Det handlar återigen om samma bakomliggande orsaker.Hempulare skrev:
Ineffektivitet, ovilja att effektivisera verksamheten, vilket antingen leder till högre kostnader (kostnaden för att stycka en fastighet har närmast skenat sedan decennier tillbaka) eller att vi får allt mindre för våra skattepengar.
Att kalla en skatt för en avgift gör den inte till mindre skatt för det.
Staten har via lagstiftning begränsat vår frihet att sluta avtal avseende fastigheter och deras överlåtelse så att vi måste söka tillstånd från staten för dessa åtgärder (av goda skäl). Om sen staten väljer att finansiera handläggningen av tillståndet via anslag eller via avgifter är bara en teknisk fråga, det ändrar inte på att det är skattemedel som används för verksamheten.
Staten har via lagstiftning begränsat vår frihet att sluta avtal avseende fastigheter och deras överlåtelse så att vi måste söka tillstånd från staten för dessa åtgärder (av goda skäl). Om sen staten väljer att finansiera handläggningen av tillståndet via anslag eller via avgifter är bara en teknisk fråga, det ändrar inte på att det är skattemedel som används för verksamheten.
Så är det visserligen, men argumentet brukar vara att skatter är solidariska medans avgifter är individuella. Vi vill ju absolut inte risker att vanligt folk som bor i hyreslägenhet och har vanliga inkomster skall vara med och finansiera handläggning av bygglov, strandskyddsdispens och lantmäteriförättning av direktörernas nya strandvilla med tillhörande bastu, båthus och brygga. Hur skulle det se ut?Claes Sörmland skrev:
Men skämt åsido så är det där med skatter, skattefinansieraing kontra avgifter och aviftsfinansiering en intressant fråga. Min åsikte är att det där med att myndighetsutövning skall vara självfinansierad via avgifter måste vara en av de största hjärnblödningarna i modern tid. Fullständigt efterblivet!
Istället borde allt myndighetsutövande skall vara skattefinansierad och de avgifter som förekommer skall vara fasta, förutsägbara och beslutas politiskt. På så sätt skapas fasta ramar och en direkt koppling mellan reglering, kostnad och samhällsnytta. Detta skapar naturligt självreglerande mekanismer både för effektivisering och ifrågasättande av statlig reglering.
Om ett beslut att lägga till en ny reglering enbart resulterar i fler i avgifter debiterbara timmar kommer den som vill reglera mer aldrig behöva konfrontera kostnaden. Ingen kommer heller ifrågasätter om nyttan verkligen står i relation till kostnaden. Det finns alltså inga som helst incitament att varken effektivisera verksamheten eller prioritera vilka regleringar som är rimliga.
Om beslut om införande av reglering istället skulle innebär att handläggningskostnaden för myndigheten skjuter i höjden skulle det uppmärksammas direkt. Det skulle bli en budgetfråga, och en del i beslutet att införa en ny reglering skulle bli att ifrågasätta om det är rimligt. Att kontinuerlig effektivisera, utvärdera och revidera alla former av reglering skulle då bli både självklart och nödvändigt.
Redigerat:
Du pratar smörja. Och dessutom i mängd.E Eddi54 skrev:
Jag håller med dig.O Oldfart skrev:
Skälet till att förbjuda något för enskilda så att man måste söka ett tillstånd av staten för att få genomföra åtgärden, vare sig det t ex är justering av en fastighetsgräns, ett bygglov eller ett avloppstillstånd är ju att staten ser en fördel för samhället i att reglera det. Ofta för att bevaka ett allmänt intresse. Den enskilde har bara en kostnad av dessa förbud. Då är det rimligast att finansiera det via fasta avgifter som sätter ramarna för hur stor byråkratin får växa sig.
En annan sak är ju tekniska tjänster, t ex att leverera kommunalt vatten. Där handlar det ju inte om ett förbud eller ett tillstånd utan om att samhället finner stordriftsfördelar med monopol för verksamheten. Där passar rörliga avgifter ofta bättre. Eller patientavgifter som bara finns för att begränsa överutnyttjande av sjukvårdstjänster.
Det lustiga är att i Lantmäteriets fall så kortade det handläggningstiden enligt Riksrevisionens rapport. Det berodde på att man sköt på alla komplicerade ärenden och tog de lätta ärendena. Så det var nog mer en artefakt i statistiken än att något blev effektivare...Appendix skrev:
Ett förtag jag arbetade på lade ned sin verksamhet i Sverige och några hundra av de som blev arbetslösa var tjänstemän, många av dom gick till statliga myndigheter och även kommunala organ, när vi träffades vilket var regelbundet under flera år och faktiskt fortfarande efter tjugo år så var samtalet hela tiden jag gör knappt något det är jättetråkigt för mina medarbetare blir både irriterade och arga när jag gör för mycket.
Jag har en närstående som arbetat inom industri och nu arbetar på en myndighet här i stan som högre chef, personal som gråter för att det är för mycket och som går in i väggen, han säger dom är ju inte riktigt kloka de har ingen aning om vad arbete är för något, minsta krav eller att de är lite trötta när de går hem gör att de bryter ihop.
Själv har jag klippkort inom sjukvården de som har så mycket och är så stressade, jag vet inte om man ska skratta el gråta för något slöare är svårt att hitta
Jag har en närstående som arbetat inom industri och nu arbetar på en myndighet här i stan som högre chef, personal som gråter för att det är för mycket och som går in i väggen, han säger dom är ju inte riktigt kloka de har ingen aning om vad arbete är för något, minsta krav eller att de är lite trötta när de går hem gör att de bryter ihop.
Själv har jag klippkort inom sjukvården de som har så mycket och är så stressade, jag vet inte om man ska skratta el gråta för något slöare är svårt att hitta
Jag tror en faktor glöms av här, man får tänka att Lantmäteriet oftast inte är den enda myndighetsparten i en förrättning. I en stor del är andra myndigheter och pseudomyndigheter inblandade såsom Kommuner, Trafikverket, El-, tele/fiber-, gasbolag, stora samfälligheter etc. Många av dessa företräds av externa konsulter upphandlade enligt LOU och har ett egetintresse i att timmarna tickar.
Rädslan att fatta beslut drabbar även dessa och risken är stor att alla parter tassar på tå runt frågan och hoppas den andra parten fattar beslut. Detta suger naturligtvis timmar i alla led och spär på handläggningstiderna.
Många tror att Lantmäteriet agerar som någon sorts domare i frågor, men de tar i själva verket endast ställning JA/NEJ till ansökan som de får in. Många kommuner tror också att Lanmäteriet skall fungera som någon informationskanal till de som påverkas, så är inte fallet heller. En ansökan som kan antas påverka många kan bli betydligt billigare, korta ner handläggningstiden och minska eventuella överklaganden genom att vara väl förankrad innan ansökan skickas in. Tyvärr är det normala snarare att arbeta från andra hållet, en ansökan skickas in och sedan ser man vilka reaktioner som kommer.
Rädslan att fatta beslut drabbar även dessa och risken är stor att alla parter tassar på tå runt frågan och hoppas den andra parten fattar beslut. Detta suger naturligtvis timmar i alla led och spär på handläggningstiderna.
Många tror att Lantmäteriet agerar som någon sorts domare i frågor, men de tar i själva verket endast ställning JA/NEJ till ansökan som de får in. Många kommuner tror också att Lanmäteriet skall fungera som någon informationskanal till de som påverkas, så är inte fallet heller. En ansökan som kan antas påverka många kan bli betydligt billigare, korta ner handläggningstiden och minska eventuella överklaganden genom att vara väl förankrad innan ansökan skickas in. Tyvärr är det normala snarare att arbeta från andra hållet, en ansökan skickas in och sedan ser man vilka reaktioner som kommer.
Mja, men att offentlig sektor inte har några incitament att bli mer effektiva är väl inte överraskning.
Detta är alltså väntat.
Vi skall vara tacksamma så länge dom inte gör helt vanvettiga saker. För det går inte att komma åt.
Vill man att detta skall göras billigare och effektivare måste man privatisera.
Nja, email är i sig väldigt effektivt. Då tar man frågorna utan interrupt.
Det är mycket värre om folk dyker upp i person eller ringer. Då blir allt söndertrasat av avbrott.
Email, eget "pysselarbete" och (distans)möten är troligen en del i att få arbetet utfört. Det är ingen indikation på ineffektivitet.
Nu är väl kanske inte MÖD de som är de rätta att uttala sig om effektivitet.
Jag vill minnas att Cementa skickade in sin ansökan om att utvidga kalkbrytningen ganska många år innan innevarande tillstånd var slut. Men MÖD drog på detta i alla år och när det var några månader kvar kom dom äntligen fram till att det inte gick för sig.
Behöver det ta så många år. MÖD behöver kanske ta itu med sig själva först.
Här kan man väl tillägga att det kan bli mycket mer. Om de som talar om tjänstemannaansvar får sin vilja fram. Då kommer man behöva dubbla avgifterna och anställa dubbelt så många som skall kontrollera att inga fel begåtts.
I offentlig sektor är det viktiga inte att leverera värde. Det är att stå på god fot med chefen/cheferna.
Offentlig sektor är en kommandostruktur där det viktiga är att följa överordnas nycker.
I privat sektor finns ett överordnat bivillkor om lönsamhet. Vilket innebär låga priser, effektivitet och kundnöjdhet. Den som inte levererar det går i kk och ägarna förlorar allt.
Det är helt väsensskilda sätt att organisera och driva en verksamhet.
Det spelar ingen större roll och anställda är dugliga eller inte i offentlig sektor. Det kan tvärtom vara en belastning i att vara duglig, iom att man då kan se brister och inte håller tyst om de. Och då drar man på sig chefernas irritation, och därmed alla andra anställdas irritation. Och då åker man på att göra något meningslöst arbete som straff.
Håller med. Samtidigt är det faktiskt Lantmäteriet som fattar besluten enligt fastighetsbildningslagen och anläggningslagen även om kanske en kommun och sakägare ska höras. Man kanske borde dra ned lite på konsensusökandet och ta beslut istället om alla tassar kring het gröt. En kommun som inte lycks ta ställning och meddela några synpunkter i en förrättning får helt enkelt skydda sitt intresse senare i överklagandefasen om det vid denna senare tid är så viktigt för kommunen.Kvackatore skrev:
Jag delar inte din bild av offentlig sektor. Sen kanske min bild inte är fullt representativ. Jag har endast jobbat inom domstolarna och nu som domare på hovrätt.D daVinci skrev:
Jag upplever oss domare som den utan tvekan mest effektiva och sakkunniga arbetsgruppen i en rättsal (inte varje enskilt fall men som grupp betraktat). Advokaterna lämpar över att sammanställa omfattande information och göra det tillgängligt till båda parterna eftersom de själva saknar förmåga ander att det inte är lönsamt att hantera enormt material. Vi har inget val och kan inte debitera parterna...
Anledningen till att vi har tydliga arbetsprocesser är att minska mängden mål som avgörs godtyckligt och/eller slarvigt. Lika fall ska behandlas lika och då krävs det ofta en grundlig hantering av även s.k. enkla ärenden. Om en förrättare själv fick besluta hur den ville utan rutiner är risken för fel omfattande och risken är också stor att beslutet inte grundas helt på sakliga omständigheter. Majoriteten av våra rutiner bygger på uttalanden av HD, JO, JK, hovrätterna, offentliga utredningar och propositioner. Genom att följa processen garanteras att lagen följs i större utsträckning även i de delar där inte hela lagen framgår av lagtext. Då blir målet mindre beroende av att den enskilde domaren måste leta upp all information och vara säker på att all information har hittats. Jag utgår från Lantmäteriets handbok är upprättad utifrån liknande premisser. Det finns härtill många regler avseende myndighetens serviceskyldighet, hur ett ärendet ska beredas med svarsfrister, delgivning och vidare.
I det länkade avgörandet har Lantmäteriet uppenbarligen inte berett ärendet på ett korrekt sätt. Men ett enda avgörande blir rätt intetsägande. Min personliga erfarenhet av samtliga myndigheter jag har varit i kontakt med är att jag fått mina saker avgjorda inom 6 månader vilket jag anser är mycket snabbt. Bra underlag och tydliga information från början brukar leda till att handläggaren enkelt kan lägga tid på det nödvändiga.