Rätta mig om jag har fel, men är inte barn alla våras ansvar???
Barn utan gränser kanske har föräldrar utan gränser, så jag ser inga fel i att hjälpa barnen OCH föräldrarna i fråga att berätta vad som jag anser är ok och vad som inte är ok.
Har inga problem med att säga ifrån oavsett om det är mina eller andras ungar.
Å jo, grannens studsmatta står ett några meter från vår uteplats, glada ungar som stojar kan jag leva med.
När leken övergår i gråt eller slagsmål anser jag det ok som vuxen att säga till om ingen annan "vuxen" är närvarande.
//Jante
Barn utan gränser kanske har föräldrar utan gränser, så jag ser inga fel i att hjälpa barnen OCH föräldrarna i fråga att berätta vad som jag anser är ok och vad som inte är ok.
Har inga problem med att säga ifrån oavsett om det är mina eller andras ungar.
Å jo, grannens studsmatta står ett några meter från vår uteplats, glada ungar som stojar kan jag leva med.
När leken övergår i gråt eller slagsmål anser jag det ok som vuxen att säga till om ingen annan "vuxen" är närvarande.
//Jante
Det där är ju en högst personlig åsikt skulle jag vill hävda. En åsikt är en åsikt så att säga att du har fel, det kan ju ingen. Däremot håller jag inte med dig men det är en helt annan sak. Sen kan jag tycka att det är ett flummig tanke att alla skulle ha någon form av kollektivt ansvar för nästa generations uppfostran. Jag har inga barn och har ingen lust att ta på mig något som helst ansvar för att andras barn skall bli bra människor. Egoistiskt? Ja kanske, men knappast mer egoistiskt än att skaffa barn. Jag har inget emot barn, min sambo har barn, de kan jag gärna hjälpa till att uppfostra och kanske till viss del sambons syskonbarn men redan där börjar det mer luta åt att jag tillrättavisar dem för min egen skull. Grannarnas barn definitivt så - de få gånger det hänt att jag behövt.Jante skrev:
Om man drar ut lite på det så skulle man kunna argumentera att vi får den värld vi förtjänar - om vi (jag) skiter i hur andras barn uppfostras så får jag skylla mig själv när jag blir nerslagen och rånad av lille Alf. Hade jag tagit mitt ansvar när Alf var 6 år gammal hade han kanske inte blivit kriminell. Fast då skulle jag få ta på mig ansvaret för att hålla koll på alla barn i min närhet. Bor i radhusområde, blir många barn.... Nä, skaffar man barn får man allt ta ansvar för dem. Det är min åsikt och den är inte fel, däremot håller inte alla med mig...
Resten av ditt inlägg håller jag med om till 100%, dock mer ur den synvinkeln att det är för min egen skull, men det tror jag framgår av mitt förra inlägg...
Barn som slåss kan jag gå emellan, men inte ur uppfostringssyfte utan för att hindra att någon blir slagen.
Redigerat:
Det är väl just det, att föräldern inte tycker att det är någonting konstigt med det. Ifall min granne skulle säga åt mina barn så skulle jag skämmas en smula över att jag inte hann först (om tillsägelsen är korrekt och befogad).ToRy skrev:
Det håller jag med om och jag skulle antagligen säga till jag också. Jag har dock aldrig behövt göra det ännu. Det jag som sagt vänder mig emot är föräldrar som i princip struntar i att hålla kolla på sina barn och låter grannarna göra det istället.ToRy skrev:
Vissa uppmuntrar andra att säga åt deras barn om de tycker barnen går för långt. Jag vet (tror iaf) de gör det av vänlighet mot grannen för att på något sätt försöka uttrycka att "jag kommer inte bli arg om du säger åt mina barn", men det de faktiskt också implicit på något sätt säger, kanske utan att mena det, är att "jag tänkte slappna av med min barnuppfostran en stund och gå in och kolla på TV, men om (när) barnen går överstyr så kan du göra något åt det själv så slipper jag vara här och ha koll på dem hela tiden". Sen låter de en stackars granne som är försynt och inte vill "klaga" sitta där i oljudet medan de själva ligger och slappar i soffan.
Jag väntar och förväntar mig att föräldrarna säger åt sina barn. punkt. Men gör de inte det säger jag självklart till barnen, men jag tycker inte att jag ska behöva göra det.ToRy skrev:
Men när jag själv är hemma hos någon annan och har med mina barn så tillåter jag absolut inte mina barn att klättra i sofforna även om jag ibland tillåter det hemma. När jag inte är säker på bekants gränser anser jag det är bättre att vara på den säkra sidan och vara ganska strikt tills jag har känt av vad som är tillåtet och inte och gör inte tvärtom, dvs låter dom härja fritt och låta den jag är hemma hos behöva säga åt mina barn för att hitta nivån.
ToRy skrev:
Som det mesta i den här tråden är det personliga åsikterToRy skrev:Om man drar ut lite på det så skulle man kunna argumentera att vi får den värld vi förtjänar - om vi (jag) skiter i hur andras barn uppfostras så får jag skylla mig själv när jag blir nerslagen och rånad av lille Alf. Hade jag tagit mitt ansvar när Alf var 6 år gammal hade han kanske inte blivit kriminell. Fast då skulle jag få ta på mig ansvaret för att hålla koll på alla barn i min närhet. Bor i radhusområde, blir många barn.... Nä, skaffar man barn får man allt ta ansvar för dem. Det är min åsikt och den är inte fel, däremot håller inte alla med mig...
eller hur.Och ja, det är lätt att dra ut på det, vi har den värld och de barn vi förtjänar...
Egentligen är det inte barn det är fel på, det är föräldrarna...
Återigen det där med gränser...
Som historien med den lilla pojken i kön på ICA som körde på tanten framför i kön med kundvagnen om och om igen. Föräldrarna sa inget och till slut bad tanten dem säga åt sin son att sluta.
"Vi tror på en fri uppfostran" var enda svaret... och ungen fick fortsätta.
En kille i kön brevid gick fram, tog sin ketchup flaska och klämde ut en rejäl klick i håret på ungen, vände sig till föräldrarna och sa...
"Jag har FÅTT en fri uppfostran"
//Jante
Så nu tror alla grannar till oss att vi sitter inne i huset och glor på TV när grabbarna nyttjar den nya studsmattan för att vi informerade dem om att det är helt OK att säga ifrån om de låter för mycket. Vi frågade snällt innan vi köpte den då vi har små tomter och inte fanns annan plats än vid tomtgräns det va platt nog. Och då vi inte är hemma varje minut eller kan sitta och titta på när de leker utan måste fixa med de vanliga husbestyren så va det för mig självklart att säga detta till grannarna att de får ryta ifrån om de låter för mycket i lek och stoj.
Japp, precis så skulle det kunna vara.snuttjulle skrev:
det är sant inget bygglov.är mobilt. har ni ingen villaförening ni kan prata med varandra om gemensam trevnad eller lägg ihop pengar till en lekplats. alla vinner. men varför sätter du dig i ett villaområde. är som lägenhet. köp hus där ni kan va i fred i stället.alla mår bättre.
Idén att bara föräldrarna och den närmsta släkten får tillrättavisa, och prata med, barn är ett rejält fall bakåt. Barn är ingen pryl som en förälder likt en förstärkare äger och fininställer! Barn är egna personer, människor, och på olika stadier mot vuxendom. De har givetvis behov av kontakt med andra vuxna än föräldrarna och dagispersonalen, även med okända människor. Det handlar inte om uppfostran, utan om kommunikation. Bara ordet uppfostran är gammaldags! Jag ser på min roll som förälder som vägledande och upptäcksledare, inte som magister.
Varför skiljer vi på "ouppfostrade" barn och vuxna förresten? Ringer ni alfs farfar när Alf sr har spritfest och stökar? Jag tycker att det är självklart att tilltala främmande barn, och jag gör det inom i stort sett samma normer som jag tilltalar andra vuxna!
Varför skiljer vi på "ouppfostrade" barn och vuxna förresten? Ringer ni alfs farfar när Alf sr har spritfest och stökar? Jag tycker att det är självklart att tilltala främmande barn, och jag gör det inom i stort sett samma normer som jag tilltalar andra vuxna!
Det tror de nog inte om de nån gång faktiskt sett eller hört dig tillrättavisa ungarna för att de låter för mycket.snuttjulle skrev:
Brukar inte hönsgödsel komma upp som "deterrant"?
Ett mycket gammalt tankesätt att barn inte skall höras bara synas och vara fina.Cujo skrev:
Undrar om all ni som klagar på barn inte själv har fått vara barn utan bar fått synas när ni var barn och nu måste ni ge igen för att ni själva inte fick utlopp för er egen kreativitet och lustar när ni var små.
Helt enkel en liten hämnd på era föräldrar men som ni riktar på andra helt utomstående som inte har med er familjesituation att göra.
Låt barn vara barn och låt dem leka och skoja så de blir mer harmoniska som vuxna än vad ni själv har blivit!
De som klagar, gör ju det för att dom regelbundet blir störda. Inte speciellt svårt att förstå.
Sedan spelar det ju inte någon roll om man blir störd av en kompressor som står placerad illa, om det är en hund som skäller konstant, katter som skiter i rabatterna osv osv. (alla fingerade orsaker, inte något jag själv upplevt som problem).
I slutändan handlar det om att visa hänsyn till sina medmänniskor, eller hur?
Sedan spelar det ju inte någon roll om man blir störd av en kompressor som står placerad illa, om det är en hund som skäller konstant, katter som skiter i rabatterna osv osv. (alla fingerade orsaker, inte något jag själv upplevt som problem).
I slutändan handlar det om att visa hänsyn till sina medmänniskor, eller hur?
Det är det nog få som ifrågasätter. Problematiken uppstår ju när bägge parter anser att det är just de som skall visas hänsyn! Det är som vanligt lättare att se bristerna hos andra ..vespaman skrev:
Har alltid sagt till ungarna som väsnas istället för deras föräldrar. Mycket bättre effekt. Och jag uppskattar att någon säger till mina ungar om de väsnas och jag själv inte hör dem. Eller hittar på annat ofog för den delen.