Om man är gift utan äktenskapsförord så finns det en femårstrappa med 20 procent vart år innan makar får full andel i giftorättsgodset vid skilsmässa. Detta för att man inte ska kunna "skilja sig till pengar" vilken formulering återfinnes i förarbetena så vitt jag minns. .
I samboförhållanden finns ingen sådan trappa. Det finns till och med rättsfall där den ena parten i ett sambopar betaltat för en bostad men så spricker förhållandet innan datum för inflyttning inträtt. Den andra samboparten får då ändå rätt till hälften av värdet av bostaden. Det kan bli mycket dyrt för den första parten och ännu surare om kapitalet kom från gåva eller testamente med förbehåll om att medlen skulle vara enskild egendom. I förhållande till sambolagen har begreppet enskild egendom ingen innebörd och detr stipulerade3 villkoret är verkningslöst eftersom det enbart syftar till att hindra att enskild egendom blir giftorättsgod genom upprättande av äktenskapsförord. Möjligheten att separera sig till pengar är uppenbar i synnerhet som ingen trappa finns för hur snabbt delningsskyldigheten inträder.
För några år sedan skrev en jurist på ett forum att sambolagen är vansklig för att det är så lätt att lura en okunnig partner. Fia har ärvt pengar och sätter in dem i en bostad för gemensamt bruk. Sambon Alexander köper fonder, bil och båt för sina tillgångar. Vid separation får Fia dela med sig halva värdet av bostaden medan de tillgångar Alexander har inte faller under sambolagen. Frågan om bil diskuterades under förarbetena men uteslöts.
Nu ska man vara medveten om att det är syftet med förvärvet som räknas i domstol, ibland på ett sätt som är stötande för rättsmedvetandet eftersom det ennbart är förhållandena vid förvärvstillfället som bestämer, inte vad som utspelas senare (jämför dold äganderätt): Fru Sw var en änka som bodde i en stor våning på Östermalm. Fastigheten ombildades till bostadsrättsförening. Sw hade inte råd med insatsen men hennes chevalereske manlige vän lade in den kvartsmiljon som krävdes (utan skuldebrev) Gåva deklarerades inte heller. Han flyttade in hos Sw men hade en egen liten bostadsrätt i vilken hans son bodde. Mannen gjorde stor nytta i föreningen, var bland annat kassör Han stod också för en stor del av parets gemensamma utgifter, Sw avled efter 25 år och när sedan mannen avled efter ytterligare ett par år blev det tvist om bostaden som nu var värd 10 mkr. Noteras kan att mannen, trots sitt arbete i föreningens styrelse, aldrig blev medlem. Ett uttryck för mycket gentlemannamässig återhållsamhet gentemot Sws integritet eller hur det nu ska tolkas.
Ärendet gick till HD som fann att mannens insatts inte gjorts med en klar förutsättning att även han skulle bo i lägenheten. De 25 år de bott tillsammans och hans aktiva deltagande i föreningens styrelse (utan att formellt vara medlem i föreningen) tillmättes ingen betydelse. Bostadsrätten och dess värde tillföll Sws dotter, mannens son fick inget. Mål T1238-11, dom 4 april 2013.
I HDs synsätt ligger en hel del svensk rättspolitik. Synsättet är inte oantastligt. Ur code civils synpunkt kan svensk rättstillämpning ses strida mot äganderätt där de faktiska penninginsatserna bör spela en tung roll.
Slutsaten är att sambolagen är en "loose canon" som kan slå vilt åt olika håll och att man måste hålla reda på vad som gäller i en given situation. Bäst är att skriva avtal men dessa får inte vara amatörmässiga.
För den som vill vara säker på att sambolagen ska gälla är det således väsentligt att omständighetena kring parets boende kan tolkas entydigt. det kan vara farligt att ha kvar en egen bostad t ex i annan stad eller en vinterbonad fritidsbostad. Således bör man i vissa fall nog inte bara skriva avtal om att lagen inte ska gälla utan även om att den ska gälla i det specifika fallet.
I samboförhållanden finns ingen sådan trappa. Det finns till och med rättsfall där den ena parten i ett sambopar betaltat för en bostad men så spricker förhållandet innan datum för inflyttning inträtt. Den andra samboparten får då ändå rätt till hälften av värdet av bostaden. Det kan bli mycket dyrt för den första parten och ännu surare om kapitalet kom från gåva eller testamente med förbehåll om att medlen skulle vara enskild egendom. I förhållande till sambolagen har begreppet enskild egendom ingen innebörd och detr stipulerade3 villkoret är verkningslöst eftersom det enbart syftar till att hindra att enskild egendom blir giftorättsgod genom upprättande av äktenskapsförord. Möjligheten att separera sig till pengar är uppenbar i synnerhet som ingen trappa finns för hur snabbt delningsskyldigheten inträder.
För några år sedan skrev en jurist på ett forum att sambolagen är vansklig för att det är så lätt att lura en okunnig partner. Fia har ärvt pengar och sätter in dem i en bostad för gemensamt bruk. Sambon Alexander köper fonder, bil och båt för sina tillgångar. Vid separation får Fia dela med sig halva värdet av bostaden medan de tillgångar Alexander har inte faller under sambolagen. Frågan om bil diskuterades under förarbetena men uteslöts.
Nu ska man vara medveten om att det är syftet med förvärvet som räknas i domstol, ibland på ett sätt som är stötande för rättsmedvetandet eftersom det ennbart är förhållandena vid förvärvstillfället som bestämer, inte vad som utspelas senare (jämför dold äganderätt): Fru Sw var en änka som bodde i en stor våning på Östermalm. Fastigheten ombildades till bostadsrättsförening. Sw hade inte råd med insatsen men hennes chevalereske manlige vän lade in den kvartsmiljon som krävdes (utan skuldebrev) Gåva deklarerades inte heller. Han flyttade in hos Sw men hade en egen liten bostadsrätt i vilken hans son bodde. Mannen gjorde stor nytta i föreningen, var bland annat kassör Han stod också för en stor del av parets gemensamma utgifter, Sw avled efter 25 år och när sedan mannen avled efter ytterligare ett par år blev det tvist om bostaden som nu var värd 10 mkr. Noteras kan att mannen, trots sitt arbete i föreningens styrelse, aldrig blev medlem. Ett uttryck för mycket gentlemannamässig återhållsamhet gentemot Sws integritet eller hur det nu ska tolkas.
Ärendet gick till HD som fann att mannens insatts inte gjorts med en klar förutsättning att även han skulle bo i lägenheten. De 25 år de bott tillsammans och hans aktiva deltagande i föreningens styrelse (utan att formellt vara medlem i föreningen) tillmättes ingen betydelse. Bostadsrätten och dess värde tillföll Sws dotter, mannens son fick inget. Mål T1238-11, dom 4 april 2013.
I HDs synsätt ligger en hel del svensk rättspolitik. Synsättet är inte oantastligt. Ur code civils synpunkt kan svensk rättstillämpning ses strida mot äganderätt där de faktiska penninginsatserna bör spela en tung roll.
Slutsaten är att sambolagen är en "loose canon" som kan slå vilt åt olika håll och att man måste hålla reda på vad som gäller i en given situation. Bäst är att skriva avtal men dessa får inte vara amatörmässiga.
För den som vill vara säker på att sambolagen ska gälla är det således väsentligt att omständighetena kring parets boende kan tolkas entydigt. det kan vara farligt att ha kvar en egen bostad t ex i annan stad eller en vinterbonad fritidsbostad. Således bör man i vissa fall nog inte bara skriva avtal om att lagen inte ska gälla utan även om att den ska gälla i det specifika fallet.
Redigerat:
Med hänsyn till 15 § sambolagen får man väl anta att det var ganska exceptionella omständigheter som i så fall rådde i det fallet? Vore intressant att veta mer detaljer.gråsten skrev:
Detta förstår jag inte. Av 4 § sambolagen framgår ju att egendom som en sambo fått i gåva/blivit testamenterad/ärvt med villkoret att egendomen ska vara mottagarens enskilda inte ingår i samboegendomen. Detsamma gäller för egendom som trätt i stället för sådan egendom. Är just en gemesam bostad undantagen från detta? Var framgår det i så fall?gråsten skrev:
Vad gäller jämkningsregeln i 15§ är den generell och det är inte klart hur den skulle tillämpas i det nämnda fallet då paret separerade innan inflyttningen. Min uppgift kommer från ett rättsfall jag läste om och reagerade över för några år sedan. Bör ha varit i NJA. Men jag kan inte ge någon referens på rak hand så uppgiften får tas med en rejäl nya salt.
Vad gäller 4§ är det klart att den ger samma skydd för enskild egendom genom av givare stipulerat villkor som det som finns i äktenskapsbalken. Jag hade fel. Tackar för att blivit upplyst.
I sammanhanget kan NJA 2002 s. 3 vara intressant. A hade pengar han fått på en försäkring efter sin avlidne far. För dessa medel som inte var enskild egendom köpte han en bostadsrätt där han, sambo och deras två barn flyttade in. Vid köpet lät han sambon också skriva på köpeavtalet (utan skuldebrev). Varför han gjorde detta framkommer inte av referatet. Paret separerade senare och sambon krävde sin andel enligt köpteavtal. Mannen bestred med hänvisning till att sambon inte bidragit ekonomiskt alls vid köpet. Mannen förlorade i HD. Åtgärden att låta sambon skriva på avtalet fick innebörd av gåva utan att någon gåvohandling upprättats (min tolkning;HD yttrar sig inte om gåva, lika lite här som i fallet med änkans lägenhet ovan). Redan sambolagen borde ha givit kvinnan rätten till hälften men det är inte den som diskuteras i fallet.
Nu kan man hypotetiskt undra vad ut¨gången hade blivit om mannens medel varit enskilda enligt givarvillkor (det hade t ex kunnat stå som villkor i försäkringen) och att han ändå hade låtit sambon skriva på avtalet utan att tänka så noga på konsekvenserna. Hade den enskilda egendomen åtnjutit skydd eller hade han ansetts ha gjort en benefik överföring till sambon? Om sambon fick hälften och det inte rör sig om en benefik överföring, vad är det då? Det saknas en benefik avsiktsförklaring och inte heller finns någon sedvanlig gåvoaccept.
P.S. Den som undrar över äganderätten då en av två makar tillför t ex byggnad till fastighet som tillhör båda makarna bör studera NJA 2014 s. 35. HDs uttalanden går emot vad som varit uppfattningen i litteraturen. De lege ferenda har blivit gällande rättspraxis utan lagändring.
Vad gäller 4§ är det klart att den ger samma skydd för enskild egendom genom av givare stipulerat villkor som det som finns i äktenskapsbalken. Jag hade fel. Tackar för att blivit upplyst.
I sammanhanget kan NJA 2002 s. 3 vara intressant. A hade pengar han fått på en försäkring efter sin avlidne far. För dessa medel som inte var enskild egendom köpte han en bostadsrätt där han, sambo och deras två barn flyttade in. Vid köpet lät han sambon också skriva på köpeavtalet (utan skuldebrev). Varför han gjorde detta framkommer inte av referatet. Paret separerade senare och sambon krävde sin andel enligt köpteavtal. Mannen bestred med hänvisning till att sambon inte bidragit ekonomiskt alls vid köpet. Mannen förlorade i HD. Åtgärden att låta sambon skriva på avtalet fick innebörd av gåva utan att någon gåvohandling upprättats (min tolkning;HD yttrar sig inte om gåva, lika lite här som i fallet med änkans lägenhet ovan). Redan sambolagen borde ha givit kvinnan rätten till hälften men det är inte den som diskuteras i fallet.
Nu kan man hypotetiskt undra vad ut¨gången hade blivit om mannens medel varit enskilda enligt givarvillkor (det hade t ex kunnat stå som villkor i försäkringen) och att han ändå hade låtit sambon skriva på avtalet utan att tänka så noga på konsekvenserna. Hade den enskilda egendomen åtnjutit skydd eller hade han ansetts ha gjort en benefik överföring till sambon? Om sambon fick hälften och det inte rör sig om en benefik överföring, vad är det då? Det saknas en benefik avsiktsförklaring och inte heller finns någon sedvanlig gåvoaccept.
P.S. Den som undrar över äganderätten då en av två makar tillför t ex byggnad till fastighet som tillhör båda makarna bör studera NJA 2014 s. 35. HDs uttalanden går emot vad som varit uppfattningen i litteraturen. De lege ferenda har blivit gällande rättspraxis utan lagändring.
Redigerat:
Det låter som om ni har tänkt igenom det och det är det som är det viktiga här. I många fall har man inte diskuterat saken utan bara "kör på".Ramnemark skrev:
Som en not till Odjuret kan det vara viktigt att tänka på att många kvinnoyrken är undervärderade. En svetsare med gymnasieutbildning tjänar många tusenlappar mer än en sjuksköterska som har en treårig universitetsutbildning och ibland vidareutbildning på det, trots att båda är bristyrken. Det här är strukturella orättvisor i samhället som man bör ha i åtanke när man bestämmer att man ska betala hälften var.
Kanske kommer man fram till att det är mer rättvist att man har lika mycket kvar när utgifterna är betalda, eller att man ska betala proportionellt, så att den som tjänar 20 000 betalar 2/5 och den som tjänar 30 000 betalar 3/5.
Vad gäller min bekant så har vi räknat ut att hennes make med det resonemang han för borde betala underhåll för sina barn på ca 5000 i månaden, men det vågar hon inte säga ifrån om. Svårt att förstå varför man stannar i ett sådant förhållande, men förmodligen har han intalat henne att hon inte skulle klara sig utan honom.
Dilemmat i sambolagen ur ett husperspektiv är väl hur man ser på "den svagare parten". Husägare tenderar att se den som riskerar att bli av med sin egendom (oftast mannen) som den svagare parten, men självklart är det alltid den som inte har något av värde som är den svagare parten. Att inte ha något att förlora är inte detsamma som att vara stark.
Problemet är ju att i ett förhållande där en kvinna flyttar in i en mans bostad brukar han betala det mesta som står för hus, bil, teknik och sådant, medan hon står för förbrukningsutgifterna, dvs mat, hygien, kläder (även hans kläder ofta). Så även om de betalar hälften var ökar han värdet på sina investeringar medan hon bara förbrukar och inte får något. Om de flyttar isär efter 30 år, eller om han dör, så äger hon inte mer än sina kläder samt hälften av eventuella inköpta möbler under åren, även med sambolagen. Tyvärr är det få par som pratar om sånt här när de flyttar ihop eftersom det är så oromantiskt.
Så gör vi. Allt som är gemensamt - boende, möbler, barnkostnader, mat, bil, resor o.s.v. - läggs i en gemensam pott och betalas i förhållande till disponibel inkomst. Den största fördelen med detta är att vi då får "egna" pengar kvar. Jag behöver således inte bli upprörd för att frun återigen kommer hem med ett par nya skor och jag kan med gott samvete köpa nya fälgar till "min" bil.Anna_H skrev:
Om man pratar generellt tror jag att helt skild ekonomi bara fungerar smärtfritt om båda personerna tjänar bra. Helt gemensam ekonomi tror jag leder till onödiga diskussioner. Observera tror...
Tja som sagt var kvinnors lön och yrkesval har verkligen inte med tråden att göra överhuvudtaget.Anna_H skrev:
Men vad är det som hindrar kvinnan från att bli svetsare? Det är så enkelt att när staten betalar så blir det tyvärr ganska dåligt betalt. Men man kan inte jämföra olika yrken och lönelägen. Det är som att jämföra äpplen med päron.
Det är ingen som tvingar någon att arbeta med ett visst yrke! Idag kan alla utbilda sig! Så att slita på sjukhuset till en tyvärr alldeles för låg lön och skrika att det är lönediskriminering att svetsarna tjänar mer... Då kan man utbilda sig till svetsare! Inga problem alls! Om man inte vill det så får man fortsätta slita! Det har varit allmänt känt de senaste 20åren att det finns många låglöne yrken, trots det envisas folk med att klaga på att kvinnor tjänar dåligt, men de har själva valt yrket!
Så ska du jämföra löner så måste jämföra inom samma yrkeskategori!
föressten min fru tjänar nästan 10000:- mer än mig i månaden, hon valde att plugga....
Frågan är varför kvinnor ska behöva bli män för att tjäna samma pengar som män, i fullt likvärdiga yrken. Och jo, feminism och jämställdhet på olika områden, inklusive yrkesval hör nog tyvärr till trådens ämne, eftersom sambolagen kom till just för att skydda i första hands kvinnor, eftersom det nästan alltid är kvinnan som är den som tjänar minst och köper mest förbrukningsvaror, medan mannen oftast tjänar mer och betalar alla kapitalvaror, inklusive det som köps för gemensamt bruk.
Det är ju inte bara kvinnor som är förlorare där, män blir ju sedda som våp, omanliga, pedofiler, homosexuella mm om de väljer att bli förskollärare eller sjuksköterska.
Att det är upp till kvinnorna själva att slå sig in på en mansdominerad bana håller inte.
Det är ju inte bara kvinnor som är förlorare där, män blir ju sedda som våp, omanliga, pedofiler, homosexuella mm om de väljer att bli förskollärare eller sjuksköterska.
Att det är upp till kvinnorna själva att slå sig in på en mansdominerad bana håller inte.
Det är samma inom hantverkarbranschen.
Just för att det är mansdominerat är det lättare att få jobb som kvinna där.
Och med dagens feminism så siktas de ju inte på jämställdhet. Den börjar bli militant i radio/tv.
Det absolut värsta man kan vara idag är en medelålders vit svensk man.
Just för att det är mansdominerat är det lättare att få jobb som kvinna där.
Och med dagens feminism så siktas de ju inte på jämställdhet. Den börjar bli militant i radio/tv.
Det absolut värsta man kan vara idag är en medelålders vit svensk man.
Min kära särbo jobbar i ett typiskt underbetalt kvinnoyrke, sjuksköterska.
Jag jobbar med ett typiskt manligt välbetalt jobb, konstruktör.
Min särbo tjänar mer än vad jag gör.
Detta har inte med tråden att göra, men jag vet inte om det är så stora skillnader mellan könen när det gäller löner egentligen, det har större betydelse vilket företag man jobbar för tror jag. Är man inte nöjd får man leta efter andra jobb.
Jag jobbar med ett typiskt manligt välbetalt jobb, konstruktör.
Min särbo tjänar mer än vad jag gör.
Detta har inte med tråden att göra, men jag vet inte om det är så stora skillnader mellan könen när det gäller löner egentligen, det har större betydelse vilket företag man jobbar för tror jag. Är man inte nöjd får man leta efter andra jobb.
Tja... Det är tydligt att du inte läste det jag skrev. Jag skrev inte att kvinnor måste bli män. Det var din tolkning av det hela. Det är tråkigt att vissa kvinnor vägrar se skogen för alla träd.Anna_H skrev:
Fullt likvärdiga yrken då antar jag att du menar sjuksköterska på en privat klinik och på ett sjukhus? För annars så är det inte likvärdiga yrken... Det spelar ingen roll vad jag skriver... för du lyckas med något som feminister är experter på... att verkligen göra sig själva svaga!
Tråden handlar inte om yrkesval tråden handlar om sambolagen....
Nej, jag menar inte samma yrke, jag menar likvärdiga yrken. Av någon anledning får en universitetsutbildad sjuksköterska med stressigt, skitigt och tungt arbete mycket sämre betalt än en gymnasieutbildad mekaniker med skitigt och tungt, men oftast något lugnare arbete. Och då är sjuksköterskans "skit" (avföring, urin, blod, spyor) dessutom farliga på ett helt annat sätt än mekanikerns.Odjuret skrev:
Och jo, det hänger ihop, eftersom sambolagen kom till för att ge den ekonomiskt svagare parten i ett samboförhållande ett bättre skydd, och den ekonomiskt svagare parten är i de allra flesta fall kvinnan i ett heterosexuellt förhållande.
Jag kan inte se likheten i arbetena... Mer att man lagar saker... Annars så finns det ingen likhet alls. En sådan liknelse faller bort på sin egen orimlighet. Om du ska jämföra vad Bregott kostar i några butiker om det inte finns i den butiken och du tar deras eget märke då hade du inte tyck att den jämförelsen var korrekt....Anna_H skrev:
Men hur kan då denna jämförelse bli korrekt? En mekaniker eller en sjuksköterska?
När ska folk lära sig att göra korrekta jämförelser? Vad är mer likvärdiga yrken? När ska kvinnorna ta lär dom utav "Grupp 8" som 1971 skrev Vi måste höja våra röster? Det gjordes mycket då på det "glada 70talet" Idag gör folk bara larviga jämförelser mellan olika yrkeskategorier. Varför har inte de som jobbar inom vården gjort mer för att höja sin lön?
Om vi ska göra en jämförelse som är riktigt bra och korrekt, så är det lärare och förskolelärare Det är lika lång utbildning, mycket är dessutom gemensam ändå tjänar en nyexad förskolelärare mer än en nyexad lärare....
Båda är "kvinnoyrken"... Där är det som du skrev tidigare precis så att folk stirrar snett om en man vill bli förskolelärare Då blir man pedofil.... (Där hade du rätt)
Jag tror att vi borde vara överens om 2 saker, det ena är att sambolagen inte ska avskaffas och att vi aldrig kommer att vara överens om resten.
Redigerat:
Nu är det faktiskt upp till var och en om man inte byter jobb pga att man är missnöjd med arbetsmiljö, lön eller liknade.Anna_H skrev:
Det samma gäller i förhållande...är man inte nöjd så ligger det i ens eget intresse att göra något åt det.