- Status
Nånting gick fel. Så illa är det och det är vi alla överrens om. Ersättning eller inte det är en svår fråga. Man har ett ansvar när man bjuder hem ett gäng 9åringar. Dock måste jag erkänna att jag hade aldrig följt det beslut att man skall bjuda hela klassen. Man bjuder in de ens barn vill att man ska bjuda in. Men om det börjar närma sig hela klassen så är det bäst att ta hela klassen, men varför inte ta kalaset på MCdonalds nästa gång?
Jag gillar inte de som antytt att man borde få aga barnen. Om det är skrivet med sarkasm eller inte är svårt att avgöra.
men det är inte bristen på stryk som är avgörande varför vissa ungar beter sig illa. om aga hade varit så bra, så hade det räckt att behöva använda det en gång sedan aldrig mer. men tyvärr så är det inte. Det finns inga genvägar till barnuppfostran.
Jag gillar inte de som antytt att man borde få aga barnen. Om det är skrivet med sarkasm eller inte är svårt att avgöra.
men det är inte bristen på stryk som är avgörande varför vissa ungar beter sig illa. om aga hade varit så bra, så hade det räckt att behöva använda det en gång sedan aldrig mer. men tyvärr så är det inte. Det finns inga genvägar till barnuppfostran.
Det sist nämnda verkar även gälla vuxna som fått diagnosen.stake skrev:
Med största sannolikhet är det ju så att pappan till en av de här pojkarna helt enkelt inte har några föremål av värde i sitt hem och därmed har han aldrig behövt fundera över dess ömtålighet. Uppfostran av hans barn verkar ju lysa igenom i hans åsikter.
Sånt här är ju alltid sorgligt och jag vet att min far har haft liknande problem förr med mina småsyskons kompisar som har förstört saker mer eller mindre uppsåtligt, men varpå föräldrarna skiter fullständigt i att besvara kommunikationen.
Jag anser inte att man ska behöva plocka undan saker som hänger på väggarna eller skrymmande föremål som möbler. Hade det varit en liten skulptur på ett bord värd flera tusen så kan jag köpa pappans argument. Men som sagt, så lämnar det ju massvis av dyra inredningsinslag kvar.
Nu har jag inte själv några barn, men min ansvarskänsla säger mig att jag definitivt hade ersatt om fallet var som ovan. Hade jag varit du hade jag definitivt försökt driva på lite mera och mena på att endast deras barn var osedvanligt vilda på detta kalas, medan resterande skötte sig utmärkt.
Sånt här är ju alltid sorgligt och jag vet att min far har haft liknande problem förr med mina småsyskons kompisar som har förstört saker mer eller mindre uppsåtligt, men varpå föräldrarna skiter fullständigt i att besvara kommunikationen.
Jag anser inte att man ska behöva plocka undan saker som hänger på väggarna eller skrymmande föremål som möbler. Hade det varit en liten skulptur på ett bord värd flera tusen så kan jag köpa pappans argument. Men som sagt, så lämnar det ju massvis av dyra inredningsinslag kvar.
Nu har jag inte själv några barn, men min ansvarskänsla säger mig att jag definitivt hade ersatt om fallet var som ovan. Hade jag varit du hade jag definitivt försökt driva på lite mera och mena på att endast deras barn var osedvanligt vilda på detta kalas, medan resterande skötte sig utmärkt.
Och du har uppenbarligen aldrig träffat en familj som "drabbats" av att ha ett barn med ADHD. En pojke som gick i samma klass som min son och bor i närheten är mitt exempel. Jag vet iofs. inte med säkerhet vad för diagnos den killen har, men jag känner igen mycket av de trådskaparen beskrivit (jakt med spade, nedslitet stuprör från vårt hus mm.). Och jag vet med vilken extrem tålmodighet hans föräldrar jobbat för att få in honom i ett normalt liv. Och vilket tålamod även vi fick ha när han var med på barnkalas och liknande aktiviteter här hemma.
Kan tillägga att det går bra för killen nu som ung vuxen, han studerar på högskola, han driver tillsammans med några kompisar framgångsrikt ett litet företag som extraknäck. Men vägen dit har varit krokig, och väldigt påfrestande för både hans familj och andra i närheten. Och att dilla om bristande uppfostran som det "verkliga problemet" är bara löjligt.
Kan tillägga att det går bra för killen nu som ung vuxen, han studerar på högskola, han driver tillsammans med några kompisar framgångsrikt ett litet företag som extraknäck. Men vägen dit har varit krokig, och väldigt påfrestande för både hans familj och andra i närheten. Och att dilla om bristande uppfostran som det "verkliga problemet" är bara löjligt.
Nu är det väl så att barn inte är elaka i sin natur. Uppfostran får barnen idag tidsmässigt till en väldigt stor del i institutionell miljö (dagis, fritis o skola). En normal förälder uppmanar inte barnen till att begå dumheter under tiden som barnen umgås med föräldrarna. Det ska mycket till för att alla institutioner och föräldrar mfl total misslyckats.injonil skrev:
Vad jag vill säga med detta är att den stora majoriteten av barn som upplevs jobbiga för att dom avviker från våra standardnormer (som vem har bestämt) har någon form av handikapp. Som Hempularen skriver så lär sig barnet fram i tonåren och senare att hantera sitt handikapp. Men fram tills dess så måste vi i ett normalt funtat samhälle kunna acceptera dessa avvikande barn.
Klart vi ska acceptera sönderslagna fioler och krossade rutor, hela lektioner förstörda av dessa små stackare, hot mot lärare och vuxna, svordomar och misshandel av kamrater. Stackarn har ju ADHD. Trams om du frågar mig. Man blir inte dum i huvudet för att man har diagnosen. Man har fortfarande ett eget ansvar, och det ligger alltid på individnivå. Normalt folk ska aldrig anpassa sig efter ett felaktigt beteende.
Det är ingen som sagt att det ska accepteras, det som debatteras är hur man kommer tillrätta med problemen. Det har inget med rätt eller fel att göra.stake skrev:
Jag håller med dig om att det går inflation i diagnoserna, men som andra påpekat så tror jag inte gemene man använder det som en ursäkt utan som information för att hitta verktyg och metoder för att få barnet att fungera i samhället.
Någon vis sa en gång: Den enda människa man kan förändra är sig själv. Som förälder ska man välja sina strider. Som utomstående kanske du i en situation uppfattar en unge som ouppfostrad slyngel medan de som känner barnet inser att hur denne hanterat situationen är ett enormt framsteg jämfört med hur det hade kunnat gå. Då är det naturligtvis inte rätt att kritisera.
Faktum är att de flesta av dessa bokstavsbarn har långt högre IQ än genomsnittet. Vem är det då som är "dum i huvudet"?
Jag hör vad du säger och det är naturligtvis inte svart eller vitt. Jag tycker däremot att ett felaktigt beteende alltid ska korrigeras och inte ursäktas med misstanke om diagnoser eller bortförklaras med att barn är barn. Vi ska inte acceptera dåligt beteende bara för att barn har en diagnos. Den inställningen förstör för barnen som uppför sig. Att uppföra sig illa ska aldrig uppmuntras eller accepteras. Jag vill inte bli kallad hora av 7 åringar eller att min sambo inte ska kunna jobba själv på fritids för att en hög ouppfostrade ungar inte har respekt för vuxna och inte vet var gränsen går. Gränsen ska i första hand föräldrarna lära barnen, inte skola, dagis eller dagmamma.mexitegel skrev:Det är ingen som sagt att det ska accepteras, det som debatteras är hur man kommer tillrätta med problemen. Det har inget med rätt eller fel att göra.
Jag håller med dig om att det går inflation i diagnoserna, men som andra påpekat så tror jag inte gemene man använder det som en ursäkt utan som information för att hitta verktyg och metoder för att få barnet att fungera i samhället.
Någon vis sa en gång: Den enda människa man kan förändra är sig själv. Som förälder ska man välja sina strider. Som utomstående kanske du i en situation uppfattar en unge som ouppfostrad slyngel medan de som känner barnet inser att hur denne hanterat situationen är ett enormt framsteg jämfört med hur det hade kunnat gå. Då är det naturligtvis inte rätt att kritisera.
Faktum är att de flesta av dessa bokstavsbarn har långt högre IQ än genomsnittet. Vem är det då som är "dum i huvudet"?
Tråkig historia och en dyrköpt läxa... Har ingen aning om du har något juridiskt på fötterna för att få igenom krav på pengar från pojkarnas föräldrar men tycker det självklart att de borde erbjuda sig att betala.
Ligger kanske lite i att ni borde varit fler vuxna på så många barn, speciellt när ni inte förut träffat många av barnen under liknande förhållanden. Å andra sidan borde man ju inte behöva förutsätta att det värsta ska ske... Nu vet ni.
Tycker dock med tanke på pojkarnas historia att föräldrarna borde underrättat er om det och helst förhört sig om hur många vuxna ni skulle vara och gärna erbjudit sig själva att hjälpa till.
Visst kan man tycka att dessa barn borde få umgås med sina kamrater och inte bli utstötta redan nu, håller helt med! MEN, det ska inte ske på andra barns bekostnad! Om man har barn med sådana problem som beskrivs här får man fanimej ta sitt eget ansvar för sina egna barn och vara med och styra upp, inte begära att andra vuxna ska kunna veta att hantera deras problembarn! Tycker det låter som ett klassiskt fall av vuxna som inte VILL inse hur jävligt deras barn uppför sig. Det här har heller inte med bokstäver eller uppfostran att göra, det är inte orsaken som är problemet utan konsekvenserna. Tyvärr är nog det enda du kan göra att tala om för föräldrarna hur barnen har uppfört sig, alternativt koppla in socialen men då bör man nog ha flera av de andra händelserna bekräftade först...
Jag tycker du ska ta upp med skolan vad konsekvenserna av deras regler blev och föreslå ett tillägg till dessa regler: De föräldrar vars barn har diagnoser eller liknande som har visat sig orsaka problem skall ta sitt ansvar och i god tid förhöra sig om kalasets organisation och gärna erbjuda sig att vara med för att kunna kontrollera sitt barn.
För övrigt; ett barn som inte lyssnar när en vuxen ryter åt det har allvarliga problem. Föräldrar som inte tar åt sig av detta har lika allvarliga problem de....
Har ingen aning om du har något juridiskt på fötterna för att få igenom krav på pengar från pojkarnas föräldrar men tycker det självklart att de borde erbjuda sig att betala. Ligger kanske lite i att ni borde varit fler vuxna på så många barn, speciellt när ni inte förut träffat många av barnen under liknande förhållanden. Å andra sidan borde man ju inte behöva förutsätta att det värsta ska ske... Nu vet ni.
Tycker dock med tanke på pojkarnas historia att föräldrarna borde underrättat er om det och helst förhört sig om hur många vuxna ni skulle vara och gärna erbjudit sig själva att hjälpa till.
Visst kan man tycka att dessa barn borde få umgås med sina kamrater och inte bli utstötta redan nu, håller helt med! MEN, det ska inte ske på andra barns bekostnad! Om man har barn med sådana problem som beskrivs här får man fanimej ta sitt eget ansvar för sina egna barn och vara med och styra upp, inte begära att andra vuxna ska kunna veta att hantera deras problembarn! Tycker det låter som ett klassiskt fall av vuxna som inte VILL inse hur jävligt deras barn uppför sig. Det här har heller inte med bokstäver eller uppfostran att göra, det är inte orsaken som är problemet utan konsekvenserna. Tyvärr är nog det enda du kan göra att tala om för föräldrarna hur barnen har uppfört sig, alternativt koppla in socialen men då bör man nog ha flera av de andra händelserna bekräftade först...
Jag tycker du ska ta upp med skolan vad konsekvenserna av deras regler blev och föreslå ett tillägg till dessa regler: De föräldrar vars barn har diagnoser eller liknande som har visat sig orsaka problem skall ta sitt ansvar och i god tid förhöra sig om kalasets organisation och gärna erbjuda sig att vara med för att kunna kontrollera sitt barn.
För övrigt; ett barn som inte lyssnar när en vuxen ryter åt det har allvarliga problem. Föräldrar som inte tar åt sig av detta har lika allvarliga problem de....