den andra partnern i en relation som inte förefaller trygg. När den upphör så har den inneboende partnern inte bara missat sin bostadskarriär i ägt boende utan även sin hyresbostad. I en seriös relation borde detta kompenseras genom en lösning som gör parterna mer jämställda.
Det viktigaste känns som att båda parter är införstådda med fördelar/nackdelar med upplägget och är ok med det.
Jag och min sambo gjorde så att jag äger större del av huset. Vi delade lånet 50/50, och eftersom jag stod för kontantinsatsen så äger jag större del av huset.
För att snygga till ägandefördelningen lite så satte jag även av en summa som skall användas för renovering, så fördelningen av ägandet blev 60/40. Dvs vi äger det vi betalat för. Jag har betalat för 60% och äger då 60%.
Sen skrev vi 2 avtal, ett samboavtal, som gör att min sambo inte får 50% om vi separerar, samt ett avtal som styr vem som betalar vad för huset.
Kort sagt så skall alla värdeökande investeringar(renoveringar/bredband/uutbyggnad) betalas till 60% av mig, eftersom jag kommer få 60% vid eventuell försäljning. Driftkostnader delas lika eftersom det är kostnaden för att bo i huset, inte för att äga det.
Kan låta lite bökigt, men är väldigt smidigt, och känns rättvist för oss. Andra bör givetvis göra som de är nöjda med.
Som vi säger på jobbet, man skriver inte avtal för när saker går bra, man skriver dem utifall att saker går snett i framtiden.
Jag och min sambo gjorde så att jag äger större del av huset. Vi delade lånet 50/50, och eftersom jag stod för kontantinsatsen så äger jag större del av huset.
För att snygga till ägandefördelningen lite så satte jag även av en summa som skall användas för renovering, så fördelningen av ägandet blev 60/40. Dvs vi äger det vi betalat för. Jag har betalat för 60% och äger då 60%.
Sen skrev vi 2 avtal, ett samboavtal, som gör att min sambo inte får 50% om vi separerar, samt ett avtal som styr vem som betalar vad för huset.
Kort sagt så skall alla värdeökande investeringar(renoveringar/bredband/uutbyggnad) betalas till 60% av mig, eftersom jag kommer få 60% vid eventuell försäljning. Driftkostnader delas lika eftersom det är kostnaden för att bo i huset, inte för att äga det.
Kan låta lite bökigt, men är väldigt smidigt, och känns rättvist för oss. Andra bör givetvis göra som de är nöjda med.
Som vi säger på jobbet, man skriver inte avtal för när saker går bra, man skriver dem utifall att saker går snett i framtiden.
Redigerat:
Renoverare
· Skåne/Blekinge
· 2 880 inlägg
Mitt råd till dig, TS, är att äga hela huset själv, låta sambon dela på driften, och så är det klart med det. Att skriva hyresavtal kan innebära att ni måste bo under samma tak i en eller flera månader med tårar och "tannagnissel" om det går riktigt illa. Hon kan tom ta dit en "ersättare" eftersom hon har ett skrivet kontrakt om att hon bor där. Så nej. Inga kontrakt, inget delande, men däremot ett aggressivt sparande, möjlighet till självständighet och ett lugn om att du kan bo kvar och hon kan skaffa sig ett eget boende även om det går illa med relationen. Kärlek, framtidsvision och annat har absolut noll med delande av kostnader att göra. Absolut noll. Det är ett "så gör alla andra"-resonemang, och precis som du noterat så är det en majoritet av paren som går skilda vägar efter ett tag. Detta trots (eller är det månne på grund av?) gemensam ekonomi, gemensamt ägande, osv. Så jag är på din sida i resonemanget och lever liknande, som du tänkt, idag. Jag äger husen, jag betalar allt (då hon pluggar) men har ställt som krav på henne att hon skall ha ett mycket aggressivt sparande, så att OM den dagen kommer när vi går skilda vägar så skall hon ha en buffert för att köpa en egen lägenhet eller hus.
Det kan säkert fungera men min upplevelse av den situationen är att den som inte äger huset inte ser någon anledning att vara delaktig i allt som huset kräver, och då blir det definitivt ett jag och du förhållande.
Sen är det rent idiotiskt att jämföra ett hus som investering och börsen, om husmarknaden sjunker så sjunker både nuvarande bostad samt den man ska köpa. Om däremot börsen sjunker så står man utan köpkraft då husmarknaden är betydligt mer stabil och inte kommer sjunka i samma omfattning. Det är därför det svåraste är att ta sig in på marknaden, efter det följer man ju med i upp och nedgångar.
Hon - Jag vill åka på semester!
Han - Nej, jag ska byta tak i år så jag har inga pengar över till det
Hon - Då får jag väl åka med en kompis då
Detta är ett högst reellt scenario, och det är alla dessa små konflikter som bryter ner känslan av ett vi.
Jag säger ju inte ens att man ska skänka sin kontantinsats gratis till sambon, man kan äga 50/50 och ändå säkra sin kontantinsats..
Renoverare
· Skåne/Blekinge
· 2 880 inlägg
Jag som då lever i ett sådant förhållande kan säga att det faktiskt i mitt fall är precis tvärtom. Vi är väldigt sammansvetsade, kommunicerar fram lösningar på just situationer med olika viljor och förmågor.S SueCia skrev:
Att ta sig in på bostadsmarknaden kan min sambo göra precis när hon vill. Hon kan köpa ett hus eller lägenhet och hyra ut det, och på så sätt få än mer inkomst. Det är dock hennes val som avgör vad hon gör med sina besparingar. Vi kan också välja att i så fall flytta till hennes hus och jag hyr ut mitt/mina. Möjligheterna är oändliga, och tryggheten är så hög man kan göra den.
Jag förstår att du vill flytta till hus, för mig innebär det trygghet och egen trädgård. Du skriver att hon inte vill lämna sin älskade lägenhet.
För mig låter det som att ert förhållande inte är tipptopp. Kan ni prata med varandra? Om hon ger upp sin lägenhet, har hon möjlighet till boende om ni separerar och du äger huset? Hur vill du att dina/ditt barn ska bo när de har mammaveckor?
Bara att du frågar på forum istället för att prata med henne säger något. Tror du förhållandet blir bättre av att ni flyttar?
För mig låter det som att ert förhållande inte är tipptopp. Kan ni prata med varandra? Om hon ger upp sin lägenhet, har hon möjlighet till boende om ni separerar och du äger huset? Hur vill du att dina/ditt barn ska bo när de har mammaveckor?
Bara att du frågar på forum istället för att prata med henne säger något. Tror du förhållandet blir bättre av att ni flyttar?
Något som inte tas hänsyn till är det tillgängliga kapitalet för investering. Så som det ser ut är det lättare att investera en större summa pengar i hus än andra investeringsmöjligheter.G gimmok skrev:
Om vi tar ett genomsnittligt hus i Sverige så landar vi någonstans kring 2,6 miljoner svenskar kronor. Tittar vi genomsnittliga sparbufferten så ligger vi någonstans mellan 5-10% av ett genomsnittligt hus. Alltså blir faktorn på avkastningen x10-x20 på husköp kontra sparande.
Jo, din sambo kan ju investera i värdepapper för motsvarande kontantinsats. Men här kommer ett ekonomiskt resonemang: Du kan låna 6 ggr kontantinsatsen för huset och få en snittvärdeökning på 4 %. Din sambo kan med sin 6:e del få 8 % över tid på börsen. Du får 3 ggr högre avkastning pga lån som ger en hävstång. Det jag vill ha sagt är att resonemanget inte riktigt är så enkelt som du uppger.P Paulista skrev:
Jag tycker att du borde nöja dig med att skriva kontantinsatsen som enskild egendom i samboavtalet och sedan äga tillsammans. Om ni går skilda vägar får du denna tillbaka. Kanske då jag gjorde så med min fru som gick in med något mer när vi köpte hus.
Jag tycker att det är väldigt svårt att ha någon sorts räkning på vems ansträngningar som ska vara värt mest när man har barn. Det är väl lättast att man bara accepterar att sin partner gör sitt bästa. Ditt sätt att se på det tycker jag blir väldigt pengafokuserat. Skulle du t ex vilja att din partner tog ett mer välbetalt jobb men kom hem trött och sur var och varannan dag bara för att vara mer jämbördig ekonomiskt?
Vad händer om du tar tid för att fixa något på ditt hus och hon tar hand om barnen? Rättvist hade ju då varit att du betalar henne lön?
Jag har ju ingen inblick i er relation så givetvis kanske du har omständigheter som jag inte vet om. Men lycka till med ert liv tillsammans och ert husköp i alla fall
Vet inte om jag har så mycket att tillföra diskussionen, men tycker en del svar är ganska hårda med tanke på att ni inte känner paret i fråga.
Jag sitter själv i en snarlik situation.
Jag hade kollat på hus i flera år innan jag träffade nuvarande sambon.
Vi har inte varit tillsammans särskilt länge och har inte barn ihop.
Medans jag varit heltidsanställd, bott i bostadsrätt och sparat en del pengar har hon bott hemma hos mamma, inte sparat några pengar och endast varit timanställd.
Så när jag nu hittade ett hus jag ville ha bestämde vi oss för att flytta ihop i det, alternativet hade väl annars varit att avvakta och bo kvar i en ganska trång bostadsrätt.
Jag gick in med i princip allt jag äger och har och står ensam som ägare på huset.
Jag står för alla kostnader på hus, lån osv medans vi delar på driftkostnaderna.
Då sambon även håller på att ta körkort och efter det ska införskaffa en bil ser jag det som klokt att hon lägger sina pengar på det så länge och bor billigt med mig.
Jag ser det lite som en prövotid för oss, om vi håller ihop och sambon känner att hon vill äga halva huset löser vi det framgent, eller så kanske vi gifter oss om något år och samboavtalet blir ogiltigt, vem vet.
Hur som helst kan det väl inte anses allt för jävla illa att bo i villa till en kostnad som knappt räcker till en halv hyresetta?
Kanske kan mina erfarenheter nyansera diskussionen lite?
Jag sitter själv i en snarlik situation.
Jag hade kollat på hus i flera år innan jag träffade nuvarande sambon.
Vi har inte varit tillsammans särskilt länge och har inte barn ihop.
Medans jag varit heltidsanställd, bott i bostadsrätt och sparat en del pengar har hon bott hemma hos mamma, inte sparat några pengar och endast varit timanställd.
Så när jag nu hittade ett hus jag ville ha bestämde vi oss för att flytta ihop i det, alternativet hade väl annars varit att avvakta och bo kvar i en ganska trång bostadsrätt.
Jag gick in med i princip allt jag äger och har och står ensam som ägare på huset.
Jag står för alla kostnader på hus, lån osv medans vi delar på driftkostnaderna.
Då sambon även håller på att ta körkort och efter det ska införskaffa en bil ser jag det som klokt att hon lägger sina pengar på det så länge och bor billigt med mig.
Jag ser det lite som en prövotid för oss, om vi håller ihop och sambon känner att hon vill äga halva huset löser vi det framgent, eller så kanske vi gifter oss om något år och samboavtalet blir ogiltigt, vem vet.
Hur som helst kan det väl inte anses allt för jävla illa att bo i villa till en kostnad som knappt räcker till en halv hyresetta?
Kanske kan mina erfarenheter nyansera diskussionen lite?
Din situation är över huvud taget inte lik TS. TS har en sambo sedan flera år OCH dom har barn ihop, situationen är helt annorlunda.Lajnus skrev:
Ekonomiskt är det självklart bättre för henne att "få bo billigt hos dig" men om det är bra för förhållandet i det långa loppet är tveksamt.
Med det sagt hade inte jag heller delat huset med en tjej jag känt i några månader bara så det i sig är inte så konstigt. Men om den långsiktiga planen inte är att hon ska bli delägare ger jag inte förhållandet så stor chans baserat på egna erfarenheter.
Att dela på "driftkostnader" är dessutom mycket enklare sagt än gjort.
Ommålning, byte av fönster, byte av golv, byte av värmepump, installation av robotgräsklippare, asfaltering av infart, byte av tak, byte av kök, diskmaskin, tvättmaskin, är allt detta drift? Om inte, skulle det kunna vara drift ifall ni bott ihop i 10 år före åtgärderna behövs? Hon har ju trots allt brukat grejerna i 10 år.
Jag har erfarenhet från dessa diskussioner, en kollega i exakt samma sits hade precis samma diskussioner med sitt ex, de separerade också pga. detta till slut.
Det finns så många aspekter i det här och du ser bara några av dem TS. Jag brukar tänka som så att jag betalar så mycket i skatt för att hjälpa människor jag inte känner, vad gör det då att jag betalar mer till någon jag älskar och som dessutom är mor till mina barn? Jag förstår dock hur du resonerar men jag håller du nye med dig. Jag och min sambo la in olika mycket pengar i boendet och min tanke var att om vi separerar så får jag tillbaka det jag la in och sen delar vi på vinsten. Jag är rätt säker på att det skulle bli så. Sen har vi barn ihop, det viktigaste vid en separation är därför att man gör det som vänner, eller iaf inte ovänner.
Hon borde dessutom få ta del av värdeökning genom att ges möjlighet att låna upp. Om ni går isär så har hon inte längre någon bostad, och vet du vad, du kan inte slänga ut henne. Ni har barn ihop, då får hon bo kvar.
Sen kommer mer praktiska problem. Det behöver fixas med huset, det är slitigt för både den som gör det och den som tar hand om barnen. Grejen är bara att du fixar på ditt hus medans hon tar hand om ert barn, det kan slita på en relation.
Gällande gemensam ekonomi så anser jag att det blir skevt om en person har mycket mer pengar och kan köpa och göra mer saker, det sliter på en relation. Även om du då kan stå för mer gemensamma saker och kanske bjuda på någon resa någon gång så är tror jag inte det är bra att din tjej ska vara tacksam mot dig av ekonomiska skäl i längden.
I ett samhälle är det viktigt för samhörighet att klyftorna är små, det borde vara ännu viktigare när man är en familj.
Hon borde dessutom få ta del av värdeökning genom att ges möjlighet att låna upp. Om ni går isär så har hon inte längre någon bostad, och vet du vad, du kan inte slänga ut henne. Ni har barn ihop, då får hon bo kvar.
Sen kommer mer praktiska problem. Det behöver fixas med huset, det är slitigt för både den som gör det och den som tar hand om barnen. Grejen är bara att du fixar på ditt hus medans hon tar hand om ert barn, det kan slita på en relation.
Gällande gemensam ekonomi så anser jag att det blir skevt om en person har mycket mer pengar och kan köpa och göra mer saker, det sliter på en relation. Även om du då kan stå för mer gemensamma saker och kanske bjuda på någon resa någon gång så är tror jag inte det är bra att din tjej ska vara tacksam mot dig av ekonomiska skäl i längden.
I ett samhälle är det viktigt för samhörighet att klyftorna är små, det borde vara ännu viktigare när man är en familj.