- Status
Som Mexitegel skriver, det handlar inte om att det ska vara OK med förstörda fioler etc.stake skrev:
Ett av våra barn hade en gång ett barn med ADHD i klassen och denna kille uppfattades som störig och allmänt elak o ohyfsat. I en dialog i skolan så kom det fram att den främsta anledningen till att han aldrig slutade var att det var enda sättet för honom att få uppmärksamhet av sina klasskompisar. Kompisarna skrattade och gav honom beröm när han gjorde alla dessa "ohyfsade" saker.
Vad vi gjorde i klassen var att prata öppet med barnen om situationen och resonemanget ledde till att barnen slutade med att berömma killen för det dåliga han gjorde, utan dom verkligen ansträngde sig att lyfta fram andra bra saker han gjorde. Resultatet blev en kolugn klass och jag måste säga att jag är mäkta stolt över hur dessa 9-10-åringar hanterade situationen.
Med detta vill jag inte säga att det är dom andra barnens fel, kanske mer att dom vuxna runtikring inte försökt att ta tag i situationen på ett konstruktivt sätt.
Om du menar TS situation så kan vi inte veta något om ifall de bråkiga barnen har allvarliga störningar eller om de bara är ouppfostrade. Men lek med tanken att barnen har uppfostrats exemplariskt och att beteendet beror på ADHD, skulle inte dessa barns föräldrar då ha informerat TS om detta? Inte skickar man väl ändå sådana barn till ett kalas hur som helst?hempularen skrev:
Nu har ju TS gett indikationer på att det finns någon form av handikapp.injonil skrev:
Vissa föräldrar lever tyvärr i förnekelse och vill inte inse att deras barn har ett handikapp.
Men jag tycker nog att du har rätt i att föräldrarna skulle pratat igenom situationen INNAN eftersom det verkar uppenbart att det hänt förr. Men det är klart, det är inte helt lätt och kanske dom hoppades att allt skulle gå bra ändå.
Göran.W
Verktygstokig
· skåne Tomelilla
· 3 125 inlägg
Göran.W
Verktygstokig
- skåne Tomelilla
- 3 125 inlägg
Det var något av det mest fördomsfulla jag läst på länge.stake skrev:
Du skulle bara veta hur dessa föräldrar med barn som har ADHD eller annan NPF digagnos får kämpa med sina barn vareviga dag för att överhuvudtaget få det att fungera någorlunda.
Vill man ha hjälp så måste man verkligen kämpa för att få det för samhället vänder föräldrar med NPF diagnos ryggen.
Du borde skämmas att skriva något sådant.
Börja läs på om NPF diagnoser så du vet vad det handlar om innan du uttalar dig.
http://www.attention-riks.se/index.php/npf1.html
Som förälder till ett NPF barn blir man upprör vilken o kunskap och trångsynthet det finns.
Redigerat:
http://www.expressen.se/kvp/en-flicka-dog-pa-kalas--glasruta-krossades/
låter som ni ändå skall fundera över om ni hade tur. Värre saker kan hända....
låter som ni ändå skall fundera över om ni hade tur. Värre saker kan hända....
Göran.W! Håller med fullt, har också barn med bokstäver. Vi har inte haft så stora problem hemma, eftersom vi VET hur vi ska bemöta vårt barn, dock i skolan eller andra vuxna som inte har så utvecklad ledarroll får bekymmer med barnet, det är min erfarenhet. Dessutom är det inte rätt väg att gå att skälla på ett barn oavsett bokstäver eller inte, rätt väg att gå är att visa dom respekt och bemöta dom på deras nivå, då går det bra om man är trygg i sin ledarroll.
Jag vill även tilläga att mitt bonusbarn som har ADHD har medicinering, dock när han är med mig och jag glömt medicinen så märks det inte ens, han har klara besked vad som gäller och han vet att har jag sagt nåt så är det som gäller oavsett vad, jag ändrar mig aldrig. Barn med ADHD behöver tydliga regler och förberedelser inför olika aktiviteter, viktigt är också att ge korta och enkla meningar som han förstår, börjar jag prata för mycket så orkar han inte ta in det som sägs pga det kaos dom har i huvudet. Så här kan man även bemöta barn utan diagnos som upplevs som "stökiga", det är inte barnen som är stökiga det är vi som är otydliga i vårt ledarskap när det går åt skogen.
Jag vill även tilläga att mitt bonusbarn som har ADHD har medicinering, dock när han är med mig och jag glömt medicinen så märks det inte ens, han har klara besked vad som gäller och han vet att har jag sagt nåt så är det som gäller oavsett vad, jag ändrar mig aldrig. Barn med ADHD behöver tydliga regler och förberedelser inför olika aktiviteter, viktigt är också att ge korta och enkla meningar som han förstår, börjar jag prata för mycket så orkar han inte ta in det som sägs pga det kaos dom har i huvudet. Så här kan man även bemöta barn utan diagnos som upplevs som "stökiga", det är inte barnen som är stökiga det är vi som är otydliga i vårt ledarskap när det går åt skogen.
Redigerat:
Håller med!hempularen skrev:
Känns som att 5000kr är lite om man jämför med eventuell mobbing eller liknande.
Jag anser att man har ansvar för barnen om man ställer till med barnkalas, det gäller att kunna ryta till ibland.
Informera föräldrarna är dock ingen dum ide.
Nu upplever jag att tråden ibland avlägsnat sig ganska långt från sitt ursprung, och alltmer kommit att bli en stundtals affekterad debatt om huruvida bokstavsdiagnoser existerar (och därmed skall anses ursäktliga) eller ej. Jag har som sagt min yrkesmässiga bakgrund inom hjärnforskningen, och föreslår att vi kan enas om att det förvisso BÅDE finns barn som av medfödda, fysiologiska / genetiska skäl inte kan styra in sitt beteende i acceptabla banor OCH säkert även barn som helt enkelt bara inte tillräckligt socialiserats in i acceptabla beteenden.
Vad som gäller i just dessa fall kan man endast spekulera i, och de diagnosrykten vi i efterhand nåtts av är, som jag tidigare noggrant undeströk, obekräftade. Det skulle kunna vara en ledtråd till varför främst två av pojkarna betedde sig så avvikande som de gjorde, varför de inte alls följde normala samvaroregler på det sätt som alla de andra barnen gjorde utan problem. Det finns å andra sidan mycket som tyder på att just denna grupp av fem pojkar bildat ett slags egen subkultur, en subgrupp i skolan, som hela tiden konkurrerar om att vinna intern status genom att vara värst, att våga provocera vuxenvärden genom attt ständigt bryta mot regler.
Oavsett orsaken till beteendeproblemen tycker jag att det är olyckligt att föräldrarna inte informerade oss i förväg om att sönerna har problem av detta slag, eller bara är allmänt svårstyrda. Då hade vi t ex kunnat "ta in extrapersonal". Jag förstår att detta tar emot för dessa föräldrar, och att de till varje pris vill skydda sitt barns integritet, men om man vet att barnet tenderar att bli extremt uppvarvat och normbrytande i t ex kalassituationer kanske man bör hålla det hemma och diskret skylla på en fotbollsmatch eller liknande. Alternativt kan man erbjuda sig att som förälder själv delta i kalaset som gränssättande stöd för sitt barn - det hade bara varit trevligt att få hjälp.
Vi har nu kritiserats åtskilliga gånger här på forumet för att vi under kalaset inte visade rätt sorts ledarskap, men vi kan konstatera att vårt ledarskap alltid har fungerat utmärkt under alla tidigare barnkalas, även för betydligt större barngrupper.
Vad som gäller i just dessa fall kan man endast spekulera i, och de diagnosrykten vi i efterhand nåtts av är, som jag tidigare noggrant undeströk, obekräftade. Det skulle kunna vara en ledtråd till varför främst två av pojkarna betedde sig så avvikande som de gjorde, varför de inte alls följde normala samvaroregler på det sätt som alla de andra barnen gjorde utan problem. Det finns å andra sidan mycket som tyder på att just denna grupp av fem pojkar bildat ett slags egen subkultur, en subgrupp i skolan, som hela tiden konkurrerar om att vinna intern status genom att vara värst, att våga provocera vuxenvärden genom attt ständigt bryta mot regler.
Oavsett orsaken till beteendeproblemen tycker jag att det är olyckligt att föräldrarna inte informerade oss i förväg om att sönerna har problem av detta slag, eller bara är allmänt svårstyrda. Då hade vi t ex kunnat "ta in extrapersonal". Jag förstår att detta tar emot för dessa föräldrar, och att de till varje pris vill skydda sitt barns integritet, men om man vet att barnet tenderar att bli extremt uppvarvat och normbrytande i t ex kalassituationer kanske man bör hålla det hemma och diskret skylla på en fotbollsmatch eller liknande. Alternativt kan man erbjuda sig att som förälder själv delta i kalaset som gränssättande stöd för sitt barn - det hade bara varit trevligt att få hjälp.
Vi har nu kritiserats åtskilliga gånger här på forumet för att vi under kalaset inte visade rätt sorts ledarskap, men vi kan konstatera att vårt ledarskap alltid har fungerat utmärkt under alla tidigare barnkalas, även för betydligt större barngrupper.
Administrator
· Skåne
· 8 684 inlägg
Vill påminna alla TS frågor och att vi håller oss till dem:
Era synpunkter vore värdefulla:
- Vad anser ni kan vara en rimlig nivå av "säkerhetsåtgärder" att ta till inför ett barnkalas för 9-åringar?
- Hur skulle ni ha agerat efter att ha drabbats av en händelse som denna?
- Hur skulle ni ha agerat om ert barn haft sönder något i någon annans hem?
Det innebär att vi INTE säger att andra tycker fel. Man får tycka vad man vill om ovanstående tre frågor.
Era synpunkter vore värdefulla:
- Vad anser ni kan vara en rimlig nivå av "säkerhetsåtgärder" att ta till inför ett barnkalas för 9-åringar?
- Hur skulle ni ha agerat efter att ha drabbats av en händelse som denna?
- Hur skulle ni ha agerat om ert barn haft sönder något i någon annans hem?
Det innebär att vi INTE säger att andra tycker fel. Man får tycka vad man vill om ovanstående tre frågor.
1. Jag skulle inte ha haft barnkalas hemma för en klass som jag inte känner tillräckligt väl. Har haft barnkalas för hela klassen, men då har det varit på något ställe som arrangerar denna typ av kalas. Har haft kalas hemma, men då för en mindre krets med barnens kompisar som man känner ganska väl.
2. Jag skulle inte ha nämnt det och ännu mindre framställt några ersättningskrav.
3. Om det varit av olydnad eller oförsiktighet skulle jag erbjudit mig att ersätta det. Om det varit en ren olyckshändelse så tror jag nog att jag att det får bero på vad som hänt och vad som gått sönder.
Min yngste son hade just en kompis hemma. Vi har ett pingisbord i ett rum och bakom bordet och vid sidan av bordet är det stora fönster, ca 1.5m höga och 2m breda. Är inte speciellt orolig i normala fall när vi själva spelar, för vi är ganska bra på att spela. Men barnets kompis (som inte är riktigt på samma nivå) får för sig att härma efter oss andra och försöka dra i ordentligt i sina smashar (utan någon som helst kontroll). Är orolig för att han av misstag skall tappa racket så det flyger rakt igenom ett fönster, men trots att jag säger till så är de efter några minuter igång igen.... OM nu komisen skulle tappa racket så det flyger ut genom det stängda fönstret, tycker ni jag skall skicka räkningen från glasmästaren till kompisens föräldrar?
2. Jag skulle inte ha nämnt det och ännu mindre framställt några ersättningskrav.
3. Om det varit av olydnad eller oförsiktighet skulle jag erbjudit mig att ersätta det. Om det varit en ren olyckshändelse så tror jag nog att jag att det får bero på vad som hänt och vad som gått sönder.
Min yngste son hade just en kompis hemma. Vi har ett pingisbord i ett rum och bakom bordet och vid sidan av bordet är det stora fönster, ca 1.5m höga och 2m breda. Är inte speciellt orolig i normala fall när vi själva spelar, för vi är ganska bra på att spela. Men barnets kompis (som inte är riktigt på samma nivå) får för sig att härma efter oss andra och försöka dra i ordentligt i sina smashar (utan någon som helst kontroll). Är orolig för att han av misstag skall tappa racket så det flyger rakt igenom ett fönster, men trots att jag säger till så är de efter några minuter igång igen.... OM nu komisen skulle tappa racket så det flyger ut genom det stängda fönstret, tycker ni jag skall skicka räkningen från glasmästaren till kompisens föräldrar?
Man blir förvånad, vilka åsikter en del har. Värst är att de får en massa "gilla" för det också. Gissar att många inte har egna barn och ännu fler har aldrig varit i närheten av ett " hyperaktivt barn" , hade de, hade det med säkerhet låtit annorlunda. Jag har hört talas om diskusioner i föräldraföreningar där det går ut på att alla barn ska vara med på allting för att inte känna sig utstötta. Tanken är god, men när det blir sådär tänker man nog om. Det vore rimligt att en förälder till det barnet hade känt ansvar och erbjudit sin hjälp vid festen men de har så klart tyckt det skulle bli skönt med en timmes lugn, men för sitt eget barns skull om inte annat.
Sen den där fiolen, kan säkert kosta 4 lakan att laga, en begagnad medelmåttig är billig att köpa, jag blev bjuden 250kr för min av en violin-kunnig, men den är förstås väldigt gammal, ca 1720. Men det förstår väl jag att det affektionsvärdet det handlar om, om man vill ha den lagad.
Sen den där fiolen, kan säkert kosta 4 lakan att laga, en begagnad medelmåttig är billig att köpa, jag blev bjuden 250kr för min av en violin-kunnig, men den är förstås väldigt gammal, ca 1720. Men det förstår väl jag att det affektionsvärdet det handlar om, om man vill ha den lagad.
En ide för framtida kalas skulle kunna vara att att begränsa barnens tillgång till 1 eller 2 rum, och inte låta dem härja i hela huset, om man nu är lite kort på "vakter".
Hade mina barn orsakat en större skada hade jag givetsvis beklagat detta och erbjudit mig att ersätta saken, alternativt blandat in försäkringsbolaget vid större summor.
Hade mina barn orsakat en större skada hade jag givetsvis beklagat detta och erbjudit mig att ersätta saken, alternativt blandat in försäkringsbolaget vid större summor.
Utgår från att fråga 1 gäller att man inte känner barnen, Jag skulle hyrt en gymnastiksal och fixat mängder med aktiviteter.Marlen Eskilsson skrev:
2. Bitit i det sura äpplet men tagit upp händelsen i föräldraföreningen, kollektivet har faktiskt lite skuld.
3. Givetvis en ursäkt, en förklaring och ekonomisk ersättning.
Stort tack, Marlen - det var ju dessa tre frågor tråden skulle handla om.
Fråga 1: Vad anser ni kan vara en rimlig nivå av "säkerhetsåtgärder" att ta till inför ett barnkalas för 9-åringar?
Jag föreslår att vi helt enkelt backar bandet och minns hur det var, i syfte att utforska frågan om hur mycket förnuftsmässig förståelse för vad som är ett acceptabelt beteende man kan förvänta sig av ett 9-årigt barn. Tänk dig själv: Du är 9 år gammal, och inbjuden till födelsedagskalas. Förmodligen är du nykammad, i nystrukna kläder, och du vet vad som förväntas av dig: Du säger ett blygt grattis och överräcker förstulet ditt paket, dricker saft och tackar artigt för glassen och tårtan, deltar i skattjaktsleken som leder fram till godispåsarna...
Du är 9 år gammal - därför VET du mycket väl att man inte hoppar på soffbord, varken hemma eller borta, inte sant? Du VET att man inte jagar andra barn med vassa trädgårdsredskap, eller hur? Du förstår faktiskt alldeles av dig själv att man inte rör saker i andras hem utan att fråga. Du hör någon säga att du absolut inte får röra föremålet X - och då gör du det inte heller. Möjligen kan du säga emot och i handling trotsa din egen mamma och pappa, men knappast en kamrats föräldrar.
9-åringar är faktiskt redan ganska stora, och kapabla att båda känna empati och att ta ansvar. Därför borde nivån av "säkerhetsåtgärder" kunna förväntas vara betydligt lägre än om kalaset t ex gällt 4-åringar, eller hur?
Fråga 1: Vad anser ni kan vara en rimlig nivå av "säkerhetsåtgärder" att ta till inför ett barnkalas för 9-åringar?
Jag föreslår att vi helt enkelt backar bandet och minns hur det var, i syfte att utforska frågan om hur mycket förnuftsmässig förståelse för vad som är ett acceptabelt beteende man kan förvänta sig av ett 9-årigt barn. Tänk dig själv: Du är 9 år gammal, och inbjuden till födelsedagskalas. Förmodligen är du nykammad, i nystrukna kläder, och du vet vad som förväntas av dig: Du säger ett blygt grattis och överräcker förstulet ditt paket, dricker saft och tackar artigt för glassen och tårtan, deltar i skattjaktsleken som leder fram till godispåsarna...
Du är 9 år gammal - därför VET du mycket väl att man inte hoppar på soffbord, varken hemma eller borta, inte sant? Du VET att man inte jagar andra barn med vassa trädgårdsredskap, eller hur? Du förstår faktiskt alldeles av dig själv att man inte rör saker i andras hem utan att fråga. Du hör någon säga att du absolut inte får röra föremålet X - och då gör du det inte heller. Möjligen kan du säga emot och i handling trotsa din egen mamma och pappa, men knappast en kamrats föräldrar.
9-åringar är faktiskt redan ganska stora, och kapabla att båda känna empati och att ta ansvar. Därför borde nivån av "säkerhetsåtgärder" kunna förväntas vara betydligt lägre än om kalaset t ex gällt 4-åringar, eller hur?