Här kickar ju precis som MÖD anger i trådens dom förvaltningslagens regler in. Att leda in den sökande i en labyrint av utredningstimmar är inte förenligt med förvaltningslagen utan då får Lantmäteriet på snabbast och enklast möjliga sätt informera de sökandena att ansökan avvisas och kort förklara att de kan söka igen efter att de har kommit överens. Man kan ju också tipsa om att kontakta en privat fastighetsjurist för medling mellan ägarna.C cpalm skrev:
Ok så du skrev alltså ett inlägg som ovan men som togs bort som ”elakt” och nu skrev du samma igen?Appendix skrev:
Min fru brukar säga till mig; ”du är så korkad så att du inte fattar det själv” - när hon är på det humöret.( Jag jobbar på det😊) Hur går det för dig?
Ja, kontentan kanske är att ett problem kan vara att lantmäteriet är för "mjuka" i vissa fall, och istället borde avbryta. Samtidigt finns ju officialutredningsansvaret och det är inte helt glasklart var gränsen mellan utredning och "medling" går. Som du själv säger söks ju ofta förrättning just av anledningen att parterna inte är eniga. I förekommande fall är det troligen inte rättvisande att säga att lantmäteriet "lett in den sökande i en labyrint av utredningstimmar".
Ännu mer tragiskt är att fundera på vad man ska göra av alla dessa som inte fungerar bland folk och/eller bara vill sitta av tid i en kontorsstol. De har ju ingen möjlighet i privat verksamhet, och att låta dem slå dank hemma med socialbidrag skulle kosta samhället ofantligt med pengar. De gör nog minst skada (och kanske lite nytta) i det offentliga… 😢
Jag har tidigare i livet haft väldigt lite kontakt med Lantmäteriet men försökte förra veckan få kontakt i ett potentiellt avstyckningsärende. Tre gånger försökte jag ringa (under kontorstid) alla tre gångerna blev jag vallad runt i något automatiskt telefonsystem som alla gånger slutade i en röst som sa att de kan inte ta mitt samtal för de är upptagna med hög belastning, ingen telefonkö, ingen möjlighet till återkoppling,E Eddi54 skrev:
Jag vet inte men i mina ögon är detta ett exempel på en katastrofalt dåligt fungerade myndighet. *MINIMIKRAVET* är att åtminstone få kontakt, sen hoppas(önskar) man givetvis att bli bemött med professionalitet och effektivitet. Men att inte ens ta emot ett samtal är bortom all redlighet.
Fast å andra sidan tar de ju då pengar som kan gå till vård och omsorg.B b8q skrev:
Där de som inte sitter i en kontorsstol verkligen är samhällsbärande och värda mer än vad de har i lön. Generellt.
Det känns ju som elakt att stoppa alla infeffektiva på byggnadsavdelningen eller lantmäteriet och dylikaverksamheter.
Fun fact. Före 90-talskrisen stoppade man väl alla "på lagret" som man inte kunde sysselsätta i övrig verksamet. Dvs man la dem inte på hyllan utan man hade helt enkelt "cenctrallager" med 50 anställda där 5 gjorde nått och resterande satt av tiden. Efter krisen justerades detta rätt hårt.
"proade" på bruket där hemma och fick se det i verkan. Det var rätt tragiskt.
Iaf. Fär att återgå till ämnet. Om vi ska betala "vad det kostar" för tjänster så kan och skall man ju kräva att få leverans för pengarna med.
Och vad gäller de som inte kan debitera sin ineffektivitet vill jag citera
"Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket" /Socialdemokratisk minister (Gustav Möller)
Det blir ju lite konstigt tänk. Lantmäteriet säljer ju inga tjänster som vi behöver, det är istället en myndighet som har rätten att ta beslut i vissa ärenden som vi enskilda är enligt lag är förbjudna av staten att bestämma över själva. Myndigheten har alltså inga tjänster att sälja till oss, inget att leverera. De ska bara handlägga och formalisera med beslut.
Å andra sidan har man väl valt att de ska självfinansieras. I min värld är det då en tjänst man säljar. Dvs man ska leverera det som medborgaren efterfrågar. Effektivt och till ett sunt prisClaes Sörmland skrev:
På samma sätt som man borde kunna se stadsbyggnadskontoret.
Men jag är väl en liten kapitalist. Jag tycker helt enkelt att när man levererar nått som man tar betalt till där det är självkostnadspris eller mer (dvs ej subventionerat av skattemedel) så skall man ha samma krav på sig som en privat verksamhet. Om inte högre. Då levererar man en tjänst och inte en myndighetsfunktion
Myndighetsfunktionen som sig är ju ofta avgiftsbefriad och bör styras av kvalitetskrav istället för ren avkastning. Kvalitet kan dock såklart innebära en rimlig leveranshastighet.
Låter ändå mycket lättare att få kontakt med en människa på google, facebook eller många andra tech-företag. Där skickas man runt i en ring med AI chatbottar och hinder...Tony Kübek skrev:
e: detta ovanstående gjorde vi slutade använda facebook på min arbetsplats för marknadsföring, det gav inget och bara kostade och fick man fel nånstans ja det var knappt värt att försöka få tag i nån. Mestadels fick man läsa på diverse forum över folk som beklagade sig över samma fel utan att komma nån vart.
Jo men detta är en myndighet som varken är konkurrensutsatt eller vald av mig. Jag är tvungen att anlita dem för mitt ärende men eftersom jag inte kan få kontakt kommer jag ingenstans och kan heller inte välja någon annan väg. Följden är kostnader och risker (direkta och indirekta) som jag personligen får bära eftersom 'myndigheten' inte klarar av att utföra sitt arbete på ett adekvat sätt.DennisCA skrev:
Det ligger i myndigheters natur, att man inte "väljer" dem.
De kan och ska inte heller vara konkurrensutsatta.
Myndigheter ska så till att ärenden följer lagar och regler för området som myndigheten hanterar.
I vissa fall, så ger myndigheter också ut regler eller regeltolkningar, och har riksdagens och/eller regeringens uppdrag att tolka lagar och regler samt att säkerställa att lagar och regler följs.
Det handlar alltså om myndighetsutövning, och sådant kan inte konkurrensutsättas.
Man kan ibland tycka att en viss myndighet på något sätt "fungerar dåligt".
Då bör man vända sig till rikspolitiker för att påpeka detta, så att myndigheten kan förbättras via regleringsbrev eller annat lämpligt.
Problemet här är det jag pekar på tidigare.
Arbetet utförs av offentlig sektor. Det saknas incitament till förbättringar och effektivisering. Den organisationsformen saknar detta. Istället blir det viktigt att ligga bra till hos chefslagren.
Jfr den sk mannen på fyren, som jobbade på sjöfartsverket. Han brydde sig uppenbarligen inte om att ligga bra till utan prioriterade rätt och fel. När ett sovjetiskt fartyg gick på grund på ett grund som saknades på sjökortet, uppmärksammade han att det var det grundet han ville få in på sjökortet men hade förvägrats. Då gick alla säkringar i offentlig sektor och man avskedade honom. Tidigare hade han bara trakasserats.
Den fd politiker som då var GD sa bara till media att "det har inte gått att nå någon annan överenskommelse". Och det nöjde sig naturligtvis media med. Inget synades.
Offentlig sektor kan sparka dugliga personer och bara kräva mer resurser. (Som vi ser i grafen i trådstarten).
Privat sektor har ett vinstintresse. Det gör att man driver fram kostnadseffektivitet och kundtillfredställelse för att överleva i konkurrensen.
Skulle man släppa fram ett privat lantmäteri som får konkurrera (och naturligtvis följ samma lagar som Lantmäteriet) då skulle dagens Lantmäteri vara eliminerat efter några år.
Jakten på kundtillfredställelse är en del av problematiken med att privatisera och konkurrensutsatta. Se bara på privatiserandet av bedömmandet av arbetsduglighet. Nu kan man utan problem köpa sig en sjukskrivning utan bevisade symptom, och använda den för att mjölka skattepengar.D daVinci skrev:
Man får tänka lite på vem som blir kund och vems behov som skall tillfredställas...Bilprovningen är ett annat exempel. Skitsmidigt att besiktiga bilen nuförtiden, på bekostnad av trafiksäkerhet, för att bilägaren är kund och inte staten...